Det stora sveket från skolan

Friends är kloka!

Friends är kloka!

wpid-20150717_203131.jpg

C borde ha gått i sin skola i 7 år. Från förskoleklass till årskurs 6. Men C orkade bara gå där i drygt 6 år.
Det sista året orkade C inte längre.

Redan i 5:an började C ha lite sporadisk frånvaro. C skyllde på att hen var trött.  Hade sovit dåligt osv. C skolkade aldrig. Vi visste när hen var hemma så vi sjukanmälde C.

På hösten i 5:an kontaktade vi Cs lärare och sa att något var fel. Läraren var ny på skolan  (men gammal i yrket). Vi undrade om hon hade sett något,  om hon hade pratat med C. Hennes svar blev ”Jag har 25 elever med olika behov. Jag har inte hunnit!”
Vi bad henne prata med C. Hon sa lite motvilligt att det kan hon väl göra om vi vill.

Dagen efter fick vi ett sms där det stod ”C säger att allt är bra i skolan! ”.

Jag har många gånger undrat hur det samtalet gick till. Om hon tog sig tid att se mitt barn och lyssna och om hon visade att hon brydde sig om hen. Jag tror inte det. C hatade sin lärare.

Frånvaron ökade under årskurs 5 men C gick fortfarande ändå dit för det mesta. Vi bad rektorn om ett elevhälsovårdsmöte på våren. Men tydligen blev vi bortglömda för det blev inget möte. Vi bad att C skulle få jobba i den lilla gruppen. C ville det. Läraren svarade att den gruppen var till för barn med diagnoser och speciella behov.

Sommaren mellan 5:an och 6:an påbörjade vi utredning av C. Vi började förstå att det fanns något mer bakom än vanlig trötthet. När vi lämnade papper till skolan och bad dem skriva om C så såg de ut som fågelholkar. C är ju så glad när hen är här. C har så många vänner.  C fungerar så bra. C jobbar bra osv. Vi sa att vi har ett problem för C vill inte gå till skolan.

När C skulle börja 6:an blev det en positiv start.  Den dumma läraren hade slutat och istället skulle C få ämneslärare.  Skolan gick ganska bra för C ett tag. Men vi märkte att C var trött. Vi bad om läxfritt för C. Boken ”Läxfritt för en likvärdig skola” av Pernilla Alm hade gett mig styrka att lyfta ämnet.

Vi fick svaret att det var nog bra om C åtminstone gjorde engelska hemma. För just engelska har hen svårt för.

I boken ”Läxfritt” står det att läxor inte ingår i skolplikten. Men när läraren sa så så kände vi att just engelska måste vi nog tvinga hen att göra. Vi försökte och hen grät. Varför kunde inte skolan bara ha sagt att C kunde få ha läxfritt?

Under hösten fortsatte vi utredningen. Cs frånvaro ökade. Vi hade elevhälsomöten med skolan. Skolan sa till oss att det är väl bara att tvinga dit C. Vi är föräldrarna. Vi bestämmer.
C grät och skolan blev mer och mer en ångestladdat plats.

Efter höstlovet slutade C gå till skolan. Det gick inte längre. Och vi kunde inte tvinga in en 12-åring i bilen.

Jag har läst på nu. Skolan borde ha utrett Cs frånvaro och åtgärdat den. De borde ha skrivit ett åtgärdsprogram. De  borde ha observerat C när hen fortfarande var i skolan och funderat över varför C inte ville vara där. De borde ha lyssnat in Cs önskemål om att få jobba i liten grupp. De borde ha låtit C ha läxfritt. Trots att C då ännu inte hade fått en diagnos. Alla elever har rätt till undervisning efter sina behov. Men det blev försent. C hann ge upp innan skolan agerade.

Skolan svek C. Och C blev en hemmasittare. Ett barn som inte klarar av att gå till skolan.

C kände sig misslyckad och värdelös. C grät och grät.

Vi hade möten med skolan men det kändes hela tiden som att de ville lägga skulden på oss föräldrar. De sa till oss att det är skolplikt och att det är vårt ansvar att ta C till skolan. Vi sa att det går bara inte. Allt var bara en jobbig ond spiral.

C fick ingen diagnos i första vändan. Vi blev förvånade. Hemma var det klockrent att hen har en funktionsnedsättning. Men deras tester visade bara drag av autism, hen uppfyllde inte alla kriterier.

Under våren i 6:an gjorde C två skolförsök. Båda höll i sig ett par veckor. Sen orkade C inte mer. Försök två satte skolan C på nationella prov i matte. Hur kunde skolan göra så mot C? Vi hade pratat med skolan om att det var viktigt att C kände sig trygg och fick rimliga krav på sig. Är det rimligt att sätta en elev som har varit hemma i ett par månader utan studier på nationella prov?

C gick inte till skolan mer efter det.
C gav upp (men vi fick veta sen att C hade klarat proven).

Vi bad om en omprövning av diagnosställning. Vi föräldrar känner vårt barn.

I början av sommaren fick C sin diagnos. Nu kan vi kanske få rätt stöd från början på nya skolan.  Nu har vi bevis. Och jag som mamma känner mig frikänd. Det var inte mitt fel att det blev såhär.

C klarade sig många år i skolan. Men tillslut gick det inte. Min teori är att hen har försökt hålla ihop i alla år men sen i takt med ökade krav i skolan,  både sociala och kunskapsmässiga, så orkade C inte längre.  Vi har i alla år fått ”ta” mycket hemma. C har lagt så mycket energi på att orka hålla ihop i skolan så hen har inte orkat hålla ihop hemma.

Skolan svek C.
C gick inte på sin skolavslutning innan sommaren. C var inte med på avslutningslunchen med sin klass. Skolan tappade bort C på vägen.
Jag hoppas att Cs nya skola i höst kan hitta C igen.
Boken ”Läxfritt för en likvärdig skola” måste jag nog ge till skolan! Och Skollagen.

Postat med WordPress för Android

Annonser

56 kommentarer

Filed under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

56 responses to “Det stora sveket från skolan

  1. Pingback: Stort lidande när samhället sviker | supermamsen

  2. Pingback: Vi letar efter en rot men behöver en nyckel | supermamsen

  3. Pingback: Jag duger som jag är! | supermamsen

  4. Pingback: Merjobb? | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s