Månadsarkiv: januari 2017

Något som verkligen är A och O i relationen med andra människor är bemötande.

Hur jag bemöter någon annan kan påverka den personen väldigt mycket. Ett bemötande kan skapa känslan ”Jag duger som jag är!” men det kan också skapa känslan ”Jag duger inte! Jag måste ändra på mig för att bli omtyckt/passa in!”.

(Bilden är från ClipArt)

Vissa personer med autism kan ha svårt för att småprata för pratandets skull. Helt poänglösa samtal vill de kanske inte lägga energi på. Vissa kan också ha svårt för att ta ögonkontakt.  Ska då vi som är NT (neurotypiska, normala) träna autister att vara som vi? Nej! Varför skulle vi göra det? Vi tvingar inte en person i behov av glasögon att träna på att se utan glasögon. För det går ju inte! Varför ska då en person som har svårt med ögonkontakt träna på det? Den personen har ju rätt att vara som den är/vill vara! Vem har sagt att mitt sätt att vara är ”rätt”? Vi måste ju bemöta varje individ efter hur den vill bli bemött och respektera olikheter. Vara tillåtande, inte dömande.

Min L (7 år) är väldigt aktiv och pratglad. Hen har en lite äldre lärare som vill ha struktur och arbetsro i klassrummet. L passar inte in i mallen.

L har flera gånger kommit hem från skolan och sagt att hen tror att läraren inte tycker om hen. Att läraren bara skäller hela tiden. En dag kom L hem och frågade mig:
 ”Vad betyder provocera?”.
”Det betyder att man gör någon arg med flit kan man säga!”
”Min lärare säger att jag provocerar!”
”Har du gjort din lärare arg med flit?”
”Mamma, ibland orkar jag bara inte jobba mer. Då brukar jag lägga huvudet på bänken för att jag är så trött! Då säger läraren att jag provocerar!”

I detta fall känner jag som förälder att om L inte orkar med så har hen för höga krav på sig.  I höstas var jag med L i skolan en dag. Efter det kom L hem till mig och sa:
”Läraren sa att jag jobbade mycket bättre när du var där bredvid mig hela tiden för då kunde jag koncentrera mig bättre och jobba mer! Hon sa att du får komma och vara med mig fler gånger mamma!”

Om nu L jobbar så bra med mig bredvid sig så borde ju skolan se till att det finns en person som kan stötta L och se till att hen kan jobba. Det är ju inte mitt jobb!

En gång när jag skulle hämta L på fritids så kom hen skuttande fram till mig och sa:
”Idag har jag jobbat jättebra!”
Läraren var också i klassrummet och sa med lite småsur röst:
”Ja, ungefär halva dagen har L jobbat bra.”
Jag kände mig så himla irriterad på läraren. Jag sa:
”Åh vad du är duktig L! Jag vet ju hur svårt du tycker att det är att sitta still och koncentrera dig. Du är en riktig kämpe!”
Och så blängde jag lite surt på läraren. Kunde inte läraren ha berömt L i stället och låtit L känna sig nöjd? L vill jobba bra. Hen vill inte få skäll. Men orken och förmågan finns inte hos L.

För att tag sedan hade L med sig en lapp hem som läraren hade skrivit. Det stod:
”Idag har L skött sig bra och jobbat flitigt och koncentrerat hela dagen! Hälsningar ”Läraren”
Jag sa till L:
”Oj! Bra jobbat! Hur lyckades du med det!?”
L svarade:
”Jag låtsades att jag hade tappat rösten hela dagen!”

Den dagen var L så otroligt trött och gnällig efter skolan. Ansträngningen att hålla ihop en hel dag tog all energi. L har sagt att ”Vara tyst är som att hålla andan!”.

Nu på jullovet frågade L mig:
”Mamma, skulle du vilja att någon kunde se dina tankar som en film?”
”Nej, det skulle jag inte! Skulle du?”
”Nej! För då skulle läraren se hur ledsen jag är inuti!”

Om L får tillsägelser blir hen ofta väldigt förnärmad. Hen brukar då bli kaxig och otrevlig utåt. Men, som L själv säger, ledsen inuti. Jag tror att läraren bara ser en kaxig unge.

Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska bemöta Ls lärare. Läraren känns som en person som kan ge L skit om jag är en ”jobbig” förälder. Men på något sätt måste jag gå vidare med detta. Jag vill inte att L ska förlora lusten att gå till skolan. Vi har ju redan mer eller mindre två hemmasittande barn. L måste få trivas i skolan och må bra!

Jag tror att anledningen till att C kraschade i skolan har mycket att göra med hur läraren bemötte C i årskurs 5 och hur vi föräldrar blev bemötta av skolan när vi bad om hjälp.

• Att bemöta andra människor med respekt är så viktigt. Ibland blir det för mycket prestige i saker och för mycket ”vi och dom-tänkande” istället för ”VI” tillsammans. Jag tror ofta att det är där samarbetet mellan skolan och föräldrarna kör fast. Vi måste tillsammans skapa en helhet och lyssna på varandra. Om vi inte gör det kommer barnen i kläm!

Jag tror absolut att
”Barn uppför sig om dom kan!”
Med andra ord:
Om en elev upplevs provocerande så är kraven för högt ställda och eleven får inte det stöd som eleven behöver!
Och det är ju inte mitt fel eller mitt ansvar som förälder att lösa.
Det är skolans ansvar!