Alla är olika!
Eleverna är nervösa. De sitter i korridoren och väntar i timmar. De ska bli stämplade godkända och få en guldbiljett till högstadieskolan eller bli hemskickade för att de inte passar in.
I klassrummet sitter juryn bestående av en specialpedagog, en lärare och en rektor. Juryn letar efter den där supertalangen. En person som är en stjärna – både socialt och kunskapsmässigt. Idag befinner sig juryn i ett högstatusområde så förväntningarna är extra stora.
Först in är en blyg tjej. Hon svarar kortfattat på frågorna om favoritämnen och fritidsintressen. Hon klarar inte alla frågor på förhöret. Juryn tror att hon behöver växa till sig. Börja våga prata lite mer. Och att ta in henne kommer medföra mycket jobb. Så det blir ingen biljett. Tjejen går därifrån och känner sig misslyckad. Hon har redan kämpat flera år i skolan. Det är inte lätt att återigen behöva känna att hon inte passar in.
Juryn suckar. Vilken dålig start på dagen. Hoppas det kommer in någon bättre!
Näst på tur är en kille. Han mer eller mindre flyger in genom dörren. Han börjar prata direkt. Väntar inte på några frågor. Han pratar högt och gestikulerar. Juryn tittar på varandra. Tror den här killen att han äger världen? Han skulle ta alldeles för mycket plats i en grupp. Han behöver dämpas. Killen får inte en chans att svara på frågorna för juryn tycker att han är lite väl hyper. Killen går därifrån. Besviken.
Juryn börjar tappa hoppet. In kommer då en tjej. Hon ser glad och trygg ut. Hon väntar på frågorna. Hon svarar lugnt och samlat. Det blir alla rätt på förhöret. Juryn tittar på varandra och ler. Äntligen! Tjejen får en guldbiljett och hennes redan starka självförtroende stärks ytterligare.
Nästa!
In kommer en kille. Han har ett dåligt självförtroende. Skolan har inte fungerat på flera år. Killen har hört att den här skolan ska vara bra. Han är orolig. Vill inte. Vågar inte. Men måste.
Juryn tittar på honom. Han ser osäker ut. Han vill inte titta juryn i ögonen. Han tittar ner. Svaren på de personliga frågorna blir kortfattade men han får alla rätt på förhöret. Juryn funderar. Han är smart. Men inte social. Nä det fungerar inte. Killen får ingen biljett. Han går därifrån med sänkta axlar. Det kommer inte att fungera på den här skolan heller.
Ska det vara så i dagens skola? Eller ska vi börja anpassa miljön efter elevernas olika behov? Alla måste få känna att de passar in. Ingen ska behöva ställas utanför!
Självklart överdriver jag. Som tur är! Men skolan kan bättre!
(”Funktionsnedsättning eller brister i miljön?”)
Så är det! ♡
Postat med WordPress för Android
supermamsen 