Fasaden

Positiva tankar är bra!

Jag är en väldigt ärlig person (liksom autistiska tydligen, se ”Ljuga, luras och skoja”). Om någon frågar mig hur det är har jag väldigt svårt för att le och säga att allt är bra, om det inte är bra på riktigt. Jag försöker bita ihop och säga ”Bra tack!”. Om det är någon lite mer nära kan jag vara mer ärlig. Jag märker att alla inte kan ta emot mina bekymmer. De vet inte riktigt vad de ska säga (självklart berättar jag inte allt! Jag vill inte lämna ut C för mycket).

På Facebook har jag min riktiga profil och min pseudonym ”Supermamsen Aspergerbarn”. På min riktiga profil lägger jag upp semesterbilder på en leende familj. Jag fångar de där fantastiska ögonblicken. För dom finns. Fast jag glömmer det ibland.

Om någon ser mina bilder ser det ut som vi har det fantastiskt. En lycklig familj utan bekymmer. Någon sommar minns jag att jag lade upp en bild på mitt vinglas och skrev texten ”Sitter och njuter av ett glas vin i kvällssolen! (Utelämnar att dagen mest har innehållit bråk)” Jag fick väldigt många ”likes” på den och kommentarer som ”Vad skönt att någon är ärlig!”.

Det kanske är precis så. Alla har sina fasader de visar upp. Det hjälper och tröstar lite att tänka så. Att alla kanske bara lägger upp sina guldkorn. Däremellan kanske andra inte heller har det så himla bra…

Jag får lite dåligt samvete när jag tänker så. Varför kan jag inte unna andra att ha det bra? Jo det kan jag. Jag är glad om andra har det bra. Men jag är ÄRLIGT talat lite avundsjuk. Jag vill också ha det bra!

Postat med WordPress för Android