Ibland känns det verkligen som om allt i livet är en kamp. Nyligen skulle jag till läkaren med E för att be om prover för att kolla upp hens värden. Jag förklarade för läkaren att E äter väldigt lite och ensidigt och är extremt trött och har just nu inte en fungerande skolgång.
Läkaren sa:
”Många barn äter lite. Det är ingen fara! Det finns mycket forskning som säger att man inte ska vara orolig. E behöver inte ta prover!”
E äter i princip endast McDonalds chicken nuggets och pommes frites just nu. Ofta endast en måltid om dagen. Ibland två. Däremellan lite chips och godis.
”Jo, jag vill det. Vi är här för att ta prover. E är väldigt trött!”
”Din oro är mer farlig för E än att inte äta!”
”Jag vill att E tar prover!”
”Ja ja… jag skriver remiss då!”
Behöver jag lägga till att det inte var lätt att få med mig E till läkarbesöket i första plats? Varför måste vi kämpa med allt? Som om det inte räcker med den dagliga kampen hemma.
E är inne i en stor svacka när det gäller maten. I perioder kan E äta lite bättre men det är aldrig mycket eller riktigt tillräckligt. Ibland smyger jag bara in i Es rum och ställer något på skrivbordet, t ex blåbär, melon, kex, en liten portion mat, chips… Och så hoppas jag på att E ska äta det. Ibland kan det fungera, men oftast inte.
Just nu har E fått för sig att hen vill sluta med sin anti-depressiva medicin. E tror att medicinen påverkar hens aptit negativt. Vi kontaktade läkaren som sa att det krävdes en 9 veckor lång nedtrappning. Till att börja med hel dos (20 mg) varannan dag och halv dos (10 mg) varannan dag i tre veckor. Eftersom E tar icke delbara kapslar var läkaren tvungen att skriva ut 10 mg tabletter. Vad händer då? Jo, dessa är givetvis slut hos tillverkaren och E är skitsur över att hen inte kan börja nedtrappningen som planerat. Så nu måste vi tjata på E varje dag om att hen måste fortsätta ta hel dos ett tag till. Kämpa kämpa kämpa…
Vi kämpar också med att få E att plugga lite hemma och att få C att komma igång och röra på sig. Ingen av dem har någon egen motor så egentligen känns det som jag borde vara konstant hemmamamma för att ta hand om mina tonåringar. De äter ju inte heller när jag eller maken inte är hemma. Framförallt inte E…
Tur att jag är en fighter! Bara att kämpa på!
supermamsen 
Blir upprörd av att läsa om läkarens bemötande. Okunnigt och skuldbeläggande. Usch!!!
GillaGilla
Visst blir man arg! 😠
GillaGilla
Vad jag känner igen mig! Nu vet jag att jag inte är ensam om att ha det så här! För några år sedan ville mitt barn absolut inte göra några läkarbesök men nu när han fyllt 19 är det tvärtom. Allt som inte känns normalt för honom vill han att läkare ska undersöka. Det är heller inte lätt att tackla, för när ska man avråda o när ska man uppmuntra ett läkarbesök när man som mamma känner att det inte är någon större åkomma? Kämpa vidare!!
GillaGilla
Tack ❤
GillaGilla