Jag känner mig så trött och ledsen… Helt slut som människa… Den här veckan har varit riktigt tuff.
Cs plan för veckan var skola mån-tis och tors-fre. Hen ville själv gå fyra dagar. Dock föll det redan i tisdags då C var väldigt trött.
Idag trodde jag faktiskt att C skulle ta sig iväg efter två lediga dagar. Men det gick inte. C mumlade i sängen att hen var trött. Jag frågade om hen skulle komma upp och äta frukost och känna efter lite. Men det gick inte.
Jag har förstått att jag måste behålla lugnet och inte visa stress så jag sa bara:
”Okej, då bokar jag av taxin så vilar du idag!”
Paniken och ångesten som bubblade i min kropp fick jag inte visa. C ska inte behöva känna att hen misslyckas. Nu när jag sitter här och skriver så rinner mina tårar… Jag vill inte ha denna dagliga kamp och denna ovisshet. Jag vill inte behöva känna en oro i min kropp hela tiden. Jag vill kunna slappna av någon gång.
Tänk alla föräldrar som har barn som har en fungerande skolgång. Alla dom som har barn som är lite självgående och går upp på morgonen när en väckarklocka ringer. Dom som har barn som kanske fixar frukost själva och faktiskt går till skolan varje dag om de inte är riktigt sjuka. Dom som har barn som gör läxor, leker med kompisar och orkar med fritidsaktiviteter. Jag är så avundsjuk på dem! Jag hoppas att de uppskattar vad de har!
Jag känner en förbjuden sorg över hur mitt liv ser ut. Jag borde vara glad. Jag har tre fantastiska barn och en fin make. Jag borde vara nöjd med livet. Men vissa dagar, som idag, känner jag mig bitter över att livet inte blev som jag hade tänkt mig. För det är inte som jag hade tänkt mig. Jag såg inte framför mig att jag skulle behöva kämpa så med sådant som för andra bara flyter på. Skit att vi ska ha det så här!
Min 11-åring (som jag tänker börja kalla för E i bloggen) var hemma från skolan i måndags och tisdags. Trött och låg. Igår var jag med E i skolan hela dagen. Jag fanns bredvid som stöd. Men hur ska jag orka? Jag är sjukskriven för utmattning. Jag kan inte hålla på så här…
En sak som jag märkte igår var att lärarna i Es klass betygshetsar väldigt mycket. E går i 5:an! Det kändes som att lärarna lade över sin egen betygsstress på eleverna. E ville inte läsa högt för klassen på NO:n.
Då kom läraren fram till E och sa:
”Du måste läsa högt! Annars kan inte jag bedöma dig och då får du inte lika bra betyg!”
E sjönk ihop på bänken och lade huvudet på armarna.
Jag, som är påläst, sa:
”Nej! Det stämmer inte! E, det ska du inte tro på! Lärarna ska hitta olika sätt att bedöma din kunskap. Du måste inte läsa högt för att få bra betyg!”
Jag kände mig så jävla (ursäkta) förbannad! E känner redan en enorm press och stress över skolan. Hur kan läraren säga så?! Jag är så glad att jag var där och hörde detta! Läraren tittade på mig och blinkade lite i samförstånd ungefär som att hon trodde att hennes ord skulle peppa E. Det är ju inte alls hens motivation som brister. Det är orken!
Jag sa bara en gång till:
”E, du kan få bra betyg utan att läsa högt för klassen! Och du går bara i 5:an. Du har gott om tid att lära dig det du behöver!”
Läraren sa ”Ja! Jag skojar bara!” och så gick hon.
E har ingen diagnos vad vi vet. Men vi ska nog göra en utredning. C fick ju sin diagnos först som 13-åring. Våra barn är bra på att hålla ihop alltför länge och det har tyvärr drabbat dem hårt.
Idag kom E inte iväg till skolan. Så nu har jag bara ett av mina tre barn i skolan. Skolan som alla barn ska vara i. Skolan där alla barn har rätt till utbildning på sina villkor och efter sina förutsättningar.
Jag ska ha ett möte med Es lärare och vi ska prata om anpassningar. E har en mentor som är väldigt bra men det är en annan lärare som har NO:n och matten. Jag vet inte hur jag ska få skolan att förstå att betygshets är det sista E behöver just nu.
Det känns som jag har ett högt berg att bestiga. Varje gång jag kommer upp en bit så kommer det ett halt parti och jag glider ner igen. Jag behöver mer rep och fästen att hålla i. Jag tar tag i ett fäste men tappar greppet.
Och jag faller…
Skolan måste hitta rätt verktyg!
supermamsen 
Känner samma frustration, oro och irritation över att det aldrig kan få vara enkelt ❤️
Att alltid vara på helspänn, läsa av och försöka parera för att få skolan och vardagen att fungera tar på krafterna!
Hoppas du kan hitta stunder och sätt att fylla på din egen energi. Hur svårt det än är måste man prioritera sig själv, annars kommer inget att fungera till slut. Jag har hittat min styrka i yoga och promenader. Styrkekram❤️
GillaGilla
Tack! ❤
Min ventil är också promenader och att skriva av mig. Kram!
GillaGilla
Ja jag håller med dig på så många punkter. Denna outgrundliga avundsjuka på barn som fungerar i skola/fritid.
Min son blev hemmasittare dec-15 och jag fattade inte att det ens var möjligt , såg inte hans signaler😞
Fick ny resursskola 17 augusti och han började gå dit men nu börjar han visa samma tendenser som i dec. Hur kan vi vara så dumma och bara köra på? Antagligen för att vi tycker att han ska gå i skolan och pressen finns där inom en. Vet exakt hur du känner! varje dag S stannar hemma blir jag som dränerad på energi men nu när vi bestämt oss för att inte pressa för hårt känns det bättre.
Men fortfarande denna ständiga kamp dag ut och dag in. Kram på dig och hoppas morgondagen är bättre.
GillaGillad av 1 person
Tack! Kram tillbaka! ❤
GillaGilla
Hej! Läser din blogg och har aldrig kommenterat förut. Arbetar själv som specialpedagog och har ett barn som är under utredning för autism. Det är precis som du säger, lärarna ska anpassa och pröva andra sätt att visa kunskaper på. Behöver läraren ha ett underlag för att kunna bedöma hens kunskaper i läsning går det att ordna genom att de pratar om det och gör det enskilt. Sedan finns undantagsbestämmelsen som går att använda vid enstaka kunskapskrav om eleven har en funktionsnedsättning eller andra personliga förhållanden som inte är av tillfällig natur och som utgör ett direkt hinder för eleven att nå ett visst kunskapskrav. Det är läraren som bedömer om denna bestämmelse ska användas men många lärare känner inte till att den går att använda även på elever som inte har nån fastställd diagnos. Så finns ingen anledning till betygshets!
GillaGillad av 1 person
Tack för fin kommentar!!! Bra att veta!
GillaGilla
Din kommentar ska det stå! Men den var fin också 😉
GillaGilla
Känner så igen mig i dina inlägg har en 16-åring som nu börjat gymnasiet tack vare fantastiska insatser från skolan både grund och gymnasie. Hen har inte varit en hel vecka sedan skolan började nu i höst. Denna veckan gick allt helt fel redan från måndag. Både mån tis och ons gick vi upp orkade inte äta frukost började göra sig i ordning men slutade med gråtande tonåring i sängen som tycker att hen är helt värdelös och inte förstår varför just hen inte orkar. så nu tog jag beslutet att denna veckan är det lov det finns en gräns för hur många dagar man kan bita ihop och försöka för att sen ”misslyckas” ändå. Känner precis som du dessa förbjudna tankar varför ska mitt barn ha så jobbigt med dess vardagssaker som ”alla” andra bara gör. Är så imponerad hur du orkar jobba så mot skolan vi har haft turen som har en skola som på alla sätt stöttar både oss och hen och jag kan inte förstå hur du orkar med även den kampen mitt i den dagliga fighten för att få dina barn att må bra. Kram ❤
GillaGilla
Tack snälla! 💕
Ja det finns en gräns. Jag tror vi gör klokt i att lyssna på våra barn. Kramar!
GillaGilla
Åh vad jag känner med dig (och känner igen mig). Du var stentuff och en riktig supermamma som sa emot det läraren sa!!!!!! Förstår att det känns tungt, men som vår familjeterapeut säger så finns det tyvärr alltid oförstående människor som inte vill lära sig eller inse fakta. Så sorgligt och upprörande att det ska behöva gå ut över våra fina barn och, i andra led, oss superföräldrar.
Hoppas mötet blir bra så det blir en förändring!
Många styrkekramar ❤️
GillaGillad av 1 person
Tack snälla! 💕 Jag är bara så glad att jag var där och hörde kommentaren.
Kram!
GillaGilla
Det förstår jag! Det bevisar vilken okunskap det finns i skolan. Och då gäller det ju inte bara ‘diagnosbarn’ för jag tycker inte en lärare får säga så till NÅGON elev och dessutom inför klassen. Fruktansvärt kränkande och skrämmande 😠😢 Hoppas mentorn och skolledningen tar det på största allvar! Kram!
GillaGillad av 1 person
Jag önskar så att dina barn och du kunde få må bra och slippa ha det så tungt. Och jag kan inte fatta att skolan inte är bättre än så här. Beygshetsa en 11-åring som har det kämpigt med orken? Det är inte okej. Kram till er.
GillaGillad av 1 person
Tack snälla! 💕 Kram
GillaGillad av 1 person
Hej!
Jag har befunnit mig i exakt samma situation som du beskriver under lång tid. Min 12-åring har skolvägat, kämpat trots att skolan inte förstått vilka anpassningar han behövt, massor av ont i magen i flera år. Själv har jag drabbats av utmattningssyndrom och kämpat med mig själv och FK. Vet precis vad du menar när du beskriver sorgen över att ens barn inte klarar det som andra gör, och frustrationen/ilskan över fel bemötande och uteblivet stöd.
Men, just nu så känner jag ett försiktigt hopp för oss. Min son har äntligen fått rätt diagnos (Asp/Add), medicin för att orka koncentrera sig bättre och ffa. en toppen-resursperson i skolan 15 tim/veckan. Hans resursperson hämtar honom hemma hos oss på morgonen (hans eget förslag) så jag slipper stå och dividera på parkeringar huruvida min son ska gå ur bilen eller inte (vilket han ofta vägrar). Det är en sån otrolig avlastning så jag kan gråta. Vissa dagar är fortfarande kämpiga, och har har förkortade skoldagar, men han är gladare och piggare på morgonen.
Kämpa på – det måste vi ju ändå. Ta han om dig själv, gå på yoga eller promenader. Lyssna på musik, träna försiktigt. Jobba med acceptans. Sök hjälp på BUP för att få rätt diagnos – vänta inte! Du är ju jättebra på att beskriva situationen så de kommer att förstå. Prova medicin om det skulle vara aktuellt. Om byt skola om det är hopplöst. Kanske en mindre skola? Sök resurs från kommunen. En duktig stödperson kan göra skillnaden!
Ge inte upp! Föräldrar som har barn som bara ”gör” allt det där vanliga kan aldrig förstå lyckan av att se sitt barn le på morgonen eller traska iväg till skolan utan ledsen blick. Det kommer att bli bättre – men ta hjälp för det är omöjligt att orka annars.
GillaGillad av 1 person
Tack snälla för att du delar med dig! ❤
Vad skönt att det har lättat för er.
Vi har ju gjort samma resa med vår 14-åring som fick aspergerdiagnos som 13-åring. Tufft att gå igenom samma igen. Men jag har mer kunskap nu. Dock är jag väldigt trött… Är ju också sjukskriven för utmattning pga allt kämpande med 14-åringen som nu går på resursskola. Där går det lite bättre just nu men bakslag denna vecka.
Det är bara att kämpa på! Stor kram
GillaGilla
Jag förstår precis. Vi har också syskon med diagnoser i familjen, och då har man det ju dubbelt upp. Många konflikter blir det hemma eftersom det ena barnet är hyper och den andra stresskänslig och oflexibel.
Det som hjälp oss, lite, är att ”våga” släppa på att eftersträva normalitet. Förr kändes det viktigt att alla skulle sitta vid middagsbordet eller att motivera barnen att vara med på uppträdanden, utflykter m.m. i skolan. Antar att det kändes lite läskigt att släppa allt sånt, och viss kritik kom från omgivningen. Som jag har kämpat för att göra skolan till lags, får dåligt samvete när jag tänker på hur vi missförstått och pressat våra barn över deras gränder för att leva upp till förväntningarna på dem och oss som föräldrar.
Men nu, efter min sjukskrivning, har jag insett att det handlar om mer än andras- eller till och med barnens behov, nämligen att hela familjen måste kunna stå ut och överleva i allt detta. Ibland får man välja att släppa på ganska mycket för att inte alltid behöva kämpa eller leva i kaos pga gränsdragningar och regler kring skärmtid, familjetillställningar, matvanor m.m. Att verkligen acceptera att ens barn har andra behov, och att det inte handlar om mitt föräldraskap eller förmåga att sätta gränser har varit en process. När andra föräldrar sätter regler om olika saker kanske deras barn har andra förutsättningar att följa dessa. Mitt barn kan sätta sig emot oavsett hur konsekvent, tydlig eller pedagogisk jag är. Det beror bl.a. på aktuell dagsform, motivation, bristande konsekvenstänkande och nedsatt driv.
Vi som försöker fostra barn av det här slaget utför ett hantverk där man ständigt måste vara på tårna: flexibel, påhittig, hoppbärande och uppmuntrande fast man själv mår dåligt. Detta mycket kraft och tid så man får förlåta sig själv när man inte alltid orkar eller lyckas. Tror det är viktigt att jämföra sig själv och ens förutsättningar med dem som lever i en liknande situation – och inte med ”alla andra lyckliga människor och deras perfekta barn”. Våra barn har också många kvaliteter och talanger, fast på ett annat sätt kanske. – Det handlar mest om att överleva skolan som de sa till oss på BUP (det brukar vara den tuffaste perioden). Vi ska vara glada att våra barn ändå fått diagnoserna (och åtminstonde VÅR förståelse) i tidig ålder – det är en stor skyddsfaktor för framtiden!
GillaGillad av 1 person
Ja! Tack! ❤ Du har så rätt! Jag är i processen att acceptera och förlika mig med mitt liv. Vissa dagar går bättre än andra.
Min 14-åring fick ju diagnos först för ca ett år sedan så vi har fortfarande mycket att lära.
Uppskattar dina tankar och ditt pepp. Tack! ❤ Kram
GillaGilla
Ja, även jag känner så igen mig i denna stundvis totala hopplöshet och frustration med en äcklig smula avundsjuka på alla ”vanliga familjer” som har någorlunda självgående barn. Senast igårkväll efter en toklåsning kom bara en stark tanke till mig: ”vilket straff, skulle aldrig skaffat barn!” Men som tur är går det ju upp och ner och idag när jag såg att hon tagit ansvar och kommit iväg till skolan itid är jag mest stolt och glad igen. Ska försöka buffra kraft när det ges tillfälle som idag.
GillaGillad av 1 person
Stor kram! ❤
GillaGilla
Kära supermamsen! Förstår dig såväl. Kanske kom stressen för C när det blev för mycket med två dagar i rad, och sen känslan av misslyckande. Det behövs ju så oerhört lite för att våra sköra barn ska falla igen, när de just rest sig lite. Det viktiga är nog ändå att förmedla att det är helt okej att vila när man behöver. Tror ändå ni är på rätt väg, men den kommer inte vara spikrak. Heja er! Ett litet steg i taget!
Kram!!
GillaGillad av 1 person
Tack! ❤ ❤ ❤ Kram
GillaGilla
Ping: Jag kravlar mig upp igen! Och igen… Och igen… | supermamsen
Ping: Vakuum av ångest | supermamsen
Ping: ”Good enough!” | supermamsen
Ping: Livet | supermamsen
Ping: Tärande oro | supermamsen
Ping: Gott Nytt År! | supermamsen
Ping: Känslomässig bergodalbana | supermamsen
Å vad jag känner med dig och känner som du. En Add och en Adhd ,12 resp 9 år.Ständiga konfliktlösningar och att alltid vara på ”sin vakt”..Två andra, 10 & 4år som ska ”få sin tid” av en mamma med ständigt dåligt samvete över att inte göra ”rättvist” i olika situationer .Även maken med Adhd .Lider i din olycka men känner mig inte helt ensam när jag får följa dig. Tack för att du hjälper även mig.
Har varit med i skolan periodvis.Nu är det lugnt för tillfället. Add blev underkänd i Matte, svenska (går i åk 6).Fixade inte muntligt ..Var prat om undantags betygssättning men det känns som det var en krånglig väg att gå.
Värsta oron är för att släppa till högstadiet med ”riktiga” betyg..Det blev en lång kommentar. .Tror på dig och dina barn behöver just dig! Brukar tänka så för att lyfta mig själv.Varje dag är ny.En utmaning, vi växer och lär oss nya vägar att gå.Styrkekramar till dig. Nån tipsar om att tänka på sig själv vilket man lätt prioriterar bort. ..Jag har börjat på karate..stenhård träning men shit vilken energikick..samla kraft i sig själv. Kraaaaam
GillaGillad av 1 person
Tack för att du delar med dig och för pepp. 💜
Många kramar till dig
GillaGilla
Hej!
Jag är speciallärare o brinner för dessa barn som inte har inlärnings problematik, men inte orkar den fysiska o social miljön i skolan. De hamnar mellan stolarna. Det är både barn med o utan diagnoser av olika slag. Det som är gemensamt är att de blir utslagna/dränerade av den fysiska o sociala miljön med ljud o syn intryck , rörelse, känslor som andra elever uttrycker o framkallar.
De är ofta vad som kallas hög sensitiva. När de under lång tid pressar sig försätts kroppen i ett utmattnings tillstånd. En dag ledigt i veckan gör varken till eller från när det gått så långt. Det är många veckor av vila som behövs, följt av egen inlärnings väg med vissa dagar i skolmiljö i veckan som mål.
Detta har jag en kamp framför mig om att förändra, samla fakta, informera om.
Du är inte ensam!!
Håll ut !! …o hälsan/livet är större än skolgång.
Dessa elever kommer bli fantastiska i arbetslivet. Skolmiljön får inte förstöra för dem. Lagar måste ändras kring skolgång o undervisning.
Sköt om er!!
Pia
GillaGillad av 2 personer
Tack snälla! 💕
Ja du har rätt. De faller mellan stolarna.
En viktig kamp! 👍Tack!
GillaGilla
Tack snälla fina speciallärare! ❤
Det ger mig hopp om att det finns kloka och förstående personal i skolväsendet. Ger mig kraft att kämpa vidare för min 14-åriga dotter!
GillaGillad av 1 person
Ping: Kompetensutveckling! | supermamsen
Ping: Besviken | supermamsen
Ping: Idag skulle det vara slut på ”det jobbiga”… | supermamsen
Ping: Nu kommer alla känslorna på en och samma gång | supermamsen
Ping: Nu börjar det… | supermamsen
Ping: Stolt | supermamsen
Ping: När livet lättar | supermamsen
Ping: Acceptans | supermamsen
Ping: Avlastning | supermamsen
Mitt äldsta barn fick samma diagnos som C när han var ca 15 år, efter en jobbig tid i skolan där jag o pappan som har varit skilda sedan 2008 o är inte överens om allt o hamnat i vårdnadstvist. Mitt råd är att stötta honom. Det hjälper inte så mycket att tjata om skolan då kroppen klarar inte fästan vilja finns. När C fyller 18, hen får medicin som gör att han mår bra igen men det blir bebis steg. Ha inte så mycket krav på dig själv, du ska må bra för att finnas och visa kärlek till dina änglar💕
GillaGilla
Tack ❤
GillaGilla
Ping: Svacka | supermamsen
Ping: Man vet att man är en NPF-förälder när… | supermamsen
Ping: Min mission – öka förståelsen! | supermamsen
Ping: Dränerad | supermamsen
Ping: Vad hände med vårt ”normala” liv? | supermamsen
Ping: Käftsmäll | supermamsen
Ping: Vi gör skillnad! TILLSAMMANS! | supermamsen
Ping: Bortbyting? | supermamsen
Ping: Om jobbet före, och efter, lönearbetet. Och om sköra framsteg. | supermamsen
Ping: Det gör ont när bubblan spricker | supermamsen