Skuldträsket

Kära Skola,
Jag är så besviken på er för att ni inte lyssnade i 5:an när vi signalerade till er att C mådde dåligt och inte ville gå till skolan. Jag är så besviken på att ni inte lät C jobba i den lilla gruppen som hen ville och på att ni bara sa att allt var bra i skolan. Jag är så besviken på att ni tjatade om skolplikten och fick oss känna oss misstrodda och skuldbelagda. Ni sa till oss ”Ni bestämmer! Se till att C kommer hit! C manipulerar er! Ni får inte låta C bestämma!”.

C hade kanske fixat skolan om ni hade lyssnat. Om ni hade gjort de anpassningar vi bad om hade C kanske sluppit krascha. C hade ingen diagnos då. Hen fick det först efter den stora kraschen i 6:an. Men en elev ska inte behöva en diagnos för att få stöd. Ni gjorde fel.

Den här hade nog skolan missat helt!

Den här hade ni missat helt!

Hade ni gjort ert jobb hade C kanske orkat. Ni lyssnade inte på oss. Ni anklagade oss bara. Ni gjorde ingenting för att hjälpa C.

Ni säger att ni gjorde en hel del. Ni gjorde en del. Men hela tiden när det var för sent. När skadan redan var skedd. När C redan var utmattad. Först DÅ satte ni in åtgärder i skolan. Men då hade C redan slutat gå till skolan. Ni gjorde ingenting för att förebygga.

Detta är vår väg.

Detta är vår väg.

Vi och C kämpar varje dag för att C ska komma tillbaka. VARJE DAG!

Nu har vi även en utmattad 10-åring. Hen har nog ingen diagnos men är trött. Det är inte lätt att ha ett storasyskon som mår psykiskt dåligt, ett småsyskon som tar mycket plats och två utmattade föräldrar.

När vi hade ett möte med er nyligen angående 10-åringen försökte vi förklara att nu är det viktigt att vi lyssnar på 10-åringen i tid. Hen ska känna att vi litar på hen och att vi hjälper hen. Den här gången har ni chansen att göra rätt!

Så här ska ni göra!

Så här ska ni göra!

Ni säger ”Vi har kollat mötesprotokollen från möten angående C! Detta påminner mycket om hur C mådde!”.
”Det är därför vi vill ha stöd i tid denna gång!”
Vad säger ni då? ”Det är skolplikt!”
Men för i helvete!!! (jag sa inte så på mötet).
”Vi vet att det är skolplikt! Det är därför vi har bett om detta möte. För att ni ska sänka kraven på 10-åringen ett tag så att hen kan hämta hem och orka. Vi vill att 10-åringen ska orka vara I SKOLAN. Inte ge upp som C gjorde. Jag är sjukskriven 100% för utmattning. Om jag kunde skulle jag sjukskriva min 10-åring 50% men läkaren sjukskriver inte barn. Istället vill jag be er om hjälp!”
”Ja men det är skolplikt!”
”Kom inte och hota med en orosanmälan till Socialtjänsten! Att skicka en utmattad unge till skolan, det är fog för anmälan! Inte att låta barnet vila! Vi har pratat med Socialtjänsten och de förstår oss!
Jag tänker inte acceptera att ett till av mina barn kraschar!”

Nu ska vi låta 10-åringen vandra den gröna vägen!

Nu ska vi låta 10-åringen vandra den gröna vägen!

Nu har vi i alla fall kommit överens om att 10-åringen får komma lite senare om hen mår väldigt illa på morgonen och att hen kan bli hämtad tidigare vid behov. Jag fick också betona att ni måste lita på att jag tar mitt föräldraansvar och att jag självklart gör allt för att mitt barn ska vara i skolan. Det borde vara självklart att ni litar på mig!

Ni gick med på det. Men jag undrar vad ni tänker?
Jag kan se det på er att ni misstror mig. Att ni inte riktigt tror att jag har en tillräcklig föräldrakapacitet. Att ni tänker ”Detta skulle inte hända mig om det var mina barn!”.

Ni tror fortfarande att det är vårt fel. Jag ser det på er…

Hade jag istället känt att ni tror på mig, litar på att jag gör mitt bästa, sagt att ni ser vilket jobb jag och maken lägger ner och att ni stöttar oss. DÅ hade detta jobbiga känts så mycket lättare att bära.
Att känna sig misstrodd och att få skuld hjälper inte oss. Det trycker ner oss. Det är tungt när barnen mår dåligt, men hade ni litat på oss och stöttat oss hade vi föräldrar förmodligen inte kraschat. Det är skulden och misstron som sänker oss.

Jag hoppas att ni vaknar upp och tar på er ansvaret för det som hände C och att ni hjälper min 10-åring nu. Jag tänker inte låta ett till barn falla!

Hälsningar
SUPERMAMSEN

Annonser

24 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress

24 responses to “Skuldträsket

  1. Camilla

    You go girl! Håller alla tummar för att det går framåt för er nu👍🙏🏻🙏🏻

    Gilla

  2. Sven Spångberg

    hejsan
    tråkigt att läsa detta om ditt barn , har själv en dotter som går i 7an o har inte fått någon diagnos ”ännu” , men har hemmasittarproblematik. Fast vi har 100% stöd från skolan från första början faktiskt . Denna rektor som är nu , hon e helt underbar o förstår vårat dilemma med ”skolplikt”. min dotter har en specialpedagog som kommer hem till oss 2dagar i veckan nu . Detta stöd har vi haft i 8 månader nu , Vi har även fått hjälp att via remiss till Bup o varit där idag . Mötet gick jättebra o min dotter kände en lättnad efteråt . Om du orkar så kolla med skolverket om ditt barns rättigheter , allt löser sig även
    om det ser nattsvart ut . Vill du ha hjälp med att kolla rättigheter så hjälper jag gärna till . Allt för ett barn ska må bra
    mvh
    Sven

    Gilla

  3. Kristina

    Som man säger på andra sidan Atlanten: Kick @$$. Har en son med särskilda behov och har anmält hans f.d. skola (åh, så skönt att säga f.d.) två gånger till Skolinspektionen. På dem. Anmäl. Överklaga. Ta hjälp av jurist. Men låt dem inte komma undan.

    Gilla

  4. Anna

    Känner igen mig i din beskrivning i hur lite förståelse skolan visar för hemmasittarproblematik och psykisk ohälsa. Jag kommenterade det igår i ett telefonsamtal med skolinspektionen. Skolinspektionen ringde mig för att återkoppla lite kring skolans svar på det föreläggande som vår anmälan resulterat i. Tjänstepersonen tyckte det var konstigt att skolan inte förstod då den här problematiken var ganska så vanlig.

    Gilla

  5. Y

    Hej
    Började gråta när jag läste ditt senaste inlägg. Varför behandlar man barnen så illa i skolmiljön? Varför ser de aldrig ett barns behov och helst när man som förälder kommer och säger snälla hjälp oss, skuld fungerar absolut inte, vad som händer är att man blir mer utbränd än innan. Har själv ett barn med funktionshinder som efter varit utbränd under en lång period numera går i skolan tre timmar om dagen och skolan vill snabbt utöka tiden istället för att ta det lugnt och sakta. Superpositiva fröken tycker att allt funkar men vad hon inte förstår är hur utmattad och trött på alla intryck mitt barn är efteråt. Jag ber om hjälp från höger och vänster och väldigt lite händer. Allt fungerar ju så fantastiskt i skolan!!!
    Oavsett om ett barn har en diagnos eller inte måste skolan se till varje barn som en egen individ med en egen personlighet och vara villiga att hjälpa till i alla lägen. Hoppas ert barn får den hjälp och stöd som hen både förtjänar och ska ha
    Mvh Y

    Gilla

  6. Pingback: Tack! | supermamsen

  7. Pingback: Ojämn | supermamsen

  8. Pingback: Vilken bergodalbana livet är! | supermamsen

  9. Pingback: Världsautismdagen | supermamsen

  10. Pingback: Jag är starkare nu! Vi har inte råd att göra fel! | supermamsen

  11. Pingback: Orosanmälningar till Socialtjänsten | supermamsen

  12. Pingback: Utslagna familjer | supermamsen

  13. Pingback: Bristande föräldraförmåga? Nej! Vi är superföräldrar! | supermamsen

  14. Pingback: Vårt 7-åriga energiknippe och vår trötta 11-åring | supermamsen

  15. Pingback: Vi måste hjälpas åt att sprida kunskap! | supermamsen

  16. Pingback: Kan vi inte få slappna av nu…? | supermamsen

  17. Pingback: Varför litar ”folk” inte på oss? | supermamsen

  18. Pingback: Svårt med maten | supermamsen

  19. Susanne kirkegaard

    Det är sjukt hur väl jag känner igen mig….

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s