Etikettarkiv: dataspelsberoende

november 30, 2016 · 11:15

Intressant promenad med NPF-podden i lurarna

Det gäller att hitta nyckeln!

Det gäller att hitta nyckeln!

På dagens promenad lyssnade jag på några avsnitt av NPF-podden. Rekommenderas varmt!

Det finns flera program. Idag lyssnade jag på tre olika men det som mest berörde mig och min situation var detta:

http://urskola.se/Produkter/198034-NPF-podden-Bara-sitta-och-spela-dataspel

Mamman som ringde in har en liknande situation som jag med en 14-åring med asperger (högfungerande autism, ASD) och hemmasittarproblematik. Även hennes barn sitter mycket vid datorn. Hon tog upp sitt dåliga samvete över dataspelandet och sin önskan att hennes barn skulle känna motivation till skolan.

Ulrika Aspeflo (logoped) och Bo Hejlskov Elvén (psykolog) gav tips och råd som jag kommer att ta till mig. De sa att datorn är en bra social plattform så den ska man inte ta bort. Om barnet mår bra vid datorn och man drar ner på timmarna där så drar man ner på livskvalitén för barnet. De sa att det var viktigt att försöka locka barnet från datorn med andra saker och att erbjuda alternativ.

Nyckeln är inte att knuffa barnet till skolan utan se till att skolan drar dit barnet. Och med dra menas att locka och anpassa så att barnet känner att hen kan vara där.

Skolan ska anpassa både lärmetoder och bedömning så att alla elever har en chans att lyckas utifrån sina förutsättningar. Det är skolans ansvar och det kan vi som föräldrar kräva av dem!

Mamman tog upp att hon oroar sig för nationella prov och för betyg. Bo och Ulrika tryckte även här på skolans skyldighet att anpassa och hitta sätt att bedöma som fungerar för eleven. T ex ha samtal istället för skriftliga prov.

Jag känner att jag ibland tar på mig alldeles för mycket skuld över att C (och numera även E) inte är i skolan så mycket. Jag tar också på mig att försöka få skolorna att göra sitt jobb och möta mina barn på rätt sätt. E har en väldigt förstående lärare som gör allt för att stötta och hjälpa. Numera går C på en resursskola och jag upplever en enormt positiv skillnad gentemot vanliga skolan. På resursskolan möter de upp på rätt sätt!

Jag lyssnade även på detta avsnitt:

http://urskola.se/Produkter/198033-NPF-podden-Lillasyster-harmar-storasysterns-adhd

C har ju asperger och nu ska E utredas. Jag har aldrig trott att E har en diagnos men hen har ju ”tagit över” hela Cs beteende och är också hemma nästan helt nu. Jag vet inte vad det beror på… Vi får se vad utredningen visar.

Jag vill varmt rekommendera NPF-podden till alla som på något sätt kommer i kontakt med barn som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning!

Annons

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Dator, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Lånade kloka tankar, Skola, Syskon

Taggat som , , , , , , , , , , , ,

september 21, 2015 · 20:42

En dag i taget

wpid-20150920_103455.jpgIgår hade jag och C en stor diskussion om hur vi skulle lägga upp den här veckan. Vi hade kommit överens om en sak som C sen ville ändra på. Igår höll jag fast vid att C fick datatid först efter kl.14.

Däremot var jag inkonsekvent och lät C få sin vilja igenom gällande veckan. Om det var rätt eller fel vet jag inte men C kom iväg på en lektion idag utan problem.

Imorgon har vi ett möte med hemmasittarläraren på efm. C säger att det räcker med det mötet så ingen skola imorgon. Helt okej med mig bara C följer med denna gång!

Jag känner mig lite besviken på Cs nya skola. Förra veckan gick C 30 minuter på hela veckan men ingen på skolan kontaktade oss för att fråga hur det går och hur C mår. C har ju varit i skolan så lite så jag vet egentligen inte alls hur de tar hand om och bemöter mitt barn.

En lärare frågade mig om inte C möjligtvis kunde läsa lite SO hemma. Men hallå!? Det går ju inte! C orkar inte med det. Skolan verkar FORTFARANDE inte förstå hur trött C är. C ser så pigg och glad ut i skolan när hen är där säger dom.

Nu har vi fått hem mail från mentorn att vi kan boka tider för utvecklingssamtal. Det känns sådär faktiskt. Vi har ju redan en massa andra möten inbokade och jag tror inte att ett sådant möte skulle ge så mycket. Tänk om vi kunde gå på ett utvecklingssamtal och känna att C är i fas och mår bra! Vilken lycka det vore! Jag går fortfarande runt med den där avundsjuka känslan som jag skulle släppa. Jag vill inte vara bitter!

Jag vet att jag inte är ensam om att ha det såhär. Vi är tyvärr många.

Vi måste  ta en dag i taget!

2 kommentarer

Under Dator, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , , ,

september 20, 2015 · 11:32

”Gör vi på ditt sätt kommer jag aldrig att komma iväg till skolan!”

wpid-20150903_111411.jpg”Gör vi på ditt sätt kommer jag aldrig att komma iväg till skolan!” skriker C till mig idag med arg röst och bestämd blick. Är det ett hot eller är det ett konstaterande? Är det manipulation? Ibland känner jag mig så lurad av den ungen.

Det blev bara 30 minuters skoltid på hela veckan för C (inte så bara egentligen för det var kämpigt att lyckas med dessa 30 minuter…).

Men mycket hemmatid blev mycket speltid. Så igår pratade jag med C och vi bestämde att idag får C börja spela först efter kl. 14. Och C måste följa med ut med hunden. Kommande vecka (vardagarna) får C börja spela efter kl. 12 på dagarna. Och gå ut en liten promenad med hunden som vi passar. C var positiv till allt detta igår. C sa att hen förstod och höll med om att det har blivit lite väl mycket spelande.

Idag är en annan dag. C är arg för att hen inte får spela. C skriker att jag förstör hens liv. Att jag vill att hen ska må dåligt (inte första gången C säger så till mig 😦 )

Jag påminner C om vad vi bestämde igår och att C var med på vår ”deal”. C skriker att hen mår dåligt idag om hen inte får spela! Att hen måste få spela för att slippa tänka på skolan. Att om C får spela lovar hen att gå till skolan imorgon. Om vi gör på mitt sätt kommer C aldrig att gå till skolan igen säger hen! Är det ett hot?

Jag har läst väldigt mycket om hur sköra dessa barn är. Hur trötta och utmattade de är. Jag vet att C är trött och mår dåligt. Men när C skriker på mig, knuffar mig och gormar att det är jag som gör så att C mår dåligt, att jag VILL att C ska må dåligt! Då känner jag mig ändå manipulerad och lurad…

Jag vill att C ska lyckas! Jag blir tokig på denna svåra balansgång!

Jag står fast vid speltid efter kl. 14 idag. Vacklar kring hur vi ska göra med kommande vecka…
Vad är rätt? Vad är fel? Vad är lagom? Vad är ångest? Vad är tonårstrots? Vad är vad???

C mår inte bra. DET VET JAG. Jag vet också att barn mår bra av att föräldrar är konsekventa och håller det som har bestämts. Jag tror också att det är viktigt att vi försöker begränsa tiden vid datorn. C spelar ju nästan 8-10 timmar/dag om C får det.

Men om jag håller hårt på det vi bestämde stjälper det C då? Kommer C att vara hemma hela veckan på grund av det? Och om C är hemma är det trots då? Eller är det en oförmåga att gå för att C har blivit trött av all skoloro som hen har fått av att inte få spela och slippa tänka…? Om C inte får spela är det ett straff då? Eller är det en konsekvens?

”Barn gör rätt om dom kan!”
”Barn behöver konsekventa föräldrar!”
”Visa barnet vem som bestämmer!”
”Var inte för hård!”
”Barnet är utmattat! Låt det ta tid!”
”Ni måste sätta upp mål för barnet!”
”Pressa inte barnet för hårt!”
”Barnet går till skolan när hen känner att hen kan!”
”Försök se till att barnet är i skolan en liten stund varje vecka!”
”Låt inte barnet spela för mycket på datorn!”
”Dataspelande kan vara bra! Det är ett sätt för barnet att behålla kontakten med kompisar…”

Vilken snurr! 😉

3 kommentarer

Under Ångest, Dator, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , , , ,

september 10, 2015 · 10:30

”En timme är för mycket!”

Jag försöker tänka så!

Jag försöker tänka så!

Idag gick det åt pipan! Vi hade bestämt att C skulle gå två lektioner idag. Även idag märktes det på C att det inte skulle fungera när jag väckte hen. Så vi bestämde att en lektion skulle C gå idag. På Skolans val. Jag påminde C att om hen inte kommer iväg idag så blir det datafritt tills C har varit i skolan igen.

C gick motvilligt upp men fick inte i sig någon frukost. C vägrade ta sin ta-vid-behov-medicin mot oro. Jag blir tokig på den ungen ibland. Så envis! Maken åkte i väg till skolan med syskonen.

Nu var det bara C och jag hemma. Tillsammans i ett vakuum av ångest. C började sparka i soffan. C skrek att hen känner sig hotad och pressad av oss. Att om vi tar bort datorn tänker C ALDRIG gå till skolan igen. Någonsin! C puttade mig. Gormade! Grät! Skrek att jag inte förstår hur hen mår. Skrek att hen gör sitt bästa hela tiden och att vi aldrig är nöjda. Skrek att vi gör så att hen känner sig misslyckad och värdelös! Oj vad jag kände mig tom och ledsen inombords. Jag vill hjälpa och bygga upp mitt barn men istället ökar jag Cs känsla av att inte lyckas (”När C faller”).

Hemmasittarläraren sa till oss att vi måste vara konsekventa. Har vi sagt att det ska vara datafritt så SKA DET VARA DATAFRITT. Det gick inte att ta elkabeln och åka till jobbet och lämna en gråtande skrikande C.  Så jag är hemma idag och försöker se till att C får en okej dag utan sin dator (”Bojen”, ”Den där datorn…”).

Jag försöker vara klok men sen när det bränner till brister jag och säger fel saker till C i alla fall. Det är så svårt!

I måndags var C i skolan i en timme. En timme är INGENTING! Jag kan förstå att det är mycket för C… Men att det ska vara så svårt är obegripligt. Jag jobbar så hårt på att försöka förstå. Jag vill låta detta ta tid och hålla mig lugn men jag känner hela tiden en stress att vi måste öka skoltiden, skynda på lite… Framförallt inte låta C vara hemma en hel vecka. Jag är livrädd för förra läsårets vardag.

För en stund sedan ropade C på mig och sa att om hen får spela nu kommer hen garanterat gå till skolan imorgon. Annars ska vi ge hen en datafri månad och inte köpa ett Friskis & Svettis-kort som C vill ha. Detta om något bevisar ju att C är databeroende. Jag sa ”Nej!” och nu ligger C i soffan och gormar.

Nu ropade C igen att jag vill att hen ska må dåligt och vara orolig. Att datorn tar bort oron och att om jag inte låter C spela så är det JAG som gör att C mår dåligt.

Jag vet att jag gör rätt. Tror jag…

Men hur länge ska jag orka…?

8 kommentarer

Under Ångest, Dator, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , , , , ,

augusti 25, 2015 · 22:29

Att simma i gelé

wpid-20150809_121725.jpg

Oj vad trött jag är! Vilken anspänning det är hela tiden. Jag är helt mentalt utmattad. Ständig oro, press och stress. Ont i magen och huvudvärk. Det känns som om jag simmar i tjock gelé. Som att mina armar är tryckta mot kroppen och jag inte har någon plats att ta simtag (”Klump i magen”).

Igår var det en liten luftbubbla i gelén som lämnade plats för ett simtag. Så skönt!
C var i skolan en timme igår. Jag är så otroligt glad över detta framsteg (”Myrsteg är också steg framåt”). Däremot är jag lite besviken på skolan som inte alls mötte upp C som de skulle (”Bra magkänsla!”). Ingen lärare hade tagit sig tid att visa och förklara. C kände sig förvirrad och orolig. När C kom hem sa C att hen inte ville gå till skolan idag.

Igår morse fick C lugnande för att lyckas ta sig iväg (även i söndags kväll för att kunna sova). Det är helt galet att ett barn ska behöva lugnande för att dämpa sin oro och lyckas ta sig till skolan.

I går kväll ville jag ge C lite lugnande igen för att dämpa oron så att C skulle kunna sova bättre (C får Theralen). C ville inte ta några piller. Jag sa att medicinen hade hjälpt C så bra på morgonen så att hen kom iväg till skolan. Cs reaktion var helt otrolig:
”Jag tänker inte ta några jävla piller! Du tror väl inte att några piller kan få mig att gå till skolan?! Det var ju jag som bestämde att jag skulle gå! Du ska få se imorgon!”
Oj! Vilken ilska. Jag blev lite orolig för hur C skulle kunna somna men det gick till slut.

I morse började C gnälla och sa att hen inte ville gå till skolan idag. Jag sa att då är det bäst att du tar dina piller.
”Aldrig!” sa C och var i skolan en timme idag med. 🙂

När den ungen bara vill något och har den där inre motivationen så kan hen klara vad som helst.
Skolan måste hitta nyckeln och Cs lagom!
Vi föräldrar kan bara kämpa med att C kommer till skolan. Sen är det upp till pedagogerna att möta upp C i skolan. Om de inte tar hand om mitt barn…då vet jag inte vad jag gör… De måste göra rätt nu!

Idag hamnade C i en konflikt med en kompis på SKYPE. C grät när jag kom hem. Kompisen hade sagt att C är en skolkare som aldrig är i skolan och att hen är lat. Kompisen hade dessutom sagt att C har så hög rank för att C spelar hela tiden och att det är fusk. C var jätteledsen. C hade sagt jättetaskiga saker till kompisen också. Så nu vill C inte gå till skolan imorgon. Men vi jobbar på det! En sådan sak kan vara förödande. Det krävs så lite för att allt ska braka samman. Balansen är så svår. Tråden är så skör. Jag har läst på Facebook att många andra balanserar på sköra trådar. Så sorgligt!

Bästisen i samma klass är guldvärd. Hen har inte sagt något elakt till C utan peppar och uppmuntrar. C hänger upp allt på den kompisen just nu. Hen måste hitta flera kompisar, men det är inte så lätt när C är så lite i skolan just nu.

Det vore skönt med fler luftbubblor i gelén eller, ännu bättre, om gelén blev lite mer lik saft.

Simma lugnt!

18 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , ,

augusti 15, 2015 · 19:24

Den där skolplikten…

Just nu känns skolstarten som ett staket med taggtråd...

Just nu känns skolstarten som ett staket med taggtråd…

Ju mer jag lär mig om Cs autism, desto mer förstår jag saker och beteenden från när C var liten (”En tillbakablick- letar tecken på autism”). Jag har skrivit om detta i ett annat inlägg också, ”Jag skäms! Men jag lär mig varje dag!”. Bloggen är min bearbetningsprocess så tankar dyker hit och dit, fram och tillbaka. Det är så skönt att skriva om alla tankar och sen låta dem fladdra iväg lite. Låta min hjärna släppa dem ett tag. Lite väl snabbt dyker dock nya tankar upp… 🙂

Jag gör en liten minnesresa angående beteenden hos C.
Nuförtiden har C (13 år) svårt att ta sig hemifrån. Framförallt om det inte är självvalda saker. C låser sig och gråter. Ibland får hen panik och ångest (i synnerhet om det är kopplat till skolan på något sätt).

Vi har alltid haft svårt att ta oss utanför huset i vår familj. C har alltid varit rörig och jobbig när vi ska iväg. Hen har busat, inte lyssnat, retats, tagit en evighet på sig att hitta sina saker, inte klätt på sig… Men oftast tog vi oss ändå iväg till skridskoåkningen, familjepromenaden, bion, dagis, skolan… Dock var vi ofta helt slut och på väldigt dåligt humör.
Det har till och med hänt att vi har fått ställa in familjeutflykter, mest för att både jag och maken har tappat tålamodet och gett upp. På den tiden ville C göra saker och blev då besviken när vi ställde in. Och vi kände oss som dåliga föräldrar. Att vi ställde in drabbade ju även syskonen.

Jag kan nu mer förstå varför C ”kaosade”. Hen hade egentligen redan då lite svårt för att ta sig iväg.
C blev förmodligen orolig. Hen ville åka skridskor, men visste inte vad hen skulle förvänta sig. Ska vi till en ishall? Kommer det att vara mycket folk? Har vi med oss fika? KAN jag åka skridskor eller har jag glömt hur man gör? Kommer det att vara någon jag känner där? Är mina skridskor lagom stora? Passar hjälmen? Hur länge ska vi åka? Åh vad jag önskar att jag visste det jag vet nu! Då hade jag hjälpt C mer och förklarat saker (”Funktionsnedsättning eller brister i miljön?”).

En annan sak jag har tänkt på är fritidsaktiviteter. När C var liten provade hen på ett par aktiviteter. Båda låg på helgerna. Efter ett tag sa C att hen ville sluta för att hen ville vara ledig och vila på helgerna. Så klokt! Det kanske är det som gjorde att hen ändå höll ihop i skolan i så många år. C förstod att hen behövde vila. Då var jag lite besviken på C och tyckte att det var tråkigt att hen ville sluta på aktiviteterna. Hen var väldigt duktig på båda. Nu med min kunskap kan jag verkligen förstå varför C ville sluta. Jag önskar att jag hade förstått det då!

När C var liten fick vi barnsäkra hela hemmet. Det får ju alla som har små barn. Vid flera tillfällen, när vi var hos andra med barnsäkrade hus, hittade C nya faror och saker som deras barn aldrig hade upptäckt. Hen hade en enorm nyfikenhet. Många gånger kunde jag bli arg på C. Hen pillade, stökade, tog sönder… Idag kan jag mer se hens nyfikenhet som en drivkraft.

Det är mycket jag skulle ha gjort annorlunda om jag hade vetat… Men nu har jag en chans att göra rätt!

Skolstarten närmar sig. På torsdag är det dags! Jag märker en större och större oro hos C. Idag skulle C ha ett visst antal datatimmar. Vi bantar ju bort datatimmar nu. När C kom upp ur sängen i morse så skrek hen ”Jag måste få sitta vid datorn hela dagen! Jag får panik! Jag vill inte gå till skolan!!! Jag orkar inte tänka på skolan!!!”. C stod och skakade. Helt förstörd. Vad ska jag göra i detta läge… Vad är rätt? Jag vill inte att hen ska bli dataspelsberoende (”Den där datorn..”). Men om C blir lugn kanske C ska få spela… Eller? Hur ska jag veta vad som är bäst…?

Sen känner jag mig kluven över en annan sak. C säger ”Om jag sitter vid datorn slipper jag tänka!”.
Visst att slippa tänka kan vara skönt för C NU. Men då trycker ju C undan viktiga känslor. Skolstarten kommer ju. Och känslorna finns där under ytan… Hur bra är det? Men om C inte får spela så får hen panik av sina tankar och sin skolångest… Och vi har ett barn som hela dagen är som en osalig ande som gråter och bråkar.

Vi gjorde en ”deal”. C fick extra speltid om hen tog en promenad med mig. Jag försökte försiktigt prata om skolan på promenaden. Peppa lite, förbereda lite. Hen lugnade sig lite men är fortfarande väldigt orolig.

Själv är jag så orolig att jag inte kan tänka på annat. Jag har mailat lärarna på nya skolan, jag har mailat kuratorn… Jag curlar allt jag kan… Men vad hjälper det om C inte tar sig till skolan på torsdag? Om C börjar terminen med frånvaro….? Om ”Den så kallade vardagen” blir sådär jobbig igen… Hur ska vi orka då…?

Vissa saker faller på plats. Men viktiga delar återstår –  framförallt skolan. Den måste falla på plats! Just nu kan jag nästan känna att den där skolplikten, som vi ska vara så glada över i detta land, är min värsta fiende. Den stressar mig, pressar mig, kräver omöjliga saker av mig… Hjälp!

Men om det nu är en plikt/skyldighet (rättighet?) att vara i skolan får väl nya skolan se till att fixa så att C kommer dit och VILL VARA DÄR. Jag och min make…? Ja, vi kan faktiskt inte göra mer än det vi gör… Vi gör redan ALLT vi kan!

5 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , , , , ,

juli 26, 2015 · 14:56

Lösenordsskyddad: Den där datorn…

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Dator, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , ,