Skyddsnät

wpid-20150816_140705.jpg

Alla människor behöver ett skyddsnät.
Jag har sagt till C, när hen ligger och gråter av ångest, att vi är hens skyddsnät. Att vi stöttar. Att vi ska prata med lärarna. Att vi ska hjälpa till med skolarbetet. Att vi finns här. Att vi fixar. Att vi tröstar. Att vi älskar.

Först lugnade C ner sig. Sen plötsligt frös hen till och stirrade på mig och frågade ”Men vem ska ta hand om mig om ni dör???”.
Ny ångest… Och jag själv är inte helt bekväm med tanken på döden heller. Jag försökte lugna C och sa att det finns många runtomkring som kan hjälpa hen. Men jag förstår Cs oro.

Jag har också ett skyddsnät. Min make, mina föräldrar, min syster och några nära vänner som hör av sig och drar ut mig på pratpromenader så att jag får prata av mig och kommer hem med ny energi. Tjejmiddagar med god mat, gott vin och skratt. En mysig kväll på tumanhand med maken. Varma kramar och stöttande ord från mina föräldrar. Ett sms från min syster med uppmuntran och pepp. Allt detta gör att jag orkar lite till.

En av mina äldsta vänner brukar höra av sig och dra ut mig på pratpromenader. Hon hör av sig trots att jag är inne i min problembubbla och aldrig hinner höra av mig till henne.

Jag är så tacksam för mitt skyddsnät.
Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dessa personer. De finns där och orkar med mig och mina bekymmer. Trots att de har egna.

En vän, som känns väldigt nära men bor långt bort, har varit lite i samma situation som jag är nu. Hon är mamma till en flicka med ADD. Flickan har också haft det kämpigt med skolan. Den vännen är det skönt att prata med för hon vet verkligen hur det är.

Jag kan förstå Cs oro. Hens skyddsnät är inte lika stort som mitt. Kompisarna är inte många. C är dålig på att höra av sig till dem. Hen har ingen ork och energi. Och eftersom C inte hör av sig så hör kompisarna inte av sig. Det blir en ond cirkel.

Egentligen borde även skolan ha varit Cs skyddsnät. Men det har den inte alls varit. Skolan lät C falla. Och C föll hårt. Frågan är om nya skolan kan fånga upp C igen. Jag vet inte…

Det som ger mig mest energi är alla lyckliga stunder med min familj. Stunder när vi skrattar tillsammans, busar, dansar, sjunger, kramas… I dessa stunder känner jag mig som världens lyckligaste och skyddsnätet blir starkare. Vi ska fånga upp C i familjenätet. Vi ska fånga upp syskonen. Ingen ska behöva falla.

wpid-20150520_070029-1.jpg

Postat med WordPress för Android

Annonser

1 kommentar

Filed under Ångest, Syskon, Vardag

One response to “Skyddsnät

  1. Pingback: JAG | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s