Livet är som en hiss

Upp och ner...

Upp och ner…

Upp och ner… Så är det just nu…

En bra dag följs av en jobbig dag. En dålig stund följs av en bra.

En dag då jag känner mig stark och ”Nu jävlar!” följs av en dag då jag känner ”Jag ger upp!”.

Igår i mitt inlägg skrev jag om att det är svårt att balansera kraven jag kan ställa på C. Igår kände jag mig förstående. Jag tyckte synd om C som verkade ledsen och låg (men sen var glad vid sin dator). Jag kände mig irriterad på hemmasittarläraren som inte lät lika förstående utan tyckte att ”C försöker styra världen”.
Igår sa C att hen skulle gå idag.

C kom inte iväg idag heller. Idag känner jag mig inte lika förstående. Jag tjatade lite, pressade lite, ifrågasatte lite…
”Du sa ju igår att om du fick vila igår så skulle du gå idag. Kom igen nu! Du kan om du vill!”
C låg på golvet i en hög ”Du förstår inte! Jag kan verkligen inte idag! Det går bara inte!”

Upp ett par våningar och sen ner till botten!

Upp ett par våningar och sen ner till botten!

Stackars barn! Ena dagen har hen en lugn och förstående mamma och dagen därpå är mamman ett tjatigt oförstående monster. Jag blir så irriterad på mig själv! Jag är så inkonsekvent. Och jag förstår faktiskt fortfarande inte. Inte fullt ut i alla fall. Jag förstår mer, men inte tillräckligt. Det känns som ett sjukt spel alltihop.

Min känsla är att C inte VILL tillräckligt mycket. Viljan måste finnas där! Just nu är det vi vuxna som lägger yttre krav på C. Yttre krav har aldrig fungerat på C. Det måste komma inifrån. HUR ska vi hjälpa C med det?

Hemmasittarläraren sa att han tror att det påverkar C negativt att jag är hemma. ”Det är klart att hen vill vara hemma om du är hemma!”

Jag är inte hemma för Cs skull. Jag är hemma för MIG. Jag är helt slut. Jag sover inte. Vart ska jag ta vägen då?

Hemmasittarläraren pratar mycket om att vi måste bryta Cs mönster som går ut på att vara hemma. Jag håller med! Men hur?

Jag funderar mycket på hur jag ska börja må bättre. Hur ska jag samla energi? Det känns som att hela mitt mående hänger på C. Jag måste FIXA C. Jag sover inte på grund av att jag är så orolig över hur morgonen ska gå. Hur kommer jag ifrån den oron? Många säger ”Släpp det! Låt det vara! Du kan inte påverka det!”

Jag VET att jag inte kan påverka det. Jag vet att det inte hjälper att jag grubblar och oroar mig. Men HUR ska jag få min hjärna att sluta med det? Det känns som om min ”mission” är att fixa min älskade familj.

Troligen kommer vi att få kämpa med C i flera år. Jag kan ju inte må så här i flera år. Jag vill ju egentligen orka jobba. Jag tycker (oftast) om mitt jobb.

Idag ska jag i alla fall till psykologen och ösa ur mig igen. Sen ska maken och jag ut och äta. Det ser jag framemot. Då ska vi försöka låta bli att prata om alla våra problem. Hur nu det ska gå… 😉

Skolplikten suger (som C säger). Så känns det faktiskt just nu!
Jag önskar att C var klar med 9:an så att vi kunde slappna av.

Jag orkar inte åka hiss hela tiden!

Annonser

12 kommentarer

Filed under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Stress

12 responses to “Livet är som en hiss

  1. Camilla

    Njut av er tid att äta något gott tillsammans!
    Hur kunde det bara bli så här kan man undra.

    Förstår din frustration i att INTE veta hur man skall hantera allt.Gör detta för att de kan tänker man ibland eller är det så jäkla svårt att bara gå …
    Skönt att du går o pratar med någon. Jag går också till någon och när jag är klar där är jag heelt slut och högröd i ansiktet och det känns som jag skall svimma så slut är jag men det är så skönt ändå att ha någon som lyssnar o hon pushar mig och säger att det inte alls är konstigt att jag mår som jag mår. Herregud säger hon det är ditt barn hur skall du kunna släppa det säger hon när jag berättar att många säger till mig att försöka släppa utredningen och dottern en stund. Men jag kan inte just nu brinner jag för detta och söker o söker på nätet och i böcker om hur jag skall kunna hejda detta.
    Undrar också om din C skriker fula ord o typ kärring o hållk etc till dig. Min dotter gör det och allt är mitt fel. I går fick hon ett sådant hemskt utbrott för att jag inte visste exakt var komposten står på skolgården,, det kan liksom räcka för att hon skall balla ur. Skriker i högan sky så det verkligen gör ont i öronen, jag bar in henne i hennes rum och sade att det inte är ok att säga sådana ord till någon men det triggar henne ännu mer , får lov att stänga dörren men då blir hon så arg att hon slänger ett helt glas med vatten ut genom dörren o sparkar på dörren etc etc . Jag får panik vad göra gick in o nu va jag inte lågaff utan slet ipaden från henne och sade att nu va det slut på detta . ( mycket dumt gjort eftersom det är det ända som hon verkar kunna lugna sig med) det har jag visst nämnt någon gång för hon kom efter och skrek jag behöver ju min padda…. puh puh det här med att vara konsekvent , Visst ja sade jag o lämnade in den i hennes rum igen åh vad skall jag göra…… Vill ju inte acceptera ett sådant beteende men gör hon det för att hon har panik eller vill hon bestämma allt ….

    I morse fick min man ta mer ansvar o hon skulle åka med honom till skolan ( jag har kört henne 2 dagar nu o hon har skrikit och inte velat gå ur bilen)
    Precis när hon skall ta på sig skorna, då hår och tänder är klara puh får hon ett utbrott på att skorna är för hårt knutna…( I går ville hon jag skulle dra åt, hon sätter på sig skorna med skohorn utan att knyta upp.) då sprang hon in i våra sängar under täcket och skrek jag tänker inte gå till skolan.. Andas djupt o går in och säger kom nu gumman du är ju klar tillslut fick jag ut henne o på med skorna följde henne till bilen där min man redan satt och iväg. PUH skall varje morgon vara såhär jag är helt slut och försöker låta glad mot sonen som skall iväg ,,,,,,det ända jag säger är ”du vet att det inte är ok att skrika så till någon va, Älskar dig .” Var skall detta sluta ,,,,,Dricker mitt kaffe med lit skakig hand och tänker tur jag har så fritt jobb detta hade ju inte gått annars eller är det därför hon är så här, vi har liksom kunnat stå givakt varje morgon tassat på tå för att få det så lugnt som möjligt. Är det därför eller är det därför hon hållit ut i skolan så länge .. Min hjärna går på högvarv men kommer ingenvart ändå.
    oj detta blev långt men det känns så skönt att skriva till någon som förstår
    Kram till er , och njut av maten tugga o känn smaken innan du sväljer det tycker jag inte man kan göra så mycket nu i hemmets minfält….

    Gilla

    • Du får gärna skriva av dig. Det är samma för mig, skönt att det finns dom som vet hur det är.

      Det låter som om ni har det riktigt kämpigt och att många småsaker tar mycket av hennes energi och hon blir frustrerad, t ex skorna. Frågan är hur man som förälder ska kunna hjälpa och förebygga när det är olika från dag till dag vad som orsakar utbrotten….

      C skriker inte så jättemycket. Mest om vi pratar om datafritt eller att hen spelar för mycket. Då kan det bli stora utbrott.

      Imorse var C mer trött och låg. Så är det vissa dagar och då blir det ingen skola. Om jag pressar för mycket dessa dagar kan C istället bli arg och börja gorma att jag inte förstår…

      Det är verkligen en daglig kamp och ovisshet.

      Nu ska jag snart till psykologen. Sen ska jag försöka äta låååååångsamt och njuta av maten.

      Många kramar!

      Gilla

  2. Jenny

    Å vad jag känner igen mig!!!
    Förstående ena dagen men inte nästa…
    Vår son klarar inte heller krav och han skjuter gärna upp allt. Känns också som han manipulerar oss ibland, men det tror jag ju innerst inne att han inte gör. Känner så väl igen mig i att jag kan inte idag ( ex gå till skolan) men jag LOVAR att jag ska försöka imorgon…
    Går ej att få honom göra skolarbete hemma. Så nu ger vi upp på det. Målet får vara att försöka få honom att återgå till skolan. Förhoppningsvis med hjälp av närvaroteamet. Och så hoppas vi på en ny utredning inom snar framtid.
    Det är ett speciellt liv vi lever bi som har barn som är annorlunda..

    Gilla

  3. MammaL

    Även jag är en mamma som känner igen mig väl i det du skriver.
    Jag är också mamma till tre, den äldsta 10 år. Vi har ännu inte kommit till det läget att han inte kommer iväg till skolan. Men jag kämpar dit honom varje morgon. I skolan har han anpassade uppgifter i flera ämnen (största svårigheten är att skriva) även om han är otroligt smart.
    Jag känner igen så mycket av hur du beskriver C. Det är här med att inte klara krav, eller att ta sig iväg hemifrån.
    Vår kille är samtidigt väldigt verbal och välfungerande i många sammanhang. Vilket gör att skolan inte tyckt det funnits några problem, att han inte jobbar på lektionstid eller totalt låser sig när det blir ”fel” är tydligen inte tillräckligt.
    Jag känner mig otroligt ensam i detta, och många gånger som om det är jag som överdriver eller vill se problem. Vi har enda sen han började förskoleklass fått höra att han kommer växa ifrån det. Nu går han i fjärde klass och vi ser inte att det blir bättre. Skolan har till slut gått med på att göra en första kartläggning av honom.

    Gilla

    • Hoppas att kartläggningen leder till stöd.
      Det är tufft när skolan inte ser…
      Kram!

      Gilla

      • Jenny

        Stå på er att bibelöversättning hjälp nu! Vår hjälp kom försent när det brakade i sexan. Skolan såg inte heller vår sons problem/ behov då han klarade jobba igen varje gång han haft en enkirtsre hemva period. Tack vara att han är smart. Men nu är han helt hemma . Jag har också längder somatiskt kanske bara Örjan som inbillar mig, han växer nog ifrån problemen, men det blir inte så. Läste nånstans att stannat barnen hemma är det för att dom inte klarar av skolan inte först dom inte vill. Har även känt det som att det är Vårat fel det blivit så här men Vet att det inte är så nånstans där inne trots allt.
        Men det är tufft när det inte syns för våra älskade barn. Det blir så mycket svårare att få förståelse hjälp då. Men som sagt stå på er! Ni har rätt att få hjälp. Styrkekram!

        Gilla

  4. MammaL

    Jenny, din kommentar gör att jag känner mig mindre tvivlande på mig själv (jag ska lita på min magkänsla), och inte lika ”knäpp”. För många gånger känner jag mig så när skolan bara viftar bort det.
    Tack!

    Gilla

    • Jenny

      Bra om man kan hjälpa nån! Själv har jag hittat tröst i grupper på ex Facebook och denna underbara blogg. Man känner sig inte så ensam då. Får be om ursäkt för ovanstående inlägg det blev lite fel med orden.😃

      Liked by 1 person

      • Jag är så glad att jag började blogga för ni alla som läser och kommenterar ger mig stöd och jag känner mig mindre ensam. ❤
        Och stå på dig! Skolan är skyldig att agera och utreda!

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s