Etikettarkiv: lågaffektivt bemötande

Affektsmitta

Jag vet att jag vinner på att vara lågaffektiv men ibland går det inte alls. Jag bara tappar allt.

Idag vid nattningen kunde inte L sluta prata om ett finger hen har ont i. Det gör ont på sidan av fingret vid nagelkanten. Ls prat/tjat kröp innanför skinnet på mig.

”Mamma, jag kan inte sova! Det gör jätteont i fingret!”

10 sekunder senare.

”Mamma, det gör verkligen ont!”

”Jag förstår att det gör ont men försök sova nu.”

”Mamma, är det farligt?”

”Nej! Det är inte farligt!”

”Hur vet du det?”

”Jag vet det!”

30 sekunder senare.

”Mamma, jag kan verkligen inte sova. Det gör ont hela tiden.”

”Ska jag hämta bedövningssalva och plåster?”

”Jaaa!”

Jag satte på salva och plåster.

”Så nu blir det bättre snart!”

En minut senare.

”Mamma, det gör fortfarande ont. Det bultar.”

”Det blir bättre snart. Slappna av nu och lyssna på sovmusiken.”

”Jag kan inte slappna av. Det gör ont. Fingret säger dunk dunk dunk…”

”Va tyst nu! Fingret blir inte bättre för att du tjatar om det!”

Tyst i någon minut.

”Men mamma… Fingret känns hela tiden. Jag kan inte tänka på något annat!”

”TYST! SOV NU!!!” sa jag med arg och bestämd röst.

L började gråta, skrek och puttade bort mig. Sparkade i sängen.

”Du är dum!!!”

Jag fick lägga ner en bra stund på att lugna ner hen. Maken fick till och med komma en stund och lugna ner. Nattningen, som brukar ta ca 30 min med melatonin, tog en timme.

Jag vet ju om att L reagerar på arga röster och att det triggar L. Jag tjänar både tid och kraft för oss båda genom att behålla lugnet. Att vara lågaffektiv är en genväg. Att inte vara det är en senväg.

Annonser

10 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Låg-affektivt bemötande

Spår av anpassningar

Jag minns när vi utredde C, vår 16-åring, för snart 3 år sedan och psykologen på BUP sa ”Ni måste anpassa!”

Då tänkte jag ”Anpassa?! C måste ju förstå att vi vuxna bestämmer och acceptera det!”

Sedan dess har jag lärt mig massor som tur är! C fick diagnosen asperger/högfungerande autism och efter det har även syskonen fått diagnoser. ADD respektive ADHD.

När jag går runt i vårt hus ser jag många spår av de anpassningar vi gör.

TimeTimern är ett av våra bästa hjälpmedel!

Morgonens checklista besparar oss mycket tjat.

Veckoplaneringen synliggör veckan för 9-åringen. Skönt med långhelg snart! (Varannan natt får 9-åringen sova med oss). Schemat hämtat här: http://habilitering.se/sites/habilitering.se/files/veckoschema_fullfarg.pdf

Kort snabbkoll i hallen.

Bildstöd inför när 9-åringen ska ta hål i öronen.

Bildstöd inför när C, 16-åringen, ska ta moppekörkort. Synliggör stegen. Bilder från http://www.bildstod.se

Eftersom 9-åringen är orolig för många saker har vi färdigt bildstöd att ta fram vid behov. Hilda Hanson har gjort det bildstödet.

Det finns fler spår av ett annorlunda familjeliv. T ex barnens medicindosor.

Och allt material och alla de böcker vi har här i huset.

Det finns fler böcker… 😉

Och sen kommer det viktigaste. Vårt förhållningssätt och bemötande.

Vilken resa vi har gjort! Och vi reser fortfarande!

9 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Vardag

Min dagsform

Vissa dagar känner jag mig nästan som en supermamma. Som ”Supermamsen” helt enkelt! 😉 Jag är lugn och pedagogisk. Jag säger och gör ”rätt” saker. Jag är lågaffektiv och följer de tips och råd jag har fått på kurser och i böcker och bloggar. Dessa dagar är jag nöjd med mig själv. Det blir färre konflikter med barnen och känslan när jag går och lägger mig är helt ok. Jag duger. Jag har gjort mitt bästa!

Andra dagar är jag ”Monstermamman”. Då har jag noll ork vilket leder till att jag inte är lugn och lågaffektiv. Jag höjer rösten och säger fel saker. Jag orkar inte vända ut och in på mig och förebygga. Jag blir så provocerad av mina barn! Namnet på min blogg kan ibland kännas som ett hån. Supermamsen! Den här mamman är allt annat än super!

Min dagsform är väldigt avgörande för hur det går med allt. Om jag har sovit bra och är utvilad är det ett bra mycket bättre utgångsläge. Pendlandet mellan ”supermamma” och ”monstermamma” kan variera. Ibland är jag super i några dagar och sen monster i några dagar. Ibland kan jag byta skepnad i en handvändning.

Min dagsform avgör hur det går med barnen. Om jag har en dålig dag blir deras dag mindre bra. Mina tre barn har olika funktionsnedsättningar ( asperger/högfungerande autism, add, adhd). Deras funktionsnedsättningar gör att de behöver bli bemötta på ett visst sätt för att det ska bli så bra som möjligt för dem. De behöver förberedas, de behöver bli bemötta lågaffektivt (det gäller egentligen alla barn/människor tycker jag!), de behöver ha rimliga krav och förväntningar på sig och jag kan inte förvänta mig att de ska vara flexibla. Jag märker att de dagar/stunder jag har sämre dagsform så är det som om jag glömmer bort att mina barn har svårt med vissa saker.

Jag önskar i alla fall att ”monstermamman” inte är det minne mina barn bär med sig av mig i framtiden. Jag älskar mina barn oerhört mycket och jag gör mitt bästa varje dag! Jag hoppas att det räcker!

 

8 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Stress, Vardag

Inspiration från ADHD-kursen 

Nu på hösten har jag gått en kurs om ADHD på ADHD-center i Stockholm. Det var fem tillfällen och tre timmar/gång.

Kursen var väldigt givande. Både kursinnehållet och att träffa andra föräldrar som också har ett extra utmanande familjeliv. 

Jag är rädd för att kursen kommer att falla i glömska. Det är så mycket hela tiden. Därför kände jag att jag ville bita tag i ett par saker på en gång.

L, 8 år, tjatar väldigt mycket. På kursen fick vi tips om att visa vad som gäller med text och/eller bilder. Så det testar vi nu.

Oftast äter L alla måltider framför TV:n med paddan! 😉 Men det kanske skulle fungera om man vill träna på att äta vid bordet.

Tipset är att ta det tråkiga först och sen det roliga. Det är bra om barnet kan vara delaktigt i överenskommelsen.

En sak vi har problem med är frukost. L vet aldrig vad hen vill äta till frukost. Varje dag frågar L:

”Vad har vi?”

Jag rabblar samma saker varje dag och L säger att hen inte är sugen på något.

Nu gjorde jag en bild och så sätter jag dit två alternativ varje dag. Min förhoppning är att det ska bli lättare för L att välja då. Vi får väl se… 

Jag skrev ut bilder på de vanligaste sakerna.

På kursen fick vi olika tips på hur vi kan hjälpa våra barn i vardagen:

Ersätt negativ uppmärksamhet med positiv  (t ex om jackan hängs på kroken i hallen men skorna står huller om buller. Beröm för jackan. Säg inget om skorna).

Fånga de goda stunderna!

Uppmuntra positivt beteende!

Ge tydliga uppmaningar. (Säg ”Ta upp den!” istället för ”Kan du ta upp den?”)

Förbered förändring. (T ex med Timetimer.)

Använd först – sedan (det är det vi testar nu).

Skapa struktur i vardagen.

Prova belöningssystem (men då ska det vara rimliga krav så barnet kan lyckas).

TIPS OM KONFLIKTER:

Analysera konflikter. Vad beror konflikten på? Kan vi ”bygga bort” konfliktsituationen? Vi vuxna bär ansvaret! Be om ursäkt om det behövs.

Ha enkla och tydliga regler.

Förebygg  konflikter genom planering. Ha en plan B.

Bevara ditt lugn!

Välj dina strider. Va konsekvent!

Sätt gränser när det behövs. T ex ang basbehoven/hälsan, om något är farligt och om det drabbar andra såsom t ex syskon.

Använd gemensam problemlösning  (om barnet är moget för det).

Dessa tips är toppen! Kursledaren sa att det är bra att börja med en eller två strategier. Inte testa allt på en gång. Oftast finns det ju några saker som är extra jobbiga. Man kan börja med dem! En sak i taget.

Något som vi använder mycket är TimeTimer. Den har vi använt för L i över ett år. Vi hade ju redan en hemma som vi fått för C.

TimeTimern använder vi i många olika situationer. 

”Om 10 minuter ska du borsta tänderna!”

”Mamma och pappa vill prata i fred i 15 minuter!”

”Om 30 minuter ska du sova!”

”Om 20 minuter ska vi gå hemifrån!”

”Om 60 minuter kommer din kompis!”

”Mamma behöver prata i telefon i 10 minuter!”

Osv.

Det blir lite mindre tjat då i alla fall. Och övergångar/aktivitetsbyten blir lite lättare.

Kursen tog också upp samhällets stöd. Om våra barn behöver stöd ska stödet sättas in skyndsamt. En diagnos behövs inte. Behovet ska styra. Stöd får inte avslås med hänvisning till bristande resurser. Det kan vara bra att veta!

Ja… Det är bara att kämpa på. Med både vanliga jobbet och ”hemmajobbet”.

Jag har en önskan! Det är att alla som möter mina barn i olika instanser också ska gå kurser på ADHD-center och Aspergercenter. Det borde vara obligatoriskt!

Glad Lucia ❤

Gilla gärna min Facebooksida. Där lägger jag upp lite allt möjligt om NPF, hemmasittare mm.  

1 kommentar

Under ADD, ADHD, Anpassningar, Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Pedagogiska tips!, Rutiner, Vardag

Vi har världens bästa grannar!

(Bilden är från Messenger)

Ibland har man tur!

Vi har världens mest omtänksamma och förstående grannar. Det är ett par med en 3-åring, B. 

L (vår 8-åring med ADHD) tycker om att leka med B. De leker oftast ute och springer lite fram och tillbaka mellan tomterna.

L är inte alltid världens bästa förebild. Hen lyssnar ofta inte på tillsägelser och gör saker hen inte får (klättrar osv).

Våra grannars tålamod med L är enormt. De berömmer ofta L för att hen leker fint med deras B. 

För ett tag sedan kom pappan till mig och sa:

”Jag har kommit på hur jag ska få L att lyssna på mig!”

”Jaha?”

”Ja. Förr sa jag bara ”Nej!” eller ”Sluta!” till L men det funkade inte!”

”Näää…?”

”Så nu har jag kommit på att jag måste ta en omväg med L. Först brukar jag fråga L vad hen tror att jag skulle tycka om B gjorde som L. T ex klättrade på altanräcket. Då brukar L svara att hen inte tror att jag skulle tycka om det. Då brukar jag svara ”Exakt! Och vad är det bäst att du gör nu då?”. Då brukar L svara ”Hoppar ner!”. Och så gör L det. Jag måste liksom gå bakvägen med L. Det är som tre steg”.

Jag säger bara – WOW!

Vår granne är självlärd i lågaffektivt bemötande. Grannarna frågade också om de möjligtvis fick läsa delar av utredningen för att kunna möta L på rätt sätt och förstå hen bättre. De sa att de inte vill göra fel eftersom L ofta är hos dem.

Vissa skolor orkar inte ta till sig information och hitta lösningar. Men våra fantastiska grannar, som absolut inte måste göra det, gör det.

Det är guld värt! ❤

(Bilden är från Messenger)

2 kommentarer

Under ADHD, Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Låg-affektivt bemötande

Konsekvenser

Något som har tagit tid för mig är att förstå att C inte lär sig av konsekvenser.

Eller ett bättre ord kanske är påföljder eller bestraffningar. En konsekvens är ju ”Om jag trampar i en vattenpöl blir min sko blöt!”, ”Om jag slår dig hårt får du ont!”, ”Om jag lägger mig försent blir jag trött imorgon!”.

En påföljd/bestraffning är  något som händer som ofta inte är kopplat till själva situationen. ”Om du slår Kalle får du inte vara med på den roliga leken på fritids!” – Vad har leken med Kalle att göra?
”Om du inte sitter still på lektionen får du inte leka på rasten!” – Vad har rasten med lektionen att göra?

Om vi ger barn som har svårt att förstå sammanhang påföljder på det sättet så ger det inget resultat. De kommer inte att lära sig till nästa gång för de förstår inte. Det kan hända att de lyder för stunden för att de blir ledsna eller rädda men det leder inte till en förändring på sikt. Det som händer är att dessa barn får sämre och sämre självkänsla och känner sig misslyckade.

Med C (asperger) gjorde vi många gånger fel. Vi hamnade i stora principsaksbråk och konflikter som blev jättejobbiga för både oss och C. Vi tänkte att vi måste markera och stå på oss så att C lär sig till nästa gång. Men C lärde sig aldrig till nästa gång.

E (ADD) har inte bjudit på så mycket motstånd. Skönt! 🙂
Med L (utreds nu för ADHD) är vi klokare än vad vi var med C. Som tur är!

Vi försöker att avleda och själva behålla lugnet. Det vi framförallt gör är att förebygga och kravanpassa för att undvika att hamna i maktkamp.

Självklart gör vi fortfarande fel ibland när vi är trötta och tappar tålamodet. Men vi märker att allt blir mycket smidigare om vi behåller lugnet och kontrollen.

Men uppfostrar inte vi våra barn? Tappar de inte respekten för oss? Nej, de gör inte det! Om vi gormar och skriker – är det något att respektera? Eller är det bättre om vi skapar en möjlig väg och behåller en bra relation?

Om jag inte når mitt mål på ett sätt, så måste jag testa ett annat sätt. Om jag fortsätter på ett sätt som inte fungerar så är jag inte speciellt smart. 😉

Jag vet att många pedagoger använder olika former av bestraffningar för att lära eleverna sköta sig i klassrummet. Elever blir utskickade ur klassrummet, elever får inte följa med på utflykter, inte sitta bredvid en kompis i klassrummet, inte vara ute på rasten osv.

Om man tar med i ”tänket” att eleven kanske har  en oförmåga som pedagogen måste hjälpa eleven kompensera för på olika sätt så kanske pedagogen inte skulle vara så snabb att bestraffa.

Elever med NPF som ”flippar ur” på olika sätt gör oftast det för att omgivningen ställer för höga krav på dem. Man kan inte kräva av en elev med ADHD att den ska kunna sitta still, vara tyst och orka jobba i 40 minuter. Det ligger i diagnosen att eleven är hyperaktiv, impulsiv och har svårt med koncentrationen. Du kanske heller inte kan förvänta dig att en elev med ADHD kan stå still i en kö alltför länge.

Man kan inte heller kräva att eleven med ADD ska kunna sitt längst bak i klassrummet och orka ta in det som pedagogen säger långt där framme. Man kan inte kräva att eleven ska komma ihåg instruktioner och komma igång för egen motor.

Man kanske inte kan kräva att eleven med asperger ska delta i grupparbetet, diskutera och analysera och ha ögonkontakt.

Eleven med ADHD kanske behöver jobba kortare stunder och sen ta en paus och komma ut och röra på sig. Eleven kanske inte bör behöva stå i en kö överhuvudtaget…

Eleven med ADD kanske behöver jobba i liten grupp och få instruktioner en till en. Eleven kanske behöver en ”dirigent”.

Eleven med asperger kanske behöver få jobba själv eller med stöd från en pedagog.

Detta är bara exempel. Det jag vill komma åt är att om vi sätter barn/elever i en omöjlig situation som kräver för mycket av dem så kommer det att brista på något sätt. Barnen/eleverna kan bli utmattade, deprimerade, känna sig misslyckade, bli uppgivna, tappa sin självkänsla, bli ännu mer bråkiga (leva upp till en förväntning på att de ska bråka…).

Jag tror att många pedagoger (och föräldrar! Även jag!) behöver jobba mycket med sig själva för att kunna bemöta barnen/eleverna på rätt sätt! Det är inte lätt. Jag tränar varje dag!

Gilla gärna min Facebooksida om ni vill läsa mer om mina, och andras, tankar kring ett annorlunda familjeliv.

https://www.facebook.com/SupermamsenAspergerbarn/

8 kommentarer

Under ADD, Anpassningar, autism, Diagnos, Låg-affektivt bemötande, Skola

Lösenordsskyddad: Att undvika maktkamp

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Anpassningar, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!

Man kan lära gamla hundar sitta!

20160715_160237.jpg

Mönster och vanor sitter djupt och är svåra att bryta. Det gäller alla vanor och mönster, från träning till att äta rätt eller sluta röka (rökt har jag aldrig gjort!). Det som är avgörande om det kommer att fungera eller inte är motivationen till att vilja förändra och att hela tiden jobba aktivt mot en förändring.

Ett nytt beteende (vana, mönster) kommer inte bara flygande. Det krävs aktiv träning, tålamod, ork och målmedvetenhet. Man måste jobba mycket med sig själv och analysera, förbättra och prova igen.

Just nu försöker jag aktivt att ändra på sättet som jag bemöter mina barn. Jag får dåligt samvete när jag tänker på hur jag ibland gjorde förr (och tyvärr fortfarande gör då och då när orken tryter eller pressen/stressen är för stor).

Jag försöker att ”jobba” lågaffektivt nu genom att själv behålla lugnet (vilket inte alltid fungerar 😉 ). Jag försöker tänka på att bryta/avleda innan en härdsmälta. Att kravanpassa en situation så att mitt/mina barn slipper misslyckas.

Ett exempel gav jag i bloggen i mitt senaste inlägg:
7-åringen är otroligt intensiv och är den som har krävt mest av oss. När hen vill något, t ex bada eller ta en skogspromenad, och vi inte vill eller kan just då så får hen ett utbrott. Så blev det när vi skulle packa alla saker innan vi skulle åka hemåt. Det skreks och gormades. 7-åringen for runt som en galning i stugan. Mitt gamla sätt hade varit att skrika tillbaka på 7-åringen och sen skicka in hen på rummet. Jag var nära att fall in i mitt gamla beteende men istället försökte jag behålla lugnet:
”Jag märker att du blev besviken nu för du ville verkligen bada eller ta en skogspromenad. Vad jobbigt för dig att det inte passar oss just nu!” Jag lyfte upp hen i mitt knä.
”Ja….”
snyftade 7-åringen.
”Ska jag sätta på en film åt dig så du har något att göra nu när pappa och jag packar?”
”Ja! Ronja Rövardotter!”

Jag satte på filmen och 7-åringen blev lugn och nöjd. Jag kan lova att jag hade förlängt utbrottet rejält om jag hade tvingat in hen på rummet och inte bekräftat hens känsla. Jag börjar lära mig 😉

Igår sattes jag återigen på prov. Det gör jag flera gånger varje dag.  Men igår lyckades jag faktiskt.

På eftermiddagen kände jag mig väldigt trött. Maken var iväg och 7-åringen var på mig hela tiden om att göra något. ”Kan vi spela kubb? Kan vi gå en promenad? Kan vi gå till en lekpark? Kan vi ringa en kompis? Kan vi åka och bada? Kan jag få en glass?”.
Jag kände hur min irritation byggdes upp och var väldigt nära att brista. Men jag samlade mig:
”Jag märker att du är uttråkad och vill hitta på något. Men jag känner att jag verkligen behöver en paus!”
”Men ååååååååh…”
”Jag tänkte att om du tittar på TV en stund och får en glass så sätter jag timetimern på 20 minuter. När den ringer kan du komma ut till altanen och hämta mig. Jag laddar mina batterier lite och läser min bok. Efter det kan vi gå en promenad!”
”Okej!”
7-åringen satt framför TV:n i 20 minuter och kom sen och hämtade mig. Sen gick vi ut på en timmes mysig promenad och jag behövde aldrig höja rösten.

C ville inte äta middag med oss igår. Förr hade jag tjatat lite. Nuförtiden låter jag C ta sin tallrik och äta på sitt rum. Det fungerar bäst för oss alla. När C känner att hen vill äta med oss ibland så brukar det gå bra.

När det var dags att natta 7-åringen hade vi satt på vattenspridaren på baksidan. Detta såg självklart 7-åringen och sprang ut för att samla vatten i sina hinkar och kannor. Jag bad hen komma in. Ingenting hände. Jag sa till ett par gånger med lugn röst. Inget resultat. Då gick jag och stängde av vattenspridaren och sa ”Kom nu! Dags att sova!” och hen kom på en gång. Möjligheten till lek försvann ju. Det behövdes inget mer tjat.

20160720_135035.jpg

Sen när vi kom in gick 7-åringen till soffan och ville ha en drickyoghurt. När yoghurten var slut sa jag att det var dags att borsta tänderna. 7-åringen satt kvar i soffan. Jag sa till ett par gånger. Inget hände. Till slut sa jag ”Kom så går vi tåget till toaletten!” (vi går på rad och tuffar och tutar som ett tåg). 7-åringen kom direkt och skrattade hela vägen.

Förr hade jag blivit arg och tjatat på 7-åringen tills hen lydde mig, både gällande vattenspridaren och tandborstningen. Med all säkerhet hade det slutat med en gråtande 7-åring som kände sig misslyckad och att jag kände dåligt samvete. Nu kände jag mig… NÖJD!

Senare på kvällen skulle vi titta på film med C och 11-åringen. Jag laddade filmen och förberedde allt innan vi sa till barnen. På det sättet blev det ingen dötid innan filmen började. Maken och jag placerade oss strategiskt mellan C och 11-åringen för att slippa bråk. Vi har blivit bättre på att tänka i förväg!

Nu märker vi att vi nästan varje måltid blir arga på 7-åringen för hen kan inte sitta still en sekund. Igår pratade maken och jag om hur vi ska göra framöver. Kanske hen kan få äta framför TV:n?

Det är krävande men övning ger färdighet. Det är inte lätt att tänka efter före och att behålla lugnet.
Men man kan lära gamla hundar sitta! Bara de får träna och har viljan att lära sig! Jag har inte lärt mig. Än. Jag kan bara ibland. Men jag SKA lära mig!

20160715_152812.jpg

7 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Rutiner