Tomhet

Hur ska vi veta vilken väg som är rätt väg?

Hur ska vi veta vilken väg som är rätt väg?

De senaste dagarna har jag känt en stor tomhet. Nästan lite uppgivenhet. Ska detta aldrig vända?

Jag är ju hemma nu och det är skönt. Samtidigt är det som om jag mår sämre nu när jag kan tillåta mig själv att må dåligt. Orken tryter rejält. Min mamma är helt fantastisk. Hon hämtar syskonen, plockar med vår tvätt, tömmer diskmaskinen, hjälper oss handla… Det känns konstigt att ta emot hjälpen, men jag känner att jag behöver den.

Mina tankar snurrar fortfarande kring samma saker… Peppa/pressa, energinivåer, trots, tonåring, asperger, krav/kravlöshet…

Jag måste hitta ett sätt att inte låta Cs mående påverka hela mitt jag. Som det har varit tassar jag på tå. Curlar C. Fixar och donar. Detta leder ändå inte till framgång. Om jag har gjort allt för C en morgon och hen ändå inte lyckas ta sig iväg så blir jag ledsen och besviken. C känner sig dum och skyldig. Sen påverkar detta hela min dag. Jag blir låg. C däremot blir bara låg en stund, men sitter sen glad vid sin dator och är inte synligt påverkad resten av dagen.

Den här veckan har vi bestämt att C ställer sin mobil på väckning kl. 7:00. Ca kl. 7:10 går jag eller maken in och påminner om att det är dags att gå upp. Då drar vi upp rullgardinen och lägger Cs kläder på hens säng. Sen släpper vi C. Om C kommer upp kan vi hjälpa hen med frukost.
Sen kl. 8 går jag min promenad. Om C vill följa med kan vi göra sällskap till hemmasittarskolan. C ska vara där kl. 8:30. Om C inte följer med går jag på min promenad själv och C ska kontakta läraren och säga att hen inte kommer.

På detta sätt slipper C mitt tjat (som hen hatar) och jag kan slappna av lite. En morgon (Plötslig händer det!) tog sig C upp själv utan väckning och fixade frukost. Jag gjorde ingenting. C kom iväg den dagen utan problem.
Jag tror att vi måste låta C hitta sin egen VILJA. Vi har testat detta en vecka förut (Nytt grepp, Mötet) men vi testar igen.

När jag berättade om upplägget för hemmasittarläraren så sa han att han tror att det är bra att C får känna hur det känns med det kravlösa. Förhoppningsvis leder det till att hen sen accepterar att vi vuxna styr. Vi får se… Vi är fortfarande i samma snurr som för några veckor sedan. Det känns inte som om vi kommer framåt. C kom inte iväg igår och inte idag…

Jag är fortfarande bekymrad över att vi inte har kommit till roten av Cs problem. Hur ska vi kunna hjälpa C på rätt sätt om vi inte gör det?

Min oro för 10-åringen är fortfarande stor. Hen sov hos mina föräldrar söndag till måndag och hade haft det jättebra. Men sen igår morse när min mamma skulle gå med 10-åringen till skolan så klagade hen på magont igen och vägrade gå. Jag vet inte hur jag ska hjälpa min älskade 10-åring… (”Smittar” hemmasittande?)

Igår låg jag i 10-åringens säng tills hen somnade och smög dit i morse och lade mig och gosade en stund innan väckning. Idag tog sig 10-åringen till skolan. Jag ska hämta kl. 13:30. Då ska vi gå och spela badminton tillsammans och ta en fika. 6-åringen ska följa med en kompis hem.

Imorgon ska jag till min husläkare och förhoppningsvis få min sjukskrivning förlängd. Jag orkar inte jobba.

Jag vill så gärna räcka till för mina älskade barn ❤

Annonser

5 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Stress, Syskon, Vardag

5 responses to “Tomhet

  1. Camilla

    Hoppas du får din sjukskrivning förlängd. Usch va tufft ni har det, önskar att man hade nyckeln till barnens inre och kunna förstå vad det är som sker inom dem…..
    Bra att du tar dina promenader och försöker låta C va men jag förstår att det är svårt och inte hållbart i längden. Tror det är bra att ni låter iallafall denna vecka rulla på i den andan ni tänkt er med att C ställer klocka o kläder på sängen o hjälp med frukost om hen kommer ut till den sen får ni väl värdera hur det gick. Så svårt också att 10 åringen reagerar som hen gör, vad mer kan du göra än att gosa o ge kärlek som du gör ,jag tycker du är helt fantastisk men hur länge skall man liksom tuffa på o inget händer,,,
    Fantastiskt att du har din Mamma som naturligt vis vill hjälpa med det hon kan, du är ju hennes barn o du mår ju inte bra …..

    Jag bävar för att min dotter skall hamna där ,hon går ju fortfarande till skolan men det är ju mycket push o tanda gnissel innan hon kommer iväg.
    I går sade hon ja va skönt det är bara 4 dagar i skolan denna veckan. (vi skall iväg på ännu en test en av dagarna) och hon får då va ledig en heldag eftersom jag fått söka mig utanför kommunen efter 6 år.
    Tycker du att det är jobbigt i skolan frågade jag men nej inget svar. Det är ju just det att vi når ju inte hennes innersta och hennes tankar .

    Förstår verkligen din frustration när C inte kommer iväg men att du hör hen spela på datorn och skratta en stund senare jag hade blivit galen! Där står man liksom helt uppgiven och ledsen och tom pga att barnen inte mår bra och inte kan gå i skolan.

    Jag kan bli galen efter ett utbrott på typ en timme och man inte kom iväg på den roliga utflykten eller middagen man tänkt sig , man är helt tom , frustrerad och orolig för vad det är med sitt älskade barn som man lyckats få någorlunda lugn och helt plötsligt kommer hon och bara verkar som vanligt och frågar om vi skall baka…………….. grrrr känner jag då VA jag är helt slut och middagen är inställd , resten av familjen fick dra iväg och nu är hon som vanligt…. så många gånger jag tänkt men har hon ingen som helst förståelse för hur jag känner mig . Nej det är ju just det hon har nog inte det eller kan ivarje fall inte visa det. Nu förstår jag ju det men förr kunde jag bli tokig på det beteendet.

    Jag hoppas verkligen att det på något sätt lättar för C , usch va svårt.
    Det är ju därför det är så viktigt att fler barn blir sedda i tid och att de lyssnas mer på föräldrar i skolan på bvc etc etc innan de har tappat all energi , Verkar ju ändå vara många barn som inte orkar. Fler än vad jag någonsin kunde tänka mig innan jag började engagera mig o söka efter ledtrådar för att kunna hjälpa min dotter o vår familj.
    Massor av styrkekramar till dig o din familj

    Gilla

  2. Jenny

    ❤️ styrkekram till er!!
    Dippade själv idag. Brottas med samma problem. Tjata, inte tjata, tjata, inte tjata. Tjatar vi inte händer inget, tjatar vi är det inte bra heller.😞 måste prova erat tips. Ställa klockan, gå upp 1 gång och sen inte mer. Har gjort lite så förut men trillar tillbaka i gamla vanor. Det där med att ta en promenad låter jättebra! Nu måste vi skjutsa våran son då det är för långt att gå. Men jag ska absolut prova att göra som dig och ta en promenad direkt på morgonen om han blir hemma. Vilket han i stort sett är hela tiden nu. Istället för att gräva ner mig och grubbla. Det är så extremt energislukande att inte veta hur man ska agera med sitt barn och detta tjat hela tiden för att det ska bli nåt gjort.
    Och så ångesten över syskon som hamnar i kläm. Känner så väl igen det.
    Vi får kämpa på!! Men det är helt klart tungt vissa dagar. Men ni gör vad ni kan och det är det som räknas! Och släkten är guld värd! Inte alla som har den turen att få stöttning så ta tillvara på hjälpen! Det är ni värda. All pepp till er! 🌸

    Gilla

  3. Tack för pepp! ♡ Skickar lite pepp tillbaka. Skönt att vi är flera som kan stötta varandra.
    Balansen är galet svår. Tyvärr har inte kravlösheten gett resultat än så länge denna vecka. Hoppas på imorgon!
    Håller tummarna för att det funkar för er!
    Kram!

    Gilla

  4. Pingback: Lättnad | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s