Vilken bergodalbana livet är!

10-åringen och jag hade ett långt prat efter mötet med skolan förrförra veckan. Skolan gick ju med på läxfritt och att 10-åringen får komma senare eller gå tidigare vid behov. Jag vill att 10-åringen ska komma ur den onda cirkeln och in i den goda svängen.

ond cirkel jpeg

goda svängen jpeg

Jag visade mina bilder för 10-åringen och det kändes som att hen förstod. Efter mötet har det gått lite bättre att få iväg 10-åringen till skolan. Det känns som att hen är nöjd med att vi lyssnar och engagerar oss. Men det är fortfarande en balansgång varje morgon!

Vi hade ett möte på Socialtjänstens resursenhet förra veckan. Det var vårt tredje och sista så kallade fria samtal. Nu ska vi fundera på om det finns någon insats som vi vill söka. Vi funderar på familjebehandling. Kvinnan vi hade samtalen med tyckte att vi skulle kolla upp vad LSS har att erbjuda i första hand eftersom de är mer kunniga inom NPF. Vi funderar också på avlösare och/eller någon kontaktperson till C. C behöver ju hjälp med att ta sig hemifrån.

Något som kvinnan på Socialtjänsten också gjorde var att fråga ”Vad är det värsta som kan hända om ni helt lägger ner skolan för C ett tag och bara slutar tjata?”
Vi funderade. Vi är ju rädda för att hemmasittandet ska bli mer befäst igen efter att faktiskt ha varit bättre ett tag. Vi är rädda för att förlora platsen på hemmasittarskolan. Vi tycker att det är jobbigt om det blir en ny orosanmälan till Socialtjänsten baserad på att C inte uppfyller skolplikten.
Hon sa ”Men tjatet hjälper ju inte. C kommer ju inte iväg i alla fall! Ni skulle ju må så mycket bättre om ni tog bort den bördan från era axlar. Cs mående går före skolplikten!”.

Att höra dessa ord från en person som jobbar på Socialtjänsten kändes väldigt skönt. Hon frågade varför vi inte kunde få C sjukskriven ett tag. Jag sa att vi har försökt få C sjukskriven men att BUP sa att de inte sjukskriver barn. Däremot fick vi ett intyg där det står att stress och krav kan leda till försämrat mående för C så det är viktigt att vi går långsamt framåt med skolan. Det tyckte kvinnan var bra att vi har!

Så nu försöker vi lägga ner kraven igen (vi har gjort det förr…). C har inte varit i skolan sedan förra måndagen och det ser inte så lovande ut för resten av veckan heller…

Jag försöker påminna om bussen ibland och att C styr bussen (sina tankar).

bussen jpeg

Nu börjar i alla fall min 10-åring sakta komma på fötter. Peppar peppar… Och det är återigen mest C som orsakar min oro och mitt grubblande. Jag börjar bli lite härdad och van vid det nu. Hoppas bara att 10-åringen inte faller igen!

Snart har vi påsklov här och vi ska åka till fjällen. Det ska bli skönt! C brukar vara glad när hen åker skidor. Vi hyr alltid en extra stor stuga så att vi har två toaletter och barnen kan ha egna rum. Det kostar lite extra men är värt varje krona. Det är inte så kul att åka iväg och bråka en hel vecka.

Nu ska jag gå och gosa med min 6-åring som fick hög feber i natt. Hoppas det vänder innan fjällen och att vi andra klarar oss.

Livet är verkligen en bergodalbana! Det är bara att åka med! 😉

Annonser

1 kommentar

Filed under Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Syskon, Vardag

One response to “Vilken bergodalbana livet är!

  1. Pingback: ”Vad går du på egentligen?”’ | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s