Man kan lära gamla hundar sitta!

20160715_160237.jpg

Mönster och vanor sitter djupt och är svåra att bryta. Det gäller alla vanor och mönster, från träning till att äta rätt eller sluta röka (rökt har jag aldrig gjort!). Det som är avgörande om det kommer att fungera eller inte är motivationen till att vilja förändra och att hela tiden jobba aktivt mot en förändring.

Ett nytt beteende (vana, mönster) kommer inte bara flygande. Det krävs aktiv träning, tålamod, ork och målmedvetenhet. Man måste jobba mycket med sig själv och analysera, förbättra och prova igen.

Just nu försöker jag aktivt att ändra på sättet som jag bemöter mina barn. Jag får dåligt samvete när jag tänker på hur jag ibland gjorde förr (och tyvärr fortfarande gör då och då när orken tryter eller pressen/stressen är för stor).

Jag försöker att ”jobba” lågaffektivt nu genom att själv behålla lugnet (vilket inte alltid fungerar 😉 ). Jag försöker tänka på att bryta/avleda innan en härdsmälta. Att kravanpassa en situation så att mitt/mina barn slipper misslyckas.

Ett exempel gav jag i bloggen i mitt senaste inlägg:
7-åringen är otroligt intensiv och är den som har krävt mest av oss. När hen vill något, t ex bada eller ta en skogspromenad, och vi inte vill eller kan just då så får hen ett utbrott. Så blev det när vi skulle packa alla saker innan vi skulle åka hemåt. Det skreks och gormades. 7-åringen for runt som en galning i stugan. Mitt gamla sätt hade varit att skrika tillbaka på 7-åringen och sen skicka in hen på rummet. Jag var nära att fall in i mitt gamla beteende men istället försökte jag behålla lugnet:
”Jag märker att du blev besviken nu för du ville verkligen bada eller ta en skogspromenad. Vad jobbigt för dig att det inte passar oss just nu!” Jag lyfte upp hen i mitt knä.
”Ja….”
snyftade 7-åringen.
”Ska jag sätta på en film åt dig så du har något att göra nu när pappa och jag packar?”
”Ja! Ronja Rövardotter!”

Jag satte på filmen och 7-åringen blev lugn och nöjd. Jag kan lova att jag hade förlängt utbrottet rejält om jag hade tvingat in hen på rummet och inte bekräftat hens känsla. Jag börjar lära mig 😉

Igår sattes jag återigen på prov. Det gör jag flera gånger varje dag.  Men igår lyckades jag faktiskt.

På eftermiddagen kände jag mig väldigt trött. Maken var iväg och 7-åringen var på mig hela tiden om att göra något. ”Kan vi spela kubb? Kan vi gå en promenad? Kan vi gå till en lekpark? Kan vi ringa en kompis? Kan vi åka och bada? Kan jag få en glass?”.
Jag kände hur min irritation byggdes upp och var väldigt nära att brista. Men jag samlade mig:
”Jag märker att du är uttråkad och vill hitta på något. Men jag känner att jag verkligen behöver en paus!”
”Men ååååååååh…”
”Jag tänkte att om du tittar på TV en stund och får en glass så sätter jag timetimern på 20 minuter. När den ringer kan du komma ut till altanen och hämta mig. Jag laddar mina batterier lite och läser min bok. Efter det kan vi gå en promenad!”
”Okej!”
7-åringen satt framför TV:n i 20 minuter och kom sen och hämtade mig. Sen gick vi ut på en timmes mysig promenad och jag behövde aldrig höja rösten.

C ville inte äta middag med oss igår. Förr hade jag tjatat lite. Nuförtiden låter jag C ta sin tallrik och äta på sitt rum. Det fungerar bäst för oss alla. När C känner att hen vill äta med oss ibland så brukar det gå bra.

När det var dags att natta 7-åringen hade vi satt på vattenspridaren på baksidan. Detta såg självklart 7-åringen och sprang ut för att samla vatten i sina hinkar och kannor. Jag bad hen komma in. Ingenting hände. Jag sa till ett par gånger med lugn röst. Inget resultat. Då gick jag och stängde av vattenspridaren och sa ”Kom nu! Dags att sova!” och hen kom på en gång. Möjligheten till lek försvann ju. Det behövdes inget mer tjat.

20160720_135035.jpg

Sen när vi kom in gick 7-åringen till soffan och ville ha en drickyoghurt. När yoghurten var slut sa jag att det var dags att borsta tänderna. 7-åringen satt kvar i soffan. Jag sa till ett par gånger. Inget hände. Till slut sa jag ”Kom så går vi tåget till toaletten!” (vi går på rad och tuffar och tutar som ett tåg). 7-åringen kom direkt och skrattade hela vägen.

Förr hade jag blivit arg och tjatat på 7-åringen tills hen lydde mig, både gällande vattenspridaren och tandborstningen. Med all säkerhet hade det slutat med en gråtande 7-åring som kände sig misslyckad och att jag kände dåligt samvete. Nu kände jag mig… NÖJD!

Senare på kvällen skulle vi titta på film med C och 11-åringen. Jag laddade filmen och förberedde allt innan vi sa till barnen. På det sättet blev det ingen dötid innan filmen började. Maken och jag placerade oss strategiskt mellan C och 11-åringen för att slippa bråk. Vi har blivit bättre på att tänka i förväg!

Nu märker vi att vi nästan varje måltid blir arga på 7-åringen för hen kan inte sitta still en sekund. Igår pratade maken och jag om hur vi ska göra framöver. Kanske hen kan få äta framför TV:n?

Det är krävande men övning ger färdighet. Det är inte lätt att tänka efter före och att behålla lugnet.
Men man kan lära gamla hundar sitta! Bara de får träna och har viljan att lära sig! Jag har inte lärt mig. Än. Jag kan bara ibland. Men jag SKA lära mig!

20160715_152812.jpg

Annonser

7 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Rutiner

7 responses to “Man kan lära gamla hundar sitta!

  1. Jag är också på den vägen, att vara lågaffektiv, lugn och tålmodig. Inte alltid lätt men jag tycker du gör ett fantastiskt jobb!! 💜 Det som är viktigt att komma ihåg är att vi inte är maskiner utan känslor, så de gånger vi tappar tålamodet eller råkar säga fel får vi inte vara för hårda mot oss själva. Vi är jätteduktiga tycker jag 😃

    Liked by 1 person

  2. Nina

    Vad glad jag blir att höra att du låter så positiv och kan ge dig själv beröm över allt bra du gör!! För det gör du, hela tiden!! Jag känner igen alla de känslor du tar upp i dina inlägg, allt ifrån misslyckanden, dåligt samvete och bitterhet. Att få läsa om din stolthet över att lyckas och hur bra du (och resten av familjen) mår när ni lyckas värmer i hjärtat. Får då kan ju även vi!! Stor kram💗

    Liked by 1 person

  3. Pingback: Kom igen nu för i helvete! | supermamsen

  4. Anna Melin

    Så skönt att dina/era ansträngningar belönar sig själva. Att slippa utbrott och bråk sparar så mycket energi – härligt att ni är på rätt väg ❤️
    Håller med om att varje dag innehåller nya prövningar och varje dag/gång man lyckas bättre med sitt nya sätt att bemöta barnen är verkligen härlig!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s