Medberoende?

20160602_100927.jpg

Jag har läst att föräldrar till hemmasittande barn har blivit anklagade för att vara medberoende. Att man möjliggör hemmasittandet genom att skydda och stötta. Att man legitimerar hemmasittandet genom att vara hemma med barnen. Hur då undrar jag?

Om mitt barn inte hade ”valt” att stanna hemma från en icke anpassad skola hade kanske hen inte orkat leva längre idag.  I början när mitt barn ville vara hemma så tjatade vi och tvingade hen till skolan. Vi pressade på. För det gör man som förälder. Vi förstod inte bättre. ALLA BARN SKA GÅ TILL SKOLAN. Vi sa inte bara ”Var hemma du om du vill!”. Vi pratade om skolplikten och alla missade kunskaper. Vi kämpade verkligen. Men vårt barn orkade inte mer.

Jag försökte jobba i början. Mitt barn ringde till mitt jobb och grät och hade ångest. Vad skulle jag göra? Stanna på jobbet och låta mitt barn lida i sin ensamhet? Det hade i alla fall inte jag hjärta att göra. Jag fick ett läkarintyg för förlängd VAB för barn över 12 år. På det sättet kunde jag vara hemma och stötta mitt barn de dagar hen mådde som sämst. Är det medberoende? Att jag är hemma och försöker trösta och få mitt barn att må bra. Att jag fixar lunch och kanske tittar på en film med mitt barn… Vad skulle jag ha gjort då? Låtit mitt barn må dåligt ensam hemma? Kanske hade mitt barn börjat skada sig själv då och mått ännu sämre.
Vi fick kommentarer som ”Var inte hemma med C! Då blir det mysigt att vara hemma. C behöver ha tråkigt! Då går C till skolan igen!”. Jag kan lova att Cs liv inte var mysigt. C hade (och har fortfarande) en konstant känsla av misslyckande över att inte klara av det som alla andra klarar av – skolan!

Vår yttersta önskan är självklart att vårt barn ska ha en fungerande skolgång! Att vårt barn ska nå målen i årskurs 9. Att vårt barn ska få lyckas!

Men dit når vi inte om vi inte hjälper vårt barn upp från botten. Vårt barn måste må bra i själen först!

Det finns olika typer av skolfrånvaro. Det finns ”vanligt” skolk som kanske beror på att eleven är omotiverad och trött, kanske lat. Eleven vill hellre sova länge, vara uppe sent och hänga med kompisar.

Sen finns det en annan typ av frånvaro. En frånvaro som vi föräldrar vet om och vi sjukanmäler våra barn. Våra barn är inte hemma bakom ryggen på oss. Vi vet att de är hemma för de har ångest, de gråter, de kan inte sova på grund av ångesten för skolan. De är hemma på både dagar och kvällar, inte ute och träffar kompisar. De avviker inte bara från lektioner. De slutar på eventuella fritidsaktiviteter. För de orkar inte.

C ringde mig när hen var inlåst på skolans toalett och grät och sa ”Jag orkar bara inte mer!”.
C låg i sängen på kvällen och grät och sa ”Tvinga mig inte till skolan imorgon! Jag dör hellre”.
C låg i fosterställning på golvet på morgonen och sa ”Jag hatar mitt liv! Jag är värdelös! Jag klarar inte av skolan som alla andra gör!”.
C sa ”Det är lika bra att jag somnar och aldrig vaknar igen!”

Möjliggör jag hemmasittandet? Nej! Jag låter mitt barn läka i den takt hen behöver för att försöka bryta hemmasittandet. Jag stöttar och hjälper mitt barn.

Är jag medberoende? Nej, jag är medmänniska och mamma. En förälders yttersta ansvar är att skydda sina barn!

20160523_162750.jpg

 

Annonser

30 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola

30 responses to “Medberoende?

  1. Reblogga detta på M-Ls tankar och kommenterade:
    Känner igen mig så väl i denna underbara beskrivning av hur det känns mitt i epicentrum av skeendet som förälder.

    Gilla

  2. Fortsatt all Lycka till med att vara medmänniska och mamma !

    Liked by 1 person

  3. Bettan

    Känner igen det som beskrivs i berättelsen det är så sant så. Har själv varit med om samma sak

    Gilla

  4. Pingback: Lycklig! | supermamsen

  5. Pingback: Evigt ifrågasatt | supermamsen

  6. Pingback: Fungerande skolgång är ingen självklarhet  | supermamsen

  7. Pingback: Promenad med lätta steg | supermamsen

  8. Pingback: Gott Nytt År! | supermamsen

  9. Pingback: Ett kvitto på att vi har gjort rätt! | supermamsen

  10. Pingback: Olika hantering och bemötande ger olika resultat och mående | supermamsen

  11. Känner igen såå mycket.

    Gilla

  12. Susanne kirkegaard

    Känner såå väl igen mig. R fullkomligt krashade och ville inte leva längre 4mån senare går han i skolan dock ej fullt., vi är så otroligt glada och stolta över vår insats som familj…då plötsligt får skolan tuppjuck och kräver 100% närvaro med anledning att R har trotssyndrom och spelberoende och att det och vi är problemet. När hela familjen fortfarande är i kris och våra hjärtan blöder av oro! Nu 3 mån senare så byter vi skola. Stort fantastiskt Tack för din blogg!!

    Gilla

  13. Och tack för komplimangen! 😊

    Gilla

  14. Pingback: Medberoende? | Våga Vara Du

  15. Pingback: Den hjälp som skulle ha hjälpt finns inte | supermamsen

  16. Pingback: När livet lättar  | supermamsen

  17. Pingback: Stort lidande när samhället sviker | supermamsen

  18. Jessica

    Sååå bra skrivet!!! Men så jobbigt att möta sitt barn i dess ångest. Man känner sådan maktlöshet, man bara vill ta bort allt från deras bröst, så att de får lite lättare att andas.
    Så svårt, men du gör så rätt!!!

    All styrka till dig/-er❣

    Gilla

  19. Anneli

    Jag känner så väl igen mig i din beskrivning.

    Gilla

  20. Pingback: Hur ska vi orka och hinna jobba? | supermamsen

  21. Emelie Björlund

    Jag tycker de du gör kommer hjälpa ditt barn i framtiden. Jag är 30 år idag och har haft samma problem som ditt barn. Blev utbränd och utveckla panikångest och ångest när jag var 14 år. Fick min ADD diagnos när jag var 23. Då fick jag den förståelse jag så länge längtat efter. Jag har tyvärr inte klarat av ett jobb ännu. Ångesten och prestation ångest har varit för stor. Har en hel del jag kan Berätta om min historia. Men du gör rätt.. Om ditt barn får känna sig älskad och värd att kämpa för så kommer självförtroende till slut att bli bättre och bättre.

    Gilla

  22. Caroline

    Såååå bra skrivet!! Har själv blivit ifrågasatt av skolan, av BUP och av andra. BUP förstod inte varför jag skulle vara hemma med min E trots självskadebeteende och självmordstankar. De tyckte jag skulle jobba ”några timmar i alla fall”. Detta trots att jag förväntas bevaka mitt barn pga suicidrisk. Skolan tycker också det är konstigt att jag är hemma och säger mellan raderna att jag är en dålig förälder. Hur man än gör är det fel i någons perspektiv. Då är jag hellre en stöttande förälder än att göra utomstående nöjda. Vi har också tjatat om skolplikt och försökt tvinga, det fick som effekt att skolan blev mer ångestfylld för E och det låste sig ännu mer. Tack för din blogg, den är verkligen till stor hjälp.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.