Etikettarkiv: skolan

augusti 8, 2019 · 15:07

Hoppet

Skolstart närmar sig och jag känner en hoppfullhet komma smygande. Det där livsviktiga, men samtidigt farliga, hoppet.

Det går som en stöt igenom kroppen – hoppet om att detta ska bli ett lättare läsår för mina barn och oss föräldrar. Ett läsår utan en bergodalbana av känslor, oro och stress.

Samtidigt som hoppet spirar så smyger sig oron på. Vetskapen om att jag hade samma hopp vid den här tiden förra året. Känslan när jag tänker på hur det året inte blev som vi hoppades.

Någon gång måste det väl vara vår tur? Någon gång vänder det väl för oss? Eller kommer det inte att göra det?

Att vara förälder är underbart och väldigt jobbigt. Jag har lätt för att skuldbelägga mig själv. Kunde jag ha gjort annorlunda? Vad har jag gjort fel?

Samtidigt som hoppet skrämmer mig, rädslan för att återigen bli ledsen och besviken, så känner jag att hoppet behövs. Jag behöver det så mycket. Hela mitt väsen skriker efter hopp.

Jag hittade denna fyrklöver för ett tag sedan. Den första fyrklöver jag har hittat i mitt liv. Det måste väl betyda något? Det måste betyda tur!

Annonser

6 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , , , , , , , , , , , , , ,

april 18, 2018 · 09:13

Att jobba bort ångest

Här har E varit länge…

Vi håller på med stegvis träning mot skolan för E (12 år, ADD) för att jobba bort ångesten för skolan.

Maken och jag har fått stort stöd av hemmasittarteamet. De har hjälpt oss föräldrar att tagga ner lite och de stöttar oss i dialogen med skolan.

Förut gjorde vi hela tiden skolförsök. Vi kände oss tvingade att göra det med tanke på skolplikten. Tack vare hemmasittarteamet gör vi inte det längre på samma sätt. Istället jobbar vi oss mot skolan med myrsteg. Vi bearbetar olika moment. Ett steg i taget.

1. Väckning och upp ur sängen

Eftersom E är extremt svårväckt har väckning varit ett stort hinder och orosmoment. När vi tog bort kravet på att ”väckning = försöka gå till skolan” så gav väckning mindre ångest och det fanns mer energi till nästa steg. Väckning har varit kl. 8 nu när vi har tränat det momentet.

2. Äta frukost

E har selektivt ätande och svårt att få i sig frukost. Men när vi tog bort kravet ”frukost = skolförsök” så blev det även lättare att äta frukost.

3. Komma ut ur huset och mot skolan

Efter att E i några dagar hade tränat på väckning och frukost så har nästa steg varit att ta sig mot skolan (inte till) med skolväskan med sig. Detta steg har varit tufft men eftersom E har vetat att hen kan lita på att vi inte tvingar E till skolan har även den ångesten dämpats. Vi har gått eller åkt bil så långt E har förmått och sen vänt. E har fått styra.

4. Åka/gå till skolan

Nu har vi tränat på att E ska ta sig hela vägen till skolan och sen vända. Första gången vi gjorde detta tyckte E att det var jättejobbigt men nu går det riktigt bra. Idag var det fjärde dagen vi gjorde så.

Idag väckte vi dessutom E kl. 7:30 istället för kl. 8. E behöver träna på att närma sig ”normal” väckningstid vilket är ca. kl. 6:45. En annan träning för E är att då träffar hen L på morgonen. L suger ofta all Es energi med sitt intensiva sätt. Väckning för E kl. 8 har gjort att de inte har hunnit träffas på morgnarna. Det är dock inte hållbart i längden så E måste träna på att träffa L på morgonen.

Idag gick det jättebra! Dagens träning punkt 1-4 var helt klar kl. 8:30. Rekord! När vi kom till skolan idag parkerade jag och frågade om E ville knäppa upp säkerhetsbältet och öppna bildörren. E knäppte upp bältet, öppnade dörren och stängde den snabbt igen. Sen öppnade E dörren igen, tog en fot utanför dörren, ställde sig upp och greppade skolväskan och stod en stund med en fot i bilen och en fot på marken. Sen hoppade E in i bilen igen. Myrsteg ger framsteg!

Vi är inte klara med processen. Följande steg blir ungefär så här:

5. Möta upp en personal vid skolan och prata lite.

6. Vara i skolan på en lektion.

7. Lägga på fler lektioner.

Vi har fyllt i en måltrappa med E

E äger processen och takten. Vi kan stanna på samma steg i flera dagar. Dock kommer vi att försöka peppa E att klättra på stegen.

E befinner sig här nu!

Något vi har märkt är att E orkar vara mer aktiv nu. E har inte längre lika mycket ångest vilket sparar energi.

I lördags följde E med till simhallen och efter det gick hen en promenad med mig. I söndags var E med mig i centrum och klippte sig och åt på Subway. Idag lyckades maken få med sig E ut på en cykeltur.

Vi pratar mycket med E om att ”aktivitet föder aktivitet”. Så är det för E nu!

Vi fortsätter att kämpa!

15 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Pedagogiska tips!, Stress

Taggat som , , , , , , ,

maj 10, 2017 · 13:30

Moment 22

Moment 22 betyder ”olösligt dilemma” om man googlar på det. Genom de tre senaste åren har vi hamnat i ett antal moment 22. Flera av dem borde enkelt gå att lösa.

I början när C mådde dåligt önskade vi psykologhjälp. Och visst det kunde vi få! OM C tog sig TILL psykologen. Det C behövde hjälp med var att hitta strategier för att ta sig hemifrån. MOMENT 22.
Nu drygt 2,5 år senare är det fortfarande just det som ställer till det mest för C.

Redan i höstas, i oktober, bad vi kuratorn på nya resursskolan komma hem till oss. Först nyligen kom hen. C kan numera, tvärtemot förr, ta sig hemifrån till självvalda saker. Men inte tillräckligt ofta till skolan. Kuratorn säger att hen kan prata med C I SKOLAN. Att de kan ha regelbundna tider där då de ses. Men C missar ju de flesta av dessa tider då hen inte tar sig dit. MOMENT 22.

Vi ansökte om en person via LSS som kunde hjälpa C TILL skolan på morgonen. LSS sa att de inte jobbar på det sättet. De hjälper till på/med fritiden. Vi frågade Socialtjänsten om de kunde hjälpa till men de sa att skoltid är skolans ansvar. Vi frågade förra skolan, redan för två år sedan, om de kunde avvara en person som kom hem till oss och byggde en relation med C och mötte upp hen i hemmet. De sa att de kunde hjälpa C I SKOLAN. TILL skolan var ett föräldraansvar och inte deras ansvar. MOMENT 22.

Vi fick höra talas om Mellanvården som skulle vara en insats då någon faktiskt kommer hem till oss för att hjälpa C. Läkaren på BUP skrev remiss dit men tydligen tillhörde vi inte rätt målgrupp för det heller. MOMENT 22.

Efter att C hade varit hemma i nästan 6 månader från skolan (i åk 6) blev hen, efter mycket tjat från oss föräldrar, erbjuden undervisning på annan plats. Platsen blev kommunbiblioteket. Problemet var dock att C inte lyckades ta sig dit heller speciellt ofta. De gånger hen lyckades ta sig dit blev det ändå inte så mycket pluggande för att C hade lagt så mycket energi på momentet ”ta sig hemifrån”. MOMENT 22. Men skolan var väl lite nöjda och kunde sträcka på ryggen och säga att de minsann erbjöd undervisning, sen att C inte kunde ta emot den var vårt problem.

Tillslut fick vi en pedagog vars uppgift var att plugga kärnämnen med C hemma hos oss. Detta var i maj i årskurs 6.  C hade då varit hemma sedan höstlovet. Den pedagogen lade dock all sin kraft på att leka amatörpsykolog och försökte, istället för att plugga med C, tjata C till skolan. Detta ledde till att C låste sig och pluggade inte hemma heller. MOMENT 22.

Jag vill påstå att hemmasittande (eller ENOF, Elev med Nödvändig Ofrivillig Frånvaro) hade kunnat hejdas snabbare om psykologer, kuratorer och pedagoger (vaktmästare eller någon annan från skolan) var villiga att komma hem till eleverna.

Det hade också kunnat hejdas genom snabba anpassningar och en lyhördhet för föräldrars oro. Jag är helt övertygad om att C inte hade behövt bli en elev med ENOF om skolan hade lyssnat på oss föräldrar i årskurs 5 när vi började ana att C inte mådde bra och inte orkade med skolan.

Dessa MOMENT 22 (olösliga dilemman) som vi, och många andra i samma situation hamnar i, borde inte behöva vara olösliga. Det är väl egentligen väldigt enkelt att se till att när det gäller just ENOF måste arbetet med eleven ske i hemmet. Psykologer, kuratorer och pedagoger behöver ta sig TILL eleven.

Om en elev börjar vara hemma (i alla fall elever med ENOF) så är det ofta på grund av bristande anpassningar i skolmiljön vilket har lett till en utmattning. Dessa elever kan behöva vila/läka ett tag först. Som en sjukskriven vuxen. Eleven ska inte pressas och stressas tillbaka.

Dock tror jag att det är viktigt att det finns en kontakt med skolan. Det kan vara via sms eller mail. Sen när eleven är redo kan en pedagog komma hem och fika lite och sen ökar man successivt på med skolarbete för att sedan förhoppningsvis sakta ta steget tillbaka till skolan.

MOMENT 22 borde inte behöva finnas när det gäller våra barn! Det handlar om välvilja, att se behoven och att tänka utanför boxen!

8 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Taggat som , ,

mars 7, 2017 · 11:08

Tre av tre barn i skolan!

Idag är det en riktigt bra dag! För många är det självklart att man som förälder har alla barn i skolan där alla barn ska vara. 

För mig och min man är det inte självklart. Vi har oftast två av tre barn hemma. Vår 7-åring går alltid i skolan. 

Vår 14-åring (asperger) har varit hemma från skolan i mer eller mindre två år. Det är någon skoldag här och var men inte en fungerande skolgång sedan kraschen och utmattningen i åk 6. Hen låser sig ofta och kommer inte iväg.

Vår 11-åring (ADD med autistiska drag) har inte mycket närvaro nu i  5:an. Orken finns oftast inte. Nu har 11-åringen börjat med Ritalin. Hoppas det hjälper!

Idag har jag tre av tre barn i skolan. Vilken lycka! Jag tror bara det har hänt tre gånger det här läsåret.

Jag kan irritera mig på de som bara tar för givet att deras barn kommer iväg till skolan. De som inte uppskattar hur bra de har det…

Maken sa idag ”Vi har verkligen fler mirakel än vanliga familjer!”

Och det har vi nog! Hur många föräldrar står och hoppar och kramas med rinnande tårar när alla deras barn är i skolan? 

Vi! 🙂

(Bilden är från Messenger)

7 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse, Skola, Vardag

Taggat som , , ,

augusti 16, 2015 · 21:38

Skyddsnät

wpid-20150816_140705.jpg

Alla människor behöver ett skyddsnät.
Jag har sagt till C, när hen ligger och gråter av ångest, att vi är hens skyddsnät. Att vi stöttar. Att vi ska prata med lärarna. Att vi ska hjälpa till med skolarbetet. Att vi finns här. Att vi fixar. Att vi tröstar. Att vi älskar.

Först lugnade C ner sig. Sen plötsligt frös hen till och stirrade på mig och frågade ”Men vem ska ta hand om mig om ni dör???”.
Ny ångest… Och jag själv är inte helt bekväm med tanken på döden heller. Jag försökte lugna C och sa att det finns många runtomkring som kan hjälpa hen. Men jag förstår Cs oro.

Jag har också ett skyddsnät. Min make, mina föräldrar, min syster och några nära vänner som hör av sig och drar ut mig på pratpromenader så att jag får prata av mig och kommer hem med ny energi. Tjejmiddagar med god mat, gott vin och skratt. En mysig kväll på tumanhand med maken. Varma kramar och stöttande ord från mina föräldrar. Ett sms från min syster med uppmuntran och pepp. Allt detta gör att jag orkar lite till.

En av mina äldsta vänner brukar höra av sig och dra ut mig på pratpromenader. Hon hör av sig trots att jag är inne i min problembubbla och aldrig hinner höra av mig till henne.

Jag är så tacksam för mitt skyddsnät.
Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dessa personer. De finns där och orkar med mig och mina bekymmer. Trots att de har egna.

En vän, som känns väldigt nära men bor långt bort, har varit lite i samma situation som jag är nu. Hon är mamma till en flicka med ADD. Flickan har också haft det kämpigt med skolan. Den vännen är det skönt att prata med för hon vet verkligen hur det är.

Jag kan förstå Cs oro. Hens skyddsnät är inte lika stort som mitt. Kompisarna är inte många. C är dålig på att höra av sig till dem. Hen har ingen ork och energi. Och eftersom C inte hör av sig så hör kompisarna inte av sig. Det blir en ond cirkel.

Egentligen borde även skolan ha varit Cs skyddsnät. Men det har den inte alls varit. Skolan lät C falla. Och C föll hårt. Frågan är om nya skolan kan fånga upp C igen. Jag vet inte…

Det som ger mig mest energi är alla lyckliga stunder med min familj. Stunder när vi skrattar tillsammans, busar, dansar, sjunger, kramas… I dessa stunder känner jag mig som världens lyckligaste och skyddsnätet blir starkare. Vi ska fånga upp C i familjenätet. Vi ska fånga upp syskonen. Ingen ska behöva falla.

wpid-20150520_070029-1.jpg

Postat med WordPress för Android

1 kommentar

Under Ångest, Syskon, Vardag

Taggat som , , ,

juli 28, 2015 · 17:27

”Jag har bestämt mig!”

wpid-20150728_134703.jpg

Dags att sätta ner foten! Jag bestämmer över mitt liv!

Idag på min promenad dök ett minne upp. Anledningen till att jag kom att tänka på det var alla fimpar som låg vid gångvägen.

När jag var 15 år var vi på landet med min mormor och morfar. Det var midsommar och min morfar stod på altanen och rökte.
Jag frågade:
”Morfar, varför röker du?”
”Jag röker inte, jag feströker bara!” svarade morfar.
”Men då röker du ju! Jag kommer i alla fall aldrig att börja röka!”
”Flicka lilla, du är bara 15 år. Du kan inte veta om du kommer att börja röka eller inte!”
”Jo! Jag har bestämt mig!”

Jag har aldrig börjat röka. Jag har aldrig tagit ett bloss. Jag hade verkligen bestämt mig.
Den där viljan är så viktig!

Vid årsskiftet var jag i en svacka (mer om det i inlägget ”Jag glömde mig själv”). Med hjälp av en vän bestämde jag mig. Jag ville inte vara ett offer för omständigheter längre.

Istället för att ta bilen till jobbet för att det var regn, ta en bit choklad för att jag var trött, stanna i soffan för att jag hade haft en jobbig dag, tacka nej till kompisar för att jag inte orkade ta mig iväg, ta den där kakan som hånlog i fikarummet på jobbet – så började jag tänka på mig! Jag är inte ett offer. Jag bestämmer. Det är bara upp till mig vilka val jag gör. Skön och egentligen självklar insikt.

När jag tänker på C så märker jag att när C har en inre drivkraft och motivation så kan C klara allt hen vill. Hen kan göra både bakåt- och framåtvolter, gå på händer flera meter, kicka med fotbollen upp till 100, göra andra häftiga tricks med fotbollen, göra massor av tricks på sin kickbike… Det som C bestämmer att hen vill klara kan hen klara.

Jag önskar att C kunde använda sin fantastiska förmåga och drivkraft till andra saker också, t ex skolan. Men när det gäller skolan finns inte den där drivkraften och inre motivationen. Jag hoppas att vi kan hjälpa C locka fram den!

wpid-fb_img_1437850965827.jpg

På väggen i mitt kök hänger en tavla med texten:
”Det viktiga är inte hur man har det…
Utan hur man tar det!”

Japp så är det!

3 kommentarer

Under Diagnos, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , ,

juli 27, 2015 · 23:04

Lösenordsskyddad: Funktionsnedsättning eller brister i miljön?

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Diagnos, Förståelse, Kommunikation, Pedagogiska tips!, Skola

Taggat som , , , , ,