En dag i taget

Igår hade jag och C en stor diskussion om hur vi skulle lägga upp den här veckan. Vi hade kommit överens om en sak som C sen ville ändra på. Igår höll jag fast vid att C fick datatid först efter kl.14.

Däremot var jag inkonsekvent och lät C få sin vilja igenom gällande veckan. Om det var rätt eller fel vet jag inte men C kom iväg på en lektion idag utan problem.

Imorgon har vi ett möte med hemmasittarläraren på efm. C säger att det räcker med det mötet så ingen skola imorgon. Helt okej med mig bara C följer med denna gång!

Jag känner mig lite besviken på Cs nya skola. Förra veckan gick C 30 minuter på hela veckan men ingen på skolan kontaktade oss för att fråga hur det går och hur C mår. C har ju varit i skolan så lite så jag vet egentligen inte alls hur de tar hand om och bemöter mitt barn.

En lärare frågade mig om inte C möjligtvis kunde läsa lite SO hemma. Men hallå!? Det går ju inte! C orkar inte med det. Skolan verkar FORTFARANDE inte förstå hur trött C är. C ser så pigg och glad ut i skolan när hen är där säger dom.

Nu har vi fått hem mail från mentorn att vi kan boka tider för utvecklingssamtal. Det känns sådär faktiskt. Vi har ju redan en massa andra möten inbokade och jag tror inte att ett sådant möte skulle ge så mycket. Tänk om vi kunde gå på ett utvecklingssamtal och känna att C är i fas och mår bra! Vilken lycka det vore! Jag går fortfarande runt med den där avundsjuka känslan som jag skulle släppa. Jag vill inte vara bitter!

Jag vet att jag inte är ensam om att ha det såhär. Vi är tyvärr många.

Vi måste  ta en dag i taget!