Jag gjorde nog fel igår… Kanske…

Hur ska jag veta vad som är rätt och fel i olika situationer? (Bilden är från Messenger)

Hur ska jag veta vad som är rätt och fel i olika situationer?
(Bilden är från Messenger)

Åh vad svårt det är att göra rätt! Att veta vad som är rätt! Vad är lagom? Vad är pepp och när går det över gränsen till att bli press? Vad är oflexibelt beteende pga. aspergern och vad är vanlig trotsig trött tonåring? Jag blir tokig!

Igår hade jag ett dilemma som jag skrev om. Jag lät C få extra datatid om hen gick till skolan och det gjorde hen. Det kändes så viktigt att hen tog sig dit eftersom det var längesen sist. Jag är så rädd för att C ska fastna hemma och blir 100% hemmasittare igen. Jag orkar inte det!

Frågan igår var om jag skulle få sota för mutan/belöningen idag. Att belöna är ju inte låg-affektivt. Och ja, det fick jag nog…
Vi har ju skrivit ner och bestämt vad som gäller med datatid. Igår bröt jag mot det för att få iväg C till skolan.

I morse var C seg och svår att få upp. Hen sa som vanligt att hen inte orkade gå. Att ”det funkar bara inte idag”. Jag försökte pusha och peppa lite. Försökte ligga på rätt sida om gränsen så att det inte skulle bli press. Sen lämnade jag C och gick för att fixa frukost. C kom upp efter en stund och hade med sig sin kudde. Kudde med betyder att Cs plan är att ligga i soffan och titta på TV. Med andra ord ingen skola.

Jag sa ”Okej. Ditt val är att vara hemma. Då vet du att din datatid börjar kl. 14:30. Då behöver jag inte köra dig då. Jag går och fixar kaffe till mig! Sen kollar vi på film!”
”Men mamma vänta!”
sa C.
”Ja?”
”Det är så jobbigt att hem från skolan. Det är nästan det jobbigaste faktiskt!”
”Snart kommer du att kunna cykla! Det blir skönt! Idag kan jag faktiskt hämta dig efter skolan för jag har inget bokat idag!”
”Tack! Sen när jag kommer hem ska jag spela!”
”Du får spela när du kommer hem. Du ska ju äta i skolan också enligt schemat så då hämtar jag dig 12:15.”
”Jag tänker inte vara med på lunchen! Du får hämta mig innan lunch! Jag pallar inte!”
”Okej, men då har du speltid först kl. 14:30 som vi har bestämt!”
”Jag ska spela direkt när jag kommer hem!”
”Det får du ju bara när du har varit i skolan hela din tid enligt schema vet du väl!?”
(Jag känner att vi nog har satt upp en dum regel här… Men jag måste upprätthålla och vara konsekvent. Eller?)
”Om du säger så så vill inte du att jag ska gå till skolan! Du vill att jag ska vara hemma! Det enda som får mig att gå är om jag får spela direkt när jag kommer hem och inte följa med till lunchen!” (Här känns det som C skuldbelägger och manipulerar mig).
”Du vet att jag vill att du ska vara i skolan. Men okej, stanna hemma då så får du spela kl. 14:30. Det är inte för MIN skull du ska vara i skolan!”
”Säg att jag får spela så fort jag kommer hem även om jag skippar lunchen!”
”Sluta nu!”
”Säg det”
”Nej!”
”Säg det bara! Annars vill du att jag ska misslyckas…”
Osv….

Det slutade med att jag körde C till skolan kl. 9:30 (hen börjar egentligen 8:30) och att jag messade lärarna att de får ta lunchförhandlingen med C och att de ska messa mig en kvart innan jag ska hämta.

Innan C hoppade ur bilen försökte hen få mig att säga ”Ja du får spela när du kommer hem oavsett om du äter lunch eller inte!”
Men jag sa inte det. Jag sa ”Jag hör att du vill spela direkt sen!”. Med andra ord har jag skjutit upp beslutet. Jag vet dock att det kommer att bli en härdsmälta om C inte får spela direkt så troligtvis gör jag oss en otjänst om jag inte viker mig.

Det känns som datorn är det enda sätt vi kan motivera C att göra något! Och det blir ju så fel! Men om vi släppte datorn helt fri skulle C spela kl. 8-20:30 varje vardag och kl. 8-22:30 varje helg. Hen skulle inte komma utanför dörren. Vi vet det för vi har testat! C skulle inte komma iväg till skolan alls. Nu vet vi att C kommer  iväg vissa dagar för att få spela mer. Detta är svårt tycker jag! C är oflexibel och har sina svårigheter men samtidigt  har C en enorm kraft och kapacitet. Det är väl därför det är så svårt att veta vilken nivå vi ska lägga allt på. C är så ojämn!

Jag hatar detta spel! C är så kaxig och otrevlig när hen vill något. Jag vet att C är oflexibel och har en oförmåga men ibland blir jag bara galen på den ungen. Hen lägger ner så sjukt mycket energi på att motarbeta det som är bestämt. Allt från skoltider till datatider och duschdagar. Så mycket energi går åt till att ändra på det bestämda och förhandla. Trots att allt är nedskrivet och C har varit med och bestämt. Tänk om C kunde lägga all den energin på att följa planen istället! Igår försökte C att förhandla bort dusch men hen vek sig och duschade faktiskt. C har tre duschadagar i  veckan och vi har sagt att hygien tänker vi inte förhandla om!

Det som känns svårast att förstå är varför det har blivit så här. Det är helt absurt känns det som! För ca. 2 år sedan var vi en ”vanlig” familj. Våra barn gick till skolan och lekte med kompisar. C hittade på mycket saker och mådde bra. Inga problem alls i skolan (lite pratig kanske). Viljestark hemma men inte på detta sätt! C duschade när vi bad hen utan problem. Vad hände? Det är som en tsunami kom och bara rubbade hela balansen i familjen. Allt är i gungning. Det är så ofattbart! Och denna tsunami är stor och svår att hejda!

C var i skolan en stund igår. C är i skolan nu. Efter lång förhandling…
Men det var nog fel att ge vika igår. Kanske…?

Annonser

12 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Låg-affektivt bemötande, Skola, Vardag

12 responses to “Jag gjorde nog fel igår… Kanske…

  1. Jenny

    Helt galet vad jag känner mig i din situation!! Det är verkligen som att gå balansgång på slak lina när man inte vet om man pressar för mycket eller för lite och man måste väga sina ord för säger man fel sak med fel tonfall kan allt gå fel… Och är det då hans funktionsnedsättning som gör detta eller ibland känner jag mig bara manipulerad för han är så otroligt smart!
    För oss går det stadigt utför just nu, stora problem att komma iväg till skolan, vissa dagar inte alls, han har en elevassistent som han avskyr och trots alla anpassningar man gjort i skolan så blir det bara värre, känner mig helt maktlös och livrädd för att vi till slut inte ska få iväg honom alls….

    Gilla

  2. När man slutar gå balansgång och själv kopplar av så blir det lugnare…har en blivande 17 åring som numer inte har skolplikt som har ADHD och är aspergare. Visst skall man duscha eller kanske bada men att vara känslig innebär att varmt/kallt/strålar m m blir jobbigt eller rent av obehagligt. Att kanske bara kunna ha vissa kläder är också en sådan sak…mat och dess smaker, konsestens m m. Eller så enkelt som en fågel som flyger förbi fönstret i skolan eller en fläkt som låter lite…listan på jobbiga och krävande saker kan göras hur lång som helst. När vi ställer de orimliga kraven från utomstående på sin spets hemma så blir återhämtningen framför kanske dator eller annat spec. intresse än starkare.När man däremot utesluter en del av detta och låter barnet/ungdomen få vara delaktig/göra något de är bra på så lättar knutarna och problemen blir mindre inte bara för våra älskade barn utan också hos oss vuxna. Att ha FÅ enkla regler som följs helt är bättre än MÅNGA som ställer till det! Och visst vet vi längst in vad våra egna barn är bra på?! Att lyssna på sina egna barn är det viktigaste av allt. Ibland eller ofta kan det faktiskt vara bäst för dem eller oss att själva bara skicka ett sms till skolan att någon inte kommer idag…inte göra något av hemmasittandet, ångesten eller vad det beror på. Då är det också mer läge när man som förälder eller barn känner att det spontant kan vara ett positivt läge att gå tillbaka. För oftast är det våra barna diagnoser eller personligheter som låter bättre och intimare tycker jag som gör att de inte fungerar med skola, samhälle och då också inte heller med familjen kanske! Själv tror jag inte att superstressade barn kan återhämta sig bättre än i sin egen värld! En värld som faktiskt vi vuxna skapat. I C:s fall inte C! Och inte Ni i familjen heller…Alla är bra på något och C kommer hitta sin plats och det tror jag hon enklast gör med att få vara C! Själv backade jag både 1 och 2-3 steg för mitt barn i grundskolan och lät honom vara bara han och lade energin och strategin att informera skola mfl. Just nu provar vi medicinfritt då han tycker att han är inte han med den…hans val, precis som att han har en paus i skolan igen för att hitta sig själv i svären. Dina tankar har i över 8 år varit mina! Alla har dem! Här är bara hur jag har löst en liten del av våra.

    Gilla

    • Tack för att du delar med dig!
      C älskar att duscha. Hen sjunger och duschar i 20 minuter. Det svåra är övergången/steget in i duschen. Övergångar är generellt svårt för C.
      När det gäller perception verkar C inte direkt överkänslig. Inga problem med kläder eller mat osv.
      C har mer eller mindre varit beroende av datorn. Vi hade fritt ett tag och då tog spelandet helt över och inget annat fungerade.
      När C har datafritt brukar hen titta på djurprogram på TV. Och det är ju bra!

      Idag när jag hämtade C bad hen mig om ursäkt och sa att hen vet att jag vill väl och vill att hen ska vara i skolan. C hade också en kompromiss gällande dataregler som vi ska testa.

      När det gäller skolan har de tyvärr ingen större förståelse för Cs kravkänslighet. De gjorde ju orosanmälan till Socialtjänsten i höstas baserad på frånvaro trots att de visste om vår situation…

      Vi jobbar på fungerande lösningar hela tiden.
      Tack för tips!

      Gilla

  3. Hur gammal är C?
    Vad gäller belöningar. Lågaffektiva psykologer brukar inte gilla belöningssystem, dvs man får något om man gör rätt, för man menar att barnet gör rätt om det kan, och om det blir fel beror det på oförmåga. Ungefär. Mutor som är en annan sak, kan användas till exempel som avledning tex för att undvika utbrott i en svår situation. Man säger också att när vi behöver backa från krav (pedagogiskt nederlag) ska vi alltid fundera över varför de inte fungerade (barnet gör ju rätt om det kan) och anpassa krav och ev förhållningssätt till nästa tillfälle. Det är vår uppgift att ställa krav så att vi får ett ja. Och barnet lyckas. Problemet är som du säger, när blir pepp press? Men jag har också lärt mig att ett visst initialt motstånd kan man behöva räkna med. Det handlar ofta om att byta dåliga vanor mot bättre alternativ. Ibland (nästan alltid) behöver barnet då uppleva det nya upprepade gånger i praktiken för att känna att det är positivt.

    Gilla

    • Tack för dina tankar! C är 13 år. Åk 7.

      Problemet är att vi aldrig får hjälp med att komma åt ROTEN (har skrivit ett inlägg som heter just så) till Cs problem. Det är svårt att hjälpa C komma tillbaka när hen egentligen inte har förmågan. Press utifrån tvingar oss (se inlägg ”Vårt liv ligger i andras händer”).

      Vi kämpar på!

      Gilla

  4. För mig kom mycket av mina problem just i tonåren. Det var först då jag började förstå att andra tyckte att jag var konstig, även om jag inte tyckte det eller ens förstod varför andra tyckte det. Egentligen kom mycket av problemen då eftersom det är då det sociala flyttar ut från familjen (tryggheten) och in i resten av världen (otryggt, rörigt, konstigt, oförståeligt etc.), det är ju då en påbörjar resan till självständigt vuxen individ. Jag vet inte om jag hade mått bättre av att ha en diagnos då (fick min när jag var 29, för snart fem år sedan). Det jag kan säga som underlättade för mig var att min mor var oerhört konsekvent och tydlig (jag känner x på grund av y) samt att båda mina föräldrar var (och är) accepterande och ärliga.

    I mitt fall har jag alltid haft svårt att veta vad jag känner, varför osv. Även nu efter mycket träning i att lära mig tyda så har jag oerhörda problem med det. Det kan vara så att C faktiskt inte själv vet, eller hittar ord på vad hen känner, eller vad som är jobbigt, annat än att allt i kroppen spjärnar emot.

    För mig kan just lunch vara ett oerhört svårt moment eftersom man kanske förväntas prata samtidigt, det är för mycket ljud, en förväntas vara social på en dag en kanske inte vill etc. Jag säger inte att det är så det är för C, det var enbart en tanke som slog mig. Exempel: När jag praktiserade den lilla perioden jag gick på omvårdnadsprogrammet var det just lunchen på praktikplatsen som till slut fick hela min värld att rasera, dock tog det lång tid innan jag kom på att det var det som var det som jag upplevde som mest påfrestande.

    Sedan tycker jag inte att det går att separera ut vad ett beteende beror på, autism påverkar allt jag är, alltid, med det menat att jag kan inte säga att det beror på om jag är autistisk eller inte som något är problematiskt, utan det är problematiskt för att det är problematiskt.

    Jag vet inte om C läser bloggar eller har kontakt med andra autister i någon form? Det kanske skulle hjälpa hen på vägen till att förstå sig själv bättre?

    Gilla

    • Tack för att du delar med dig!
      Tyvärr är C i stadiet att hen inte vill acceptera sin diagnos alls. Inte prata om den eller låtsas om den… Det gör det så svårt för oss att hjälpa….

      Gilla

      • Kanske skulle det hjälpa om ni gav C länkar till olika ställen där hen kan läsa vad andra autister har skrivit? Det har hjälpt (och hjälper fortfarande) mig väldigt mycket. Att en då inte känner sig lika ensam. Kanske skriva ner en lista och sedan lämna det där? Så att det inte blir påtvingande tänker jag då. Ni kanske redan har gjort det för övrigt, tänkte mer att det kanske skulle kunna hjälpa hen.

        Jag funderade för övrigt på det där med datorspel, själv spelar jag oerhört mycket (och stött på många i spel som också har NPF diagnoser i olika slag). För mig lugnar det hjärnan för jag behöver oerhört mycket stimuli (något jag tidigare fick genom dans och annan fysisk aktivitet) samt att det är en plats där jag får känna mig kompetent och bra på någonting, det finns också en oerhörd gemenskap i spel, speciellt om en spelar online spel.

        Om du inte redan besöker den kan jag varmt rekommendera Autism Discussion Page på Facebook, där finns det tips och råd om just ”sensory diets” och liknande, något som tyvärr nästan är omöjligt att få i Sverige i dag, har själv efterfrågat det utan framgång. Tyngdtäcken/filtar kanske skulle vara något för C? Hen kanske redan har det, det vet jag inte, så jag ber om ursäkt om jag tipsar om sådant ni redan gör.

        Gilla

      • Varmt tack för alla tips!!!
        C har tyngdtäcke som har hjälpt jättemycket.
        Förstår absolut behovet av datorn som ger lugn och fyller em social funktion. Det får dock inte bli för mycket för då tar det över helt och inget annat fungerar. Vi har testat.
        Ska kolla upp gruppen på FB. Tack igen!

        Gilla

  5. Det är så oerhört svårt med denna typ av situation. Jag VET!!!!! Har samma här hemma fast i andra former. Jag tycker att du gjorde rätt. Bara så du vet 😉

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s