Motivation gör mirakel

C, min 16-åring med asperger, har varit hemmasittare (hemma från skolan pga utmattning och ångest) i drygt tre år.

I åk 8 och 9 har C kämpat på en resursskola men antalet dagar med skolnärvaro kan nästan räknas ihop på mina 10 fingrar. C har inga betyg.

Den senaste veckan har det skett mirakel!

C vill ta moppekörkort och vi har gått med på det.

Moppekursen är krävande och vi kan se vinsten med att C tränar på att plugga och fullfölja åtaganden.

C var på moppekurs i två timmar i onsdags. Maken följde med C dit men hem tog C bussen själv i 20 minuter.

I torsdags hade C moppekurs i tre timmar. Hen tog sig både dit och hem själv med buss.

På kvällen berättade C för mig att hen hade läst 26 sidor i moppeboken och att C och två till på kursen hade i uppgift att berätta om landsvägskörning för de andra på fredagen.

I fredags hade C tre timmar moppekurs och tog sig dit och hem själv. C berättade att hen var den i gruppen som hade redovisat högt för alla andra (ca 12 pers) om landsvägskörning och att det hade gått bra och känts bra.

Idag har C varit iväg och kört moppe i två timmar på inhägnat område med moppekörskolan.

Detta är helt otroligt! Min älskade C lyckas göra något som hen själv vill. C har kämpat med skolan och peppat sig själv men det har inte gått att kämpa emot låsningar och ångest. C har velat gå till skolan men har inte haft förmågan.

Nu är det kvar att köra två timmar i trafik och skriva teoriprovet. Men först måste C plugga lite mer.

Detta är helt underbart! Tänk vad mycket motivation kan betyda! Jag blir så himla glad för Cs skull!

Till hösten ska C läsa individuellt alternativ på gymnasiet och läsa in alla ämnen. Jag hoppas att gymnasiet kan hitta Cs lust och motivation!