En tillbakablick – Letar tecken på autism

wpid-fb_img_1437292479590.jpg

Vi hade längtat så mycket! Några dagar över tiden kom vår underbara C. Ett så vackert litet barn. Vi var så lyckliga! Vi visste att ett barn skulle förändra vårt liv. Men inte riktigt i vilken utsträckning.

C  (nu 13 år) har nyligen fått diagnos högfungerande autism (asperger). Vi kämpar varje dag med stora utmaningar. Jag försöker titta tillbaka i tiden och fundera över om vi borde ha anat/förstått detta tidigare. Det är lätt att vara efterklok. Jag känner att jag skuldbelägger mig själv väldigt mycket. Kunde vi ha hjälpt hen tidigare? Innan det gick så långt att hen nu i årskurs 6 blev en så kallad hemmasittare?  Ett barn som inte går till skolan.

C sov redan från början väldigt dåligt på nätterna så det var nattvak varje natt. Vi var hålögda och trötta. Det är ju vanligt med spädbarn men det höll i sig. Med första barnet vet man inte riktigt hur det ”ska” vara, men vi märkte när C var 2-3 år och fortfarande sov dåligt att hen nog sov sämre än jämnåriga. Hen var dessutom sängvätare ända upp i 6-årsåldern.

C var ett busigt energiknippe  som inte kunde sitta still. Alltid skulle C springa runt. Hen tyckte aldrig om att åka vagn så det blev inte dom där långa myspromenaderna som vi hade föreställt oss. C började trotsa och göra motstånd i 2-3-årsåldern precis som andra barn. Hen sade emot hela tiden och gjorde tvärtemot vad vi sa. Inget ovanligt..

Vi köpte boken ”Trotsboken” som ”Vi föräldrar” gav ut. Där stod det om olika trotsperioder med lugna perioder emellan. C hade aldrig en lugn period, det byggdes bara på. Trotsåldern var konstant. Borde vi ha anat något om autism/asperger redan när hen var så liten? Det är lätt att börja grubbla och analysera….Kunde vi ha gjort något tidigare? Men alla barn utmanar och trotsar och vi tänkte  bara att vi hade fått ett ovanligt viljestarkt barn. Ett, enligt ”Trotsboken”, så kallat 4-procentsbarn.  4 barn på 100 är tydligen sådär extra bestämda. Vi tänkte att okej, hen är så stark och vet vad hen vill . Vi får kämpa på. Det blir nog lugnare snart. Men det blev inte lugnare. Det skulle förhandlas om allt. C fick sina syskon när hen var 3 och 7 år.

20160818_185256-1.jpg

Hen har varit förtjust i sina syskon men alltid varit för hårdhänt. Hen har också haft svårt att visa hänsyn och tänka på att syskonen är mindre. Borde vi ha anat autism/asperger redan då?

Vi märkte också tidigt att C lät väldigt högt och mycket. Borde vi ha anat något då? Det är lätt nu i efterhand att se saker som vi kanske borde ha reagerat mer på. Men många barn tycker om att låta.

Förskolan fungerade ganska bra för C. Hen kunde vara lite högljudd och hårdhänt men personalen verkade inte ana att det kunde vara något ”onormalt”. Så vi kämpade på med vårt viljestarka, trotsiga, högljudda lilla energiknippe.

C har alltid varit väldigt social, haft fin ögonkontakt, varit väldigt verbal och tyckt om att gosa och kramas. Hen började gå i ”normal” ålder och hade normal språkutveckling. Dock märkte vi att C alltid ville förhandla om allt och sätta villkor. Hen ville styra och bestämma. Hen hade svårt för tvära kast och förändringar.

Skolan gick mer eller mindre bra till och med 4:an. Hen hade kompisar, fick alla rätt på nationella proven i 3:an och gick till skolan utan problem. Däremot har det alltid varit STORT motstånd till läxläsning. Det har varit en enorm kamp varje gång. Tidigt märkte vi också att C var väldigt trött varje dag efter skolan och helt slut på helgerna. Sen i 5:an hände något. Skolan fungerade inte längre. Den långa historien ska jag skriva ner och få ur mig en annan dag.

Nu ska jag bita ihop och kämpa på! Vi ska ska packa till semestern men just nu känns det osäkert om vi kommer att lyckas ta oss iväg. C vill inte åka. Sist vi skulle iväg lyckades vi inte åka på grund av C. Men jag vill åka! Håll tummarna!

Annonser

9 kommentarer

Filed under Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

9 responses to “En tillbakablick – Letar tecken på autism

  1. Pingback: Jag skäms! Men jag lär mig varje dag! | supermamsen

  2. Pingback: Den där skolplikten… | supermamsen

  3. Pingback: Överkrav | supermamsen

  4. Pingback: Spelet | supermamsen

  5. Pingback: Att tappa fotfästet | supermamsen

  6. Pingback: Äktenskapet | supermamsen

  7. Pingback: Förlorade förmågor börjar komma tillbaka | supermamsen

  8. Oj vad jag känner igen mig eller snarare min äldste son Q. Han går ännu bara i fyran men visar tydliga tecken på skoltrötthet. Ingen diagnos ännu, väntetiderna är ju oändliga.
    Tack för att du skriver! Jag läser och lär mig massor som förhoppningsvis hjälper min son.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s