Jag måste tänka om!

Ny agenda! Jag måste tänka om! (bilden är från Messenger)

Ny agenda! Jag måste tänka om!
(bilden är från Messenger)

Sedan allt det här med C hände – skolan slutade fungera, hen fick sin diagnos, 10-åringen började må dåligt och maken och jag blev sjukskrivna har jag gått ”all in” för att fixa detta. Jag lever i detta 100%. Det är min ”mission” att fixa min familj. Det är det enda jag tänker på HELA TIDEN. Och enligt maken det enda jag pratar om. Han har rätt!

Jag är med i flera grupper på Facebook som bara handlar om barn i svårigheter på olika sätt. Dessa grupper är helt fantastiska och jag är så tacksam över att de finns. Grupperna har gjort att jag känner mig mindre ensam i detta svåra och att jag har en arena där jag inte behöver låtsas. Jag kan skriva om allt jobbigt vi brottas med. Jag får tips, råd och pepp. Jag försöker själv peppa och stötta. Jag är inne och läser flera gånger om dagen för att följa föräldrars och barns kamp.

I fredags var jag och maken på möte på kommunens resursenhet. Vi ville berätta för dem om vår situation och se om de har något bra stöd vi kan söka. Vi var där en timme och tömde (för sjuttioelfte gången kändes det som) ut vår historia om vägen från en ”vanlig familj” till en familj i kris. Efter vi hade berättat vår historia så summerade en av kvinnorna ”Det låter som ni två samarbetar bra, kommunicerar, försöker byta av varandra när den ena blir trött och verkligen gör allt för era barn! Ni är väldigt resursstarka och gör ett väldigt bra jobb! Men det är inte konstigt att ni är trötta!”. Någonstans på mitten där började jag gråta (igen, känns som jag gråter ofta nuförtiden). De berömde oss för allt vi gör. Det kändes så skönt att höra dessa ord! Det som är jobbigt är att det känns som det vi gör inte hjälper eller räcker. Men C gör faktiskt framsteg och vi ska inte låta vår 10-åring falla.

På mötet sa maken att han är orolig för mig och över att jag inte kan släppa detta alls. Att jag suger in all information, läser, skriver… Att hela mitt liv just nu handlar om detta svåra. Han har rätt… Eftersom jag är sjukskriven 100% så får jag ju ingen annan input. Min man jobbar ju lite i alla fall.

Så nu har jag bestämt mig för att jag måste tänka om! Max 90 minuter/dag får jag ägna åt att skriva i bloggen och att gå in i andras bloggar om NPF och stödjande grupper på Facebook. Resten av tiden ska jag tvinga mig själv att låta bli! Jag kommer aldrig att orka annars! Så ni som skriver till mig på Facebook får räkna med lite längre svarstid.

Jag ska hjälpa barnen att komma iväg till skolan på morgonen. Förhoppningsvis lyckas jag. Sen ska jag ta en daglig promenad på en timme. Sen blir det max 90 minuter i ”det svåra/min mission” under dagen. Övrig tid ska jag måla/rita, läsa (om något som inte handlar om min ”mission”), fika,  kanske göra lite nytta hemma… Jag måste! För MIN skull. Om jag inte fyller på med annat kommer jag att krascha ännu mer.

Dessutom ska maken och jag sätta av en ”prata-om-det-jobbiga-tid” varje dag. Ca. 30 minuter/dag får vi prata om det. Övrig tid ska vi inte prata om just det. Detta kommer att bli VÄLDIGT SVÅRT för mig men jag ska verkligen försöka. Som det är nu pratar jag bara om DET.

Vi har ett till möte bokat på resursenheten. Vi får se vad det ger. Det känns i alla fall skönt att de tyckte att vi gör ett bra jobb! Jag tvivlar så mycket på mig själv ibland… Känner mig så misslyckad och otillräcklig… Så värdelös… Att höra att vi är bra kändes skönt då. Nu känner jag mig inte så stärkt längre. Vi lyckas ju inte… Trots allt vi gör. Det kanske lät bättre än vad det är… Så kommer tvivlet igen…

Nu har min 10-åring fått pulver som ska sätta igång magen. I morse vägrade hen först ta det. Varför kan ingenting någonsin bara flyta på? Tillslut gick det i alla fall. Men 10-åringen har haft en låg dag idag så jag fick vara med hen i skolan. Kanske inte riktigt vad jag behöver nu när jag är sjukskriven… Vad gör man inte för sina barn…?

C kom iväg efter en del pepp/press men var bara i skolan del av tid då hen kände sig hängig. Jag känner att jag har tappat förmågan att bedöma om mina barn är sjuka eller inte. Jag är så bränd/skadad av hur det blev med C. Hur ska jag veta? Jag har ingen magkänsla längre…

I morgon börjar mitt nya liv med ny input. Wish me luck! För det kommer inte att bli lätt att ”detoxa”. Men JAG MÅSTE TÄNKA OM!

Annonser

12 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Stress

12 responses to “Jag måste tänka om!

  1. Förstår känslan och du är väl värd en liten paus från allt ♥️
    Stor kram

    Liked by 1 person

  2. Camilla

    Bra dör , precis vad jag tänkt nu , har gårt all in i bloggar och grupper och visst jag får massor av stöd och bekräftelse där men måste också släppa lite ! Nu har jag t.e.x börjat med en helt ny grej Tenniskurs och det är sååå roligt. Men det är mycket svårt att låta bli att läsa ifall man skulle missa något mirakel som plötsligt gjorde så att alla svårigheter försvann. Vi måste ta hand om oss för vem skall annars ta hand om våra barn om föräldrar kraschar. Så bra att du schemalagt tid skall försöka ta efter… Kram

    Gilla

  3. sofie levin

    Lycka till! Menar verkligen det för det är otroligt lätt att hamna i diagnostänket dygnet runt. Jag är likadan, pratar sönder min man och alla som orkar stanna kvar och höra på. Man går in 100% och glömmer bort sig själv och annat. Vill ju bara ha glada barn och att saker ska fungera hyfsat. Isolerad och sjukskriven är man med så det är lätt att snöa in sig totalt, finns ju alltid något som behöver styras upp. Man blir aldrig klar. Tack för dina ord, fick mig en tankeställare. Kram! 💙

    Gilla

  4. Tack för att du delar ❤ Det är så oerhört viktigt det du tar upp.
    Jag har arbetat med utmattade personer i många år och det fanns en sak som var gemensam för dem alla – de glömde bort sig själva! Oavsett orsaken till utmattningen så hade de glömt att de hade egna individuella behov. Och jag har gjort precis samma sak, trots att jag föreläst och arbetat med detta.
    Om det så bara är fem eller tio minuter om dagen som är DIN tid, är den oumbärlig för att successivt få utmattningen att sakta, sakta klinga av. Den tiden som är din tid varje dag.
    Att hitta och ta sig tiden för att fylla på. Vi kan inte ständigt "växla ner och rusa motorn" i tron att vi kommer fortare fram och orkar mer. Det fungerar under en omkörning,sedan krävs att vi växlar upp igen. Och vi behöver vila. Jag skrev i en kommentar eller inlägg (minns inte – det är numer mitt problem) att när vi väl inser att vi är utmattade och blir hemma, blir vi sämre en period innan det sakta vänder. Felaktigt har detta tolkats som att det var fel att t ex bli sjukskriven, att sjukskrivningen orsakar försämringen när det i själva verket är så att först då börjar vi släppa på den enorma anspänning som krävts för att vi överhuvudtaget skulle klara av vårt arbete.
    Detta har både mina egna och andras erfarenheter lärt mig genom åren.

    Så det gör mig glad att ni i familjen är på väg att finna just er väg framåt. Jag önskar er alla all lycka med att ni var och en hittar just er egen tid med möjlighet att fylla på energi utifrån era högst personliga förutsättningar.

    All Lycka till er ❤

    Gilla

  5. Anno

    Jag är mamma till en tjej på 26 år.. Med tre diagnoser CP, Aspergers och även ADHD.
    Det viktigaste av allt, för att stötta är att vara i sin egen kraft. Det finns möjligheter att starta så kallade ”kraftgrupper”. Jag har handlett ledare för liknande grupper. Det är vår egen kraft som levererar framgångar. Att skapa det ”lätta genom det svåra”.
    Många pusselbitar och att gå på knäna.
    Önskar dig kraft och medgång! 💕

    Gilla

  6. Pingback: Det blir som det blir… | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s