Bojen

Alla behöver ibland stöd och någon som lyfter dem. Jag har flyttat några gånger under min uppväxt. Det har gått bra för mig för min familj, tryggheten (min boj), följde med.

Jag har alltid känt mig grundtrygg. Självklart har jag i tonåren haft bristande självförtroende och kärlekssorg, men inga större bekymmer.

Skolan har jag tyckt om. Jag var ingen stjärna, men jag klarade mig utan någon större ansträngning.

Min mamma, pappa och syster är fortfarande min boj. Men nu har jag även en ny boj i min make som ger mig kärlek,  trygghet och styrka. Jag är så tacksam att jag har dessa bojar.

Idag fick vi ta ett jobbigt beslut för Cs skull. Imorgon åker maken och C hem. Jag och syskonen stannar på landet några dagar till. Det känns jättejobbigt att vi måste göra så. Men C mår inte bra här på landet. C tjatar hela tiden att hen vill hem till tryggheten i sitt rum, till datorn.

Jag har försökt krama och trösta. Sagt att vi, din familj,  är ju här. Din boj!

Det är en sorg i mig att jag inte kan vara den boj C just nu behöver. Att det inte räcker att vi finns här för hen. Hen vill till sitt rum/sin dator. DET är just nu Cs boj.

En person som aldrig har haft ångest kan nog aldrig riktigt förstå hur det är.

När vi sitter här i den mysiga stugan på landet med solen gassande utanför och C skriker med tårarna sprutande ”Jag måste hem nu! Ni förstår inte! Jag klarar inte av att vara här mer!  Jag orkar inte mer!” då känner jag mig så liten. Så hjälplös. All min kärlek och alla mina kramar och ord om att allt kommer att bli bra hjälper inte. C måste få komma till sin boj. Imorgon får C det.

Maken och jag får dela upp oss. Det är inte vad vi önskar på vår semester. Men det är nödvändigt.

Jag hoppas att C framöver hittar sin inre styrka igen. Den finns där. Jag har sett den. Förr hade C världens bästa självförtroende. Men för ett par år sedan började hen tappa det. Jag undrar hur det kunde hända…..?

Postat med WordPress för Android