Surdag

(Bilden är från Messenger)

Idag har jag en riktig surdag. En säga-upp-mig-som-mamma-och-skänka-ungarna-på-Blocket-dag.
Barnen har ett trist och otrevligt tonfall. De är lata. De verkar tro att de bor på ett hotell med helpension och full service 24/7. De bråkar med varandra. De lyssnar inte på mig och maken. 

Dagar som dessa faller jag hårt. Jag känner att jag vill byta liv. Det var inte så här mitt liv skulle vara ju.

Jag kan fortfarande ha visioner om hur saker skulle eller borde vara. Förväntningar som jag innerst inne vet inte är realistiska.

Jag hatar dagar då jag faller. Men vissa dagar är det som att jag nästan måste tycka att allt är skit. Som att jag måste vältra mig i det och tycka synd om mig själv. Efter en sådan dag brukar jag kravla mig upp och kämpa vidare. För det måste jag. 

Jag satt på altanen och surade med en kopp kaffe nu på eftermiddagen. C kom ut och sa:

”När jag är sur och känner som du brukar jag ibland lägga mig på studsmattan och titta på himlen. Jag brukar titta om molnen föreställer något. Och så brukar jag lyssna på alla ljud!”

Jaha… Det låter skönt!”

”Kom nu och lägg dig bredvid mig på altanen!”

Jag gick dit.

Slappna av nu och titta på molnen mamma. Och lyssna på vinden! Ta djupa andetag!”

Jag ansträngde mig för att slappna av.

Ser du vikingaskeppet där?” C pekade. 

Jag kände mig lugnare och lugnare. 7-åringen kom ut. Det var hen och 11-åringen jag var mest sur på. 7-åringen var kaxig och otrevlig och 11-åringen vägrade äta och stängde in sig på rummet. 

7-åringen lade sig bredvid mig och tittade mot himlen. Hen låg still en liten stund och gick sen iväg. 

Känns det lite bättre nu mamma?” frågade C.

Det gjorde det faktiskt!

Det kan vara riktigt tufft ibland men kärlek ger energi! ❤

Annonser

2 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Semester

2 responses to “Surdag

  1. Mie

    Å vad jag känner igen mig! Både om det liv man trodde man skulle ha och om att falla igenom. Jag har aldrig varit någon lekmamma men däremot en mamma som berättar och förklarar och visar världen, kulturen, människor, resor, upplevelser…men det har ju aldrig fungerat! Vi har två barn varav ett med AST och ALLT strular! Gå på museum och förklara vad man ser? Muahahaha! Ägna sig åt en sport med kompisar? Nope. Göra NÅT annat än att sitta vid en dator? Helst inte. Igår föll jag igenom hårt och tappade besinningen; skrek högt och sa saker som jag genast ångrade. Mår så dåligt över detta nu. Har pratat med barnen och förklarat och bett om ursäkt men skäms som en hund. Det är ju lågaffektiv man ska vara. Alltid. Jag tror jag fortfarande blir så arg för att jag ännu inte accepterat att det är så här vårt liv är nu. Jag tror det blir lättare om man kan göra det men jag är fortf så ledsen för hur vårt liv ser ut. Inte för att jag hade förväntat mig ett problemfritt liv men jag hade inte förväntat mig det här.
    Tack för att du skriver så bra om ert liv.

    Liked by 1 person

    • Tack! ❤
      Nej, jag hade inte heller förväntat mig det här.
      Och jag tror också att man verkligen måste jobba hårt på att acceptera det liv man fick.
      Men vissa dagar är det extra tufft.
      Kramar!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s