Ödets ironi

Nu är vi i stugan vi lånar. Vi kom hit i söndags. Det gick riktigt bra att komma iväg, fast med tanke på midsommar kände jag mig orolig in i det sista.

Vi har haft blandat väder. Lite regn men mest uppehåll och blåsigt. Lite sol.

C mår så mycket bättre den här sommaren än förra sommaren. Hen är mycket lugnare och mer harmonisk. När vi kom till stugan i söndags började C med att koppla upp gamingdatorn (”reservutgången”, tryggheten). Dock har uppkopplingen med delat nätverk från mobilen varit seg så C har inte kunnat spela. Jag var beredd på ett utbrott men det har uteblivit.

I måndags och tisdags gjorde vi utflykter. C följde med utan problem. Efter tisdagens utflykt åkte vi till stranden. Där gjorde C en baklängesvolt och landade så illa att hen bröt handleden. Gips i 4 veckor. Ödets ironi 😥

Varför ska detta hända nu när C mår bättre? Jag känner mig så ledsen för Cs skull men hen tar det faktiskt bra.

Våra semesterplaner omkullkastas rejält nu. Skara sommarland med allt vatten känns inte som ett alternativ med gipsad arm. 11-åringen och 7-åringen blev besvikna. C har dåligt samvete och säger att vi kan åka dit ändå och att hen kan titta på. Vi funderar på andra alternativ. 

11-åringen har varit sur och sagt ”Nu kommer ju C att få ännu mer hjälp med allt och bli ännu latare. Det är så orättvist!” Det känns som att 11-åringen ständigt är bitter. Det måste vara jobbigt för hen.

Jag vaknade först i familjen idag.  Lite före kl. 9. Då satte jag mig i soffan för att försöka läsa en bok jag har köpt som verkar riktigt bra (”De underkända” av Hjorth/Rosenfeldt). Men min hjärna tillät mig inte att läsa utan började grubbla direkt. 

Jag kom att tänka på Cs skolbyte nu till hösten. Tänk om hen inte tar sig dit! Jag får panik när jag tänker på det. Det blir som ett tryck över bröstet och det känns konstigt i halsen. Svårt att andas. Hen MÅSTE ta sig dit. Vågar inte tänka på vad som kan hända annars…

Sen började jag tänka på Socialtjänsten och att en orosanmälan på C ligger där och väntar och att vi ska utredas efter sommaren pga Cs höga frånvaro. Det känns jobbigt! Jag vet att vi gör allt vi kan men jag har hört om så många fall där föräldrarna blir anklagade och missförstådda av myndigheter.

Vår familj är väldigt labil just nu. Det känns som vi alla har känslorna utanpå kroppen. Vi har mysiga stunder men däremellan är det mycket tjafs och bråk. Både mellan barnen, mellan oss och barnen och mellan mig och maken. Vi är korta i tonen mot varandra väldigt ofta. Det tar på krafterna…

Jag tänker mycket på att försöka förebygga och hålla mig låg-affektiv. Men det är så svårt att vara lugn i lägen när C (och syskonen) är kaxiga och otrevliga. C låter väldigt mycket  (framförallt sjunger) och jag blir tokig när hen inte slutar när vi ber hen.

7-åringen kräver uppmärksamhet HELA tiden. Hen är bara nöjd när någon leker med hen (ibland framför en film en kort stund). Jag vill egentligen bara sitta och vila…

Igår tog maken över matlagningen  (jag bara snurrade runt i köket) och skickade ut mig ensam på altanen för att koppla av lite med en cider. Barnen tittade på film. Jag hann knappt sätta mig innan det kom en hund springande upp på altanen. Jag blev lite skraj och gick in. Maken sa att hunden är snäll och att det är grannens hund. Alla barnen älskar hundar så de gick ut och började leka med hunden. Där rök min paus.

Ödets ironi 😉