Etikettarkiv: annorlunda föräldraskap

Om att vara tvungen att bli en ”annan jag”

Imorgon börjar jag jobba igen efter fem veckor av ledighet. Det känns både roligt och lite jobbigt. Roligt för att jag kommer att byta lite uppdrag/arbetsuppgifter på jobbet och det känns spännande och utmanande.

Jobbigt för att jag vet att jag och min familj kommer att möta mycket utmaningar privat och vissa av våra utmaningar hade jag hellre varit utan. Det är tärande med oron för barnens skolgång. Killarna brukar få en fin start på hösten men håller historiskt sett inte över tid. Att varje dag vakna och undra ”Är det idag det kommer att braka?” tär. Jag har dock hopp – som alltid. Den här gången kanske det faktiskt är vår tur. Kanske…

Jag var sjukskriven för utmattning i två år, ett år på heltid och ett år på deltid. Det som har varit, och fortfarande är, svårt för mig är att jag har varit tvungen att bli en ”annan jag” efter min sjukskrivning. Den jag var innan utmattningen höll inte. Jag kan inte vara likadan igen. Innan min utmattning var jag avdelningsansvarig på fritids, jag har varit arbetslagsledare, med i ledningsgruppen på skolan osv. Jag tog på mig mycket arbetsuppgifter, dels för att jag tycker om ansvar men också för att jag tycker om att ha koll och vara delaktig. Privat var jag även klassförälder i olika omgångar och höll i discon mm.

Efter jag kom tillbaka från min sjukskrivning och började jobba deltid hösten 2016 har jag fått jobba aktivt med att backa – inte räcka upp handen och ta på mig det där extra, inte anmäla mig till grupper med olika ansvarsområden, inte vara avdelningsansvarig… Jag har varit tvungen att hitta ett nytt ”jag”. Att hitta detta ”jag” har inte varit lätt. Jag har nästan fått sitta på mina händer ibland för att de inte ska flyga upp och munnen ska säga ”Jag kan vara ansvarig för…”. Det är inte lätt att försöka ändra på sitt sätt att vara – att bli en ”annan jag”.

Då jag på grund av min roll som NPF-mamma även har utvecklats mycket som pedagog så har jag lagt mycket av min energi på att försöka ”NPF-säkra” skolan jag jobbar på. Jag har t ex haft en genomgång av bildstöd för mina kollegor, satt upp bildstöd i matsalen, toaletterna, omklädningsrummen osv. Jag har jobbat mycket med trygghet och relationer, gjort bildstöd för olika lekar, försökt prata mycket om lågaffektivt bemötande med mina kollegor, använt mig av ritprat med elever mm. Mina chefer är på samma linje vilket känns jätteskönt.

Med andra ord tar jag fortfarande på mig en hel del men på ett annat sätt än tidigare. Det står inte i ett dokument att jag är extra ansvarig för något. Nu kommer allt jag gör inifrån mig för att jag brinner för det. Även om det jag gör nu tar tid så tar det inte energi på samma sätt. Det ger energi för jag kan se att det jag gör faktiskt gör skillnad.

Något jag, och även mina barn, behöver träna på är ”good enough”. Det vi gör räcker. Jag behöver också bli bättre på att inte skuldbelägga mig själv. Det finns många saker i mitt liv som jag inte kan kontrollera hur mycket jag än försöker. Jag kan t ex inte påverka mina barns ork, men jag kan försöka hjälpa dem att hitta strategier för att spara sin energi. Det är viktigt att jag själv lägger min energi på det jag på riktigt kan påverka. Jag har de senaste åren blivit bättre på det men jag behöver bli ännu bättre.

Efter en riktigt skön semester, den bästa på flera år, så är jag nog så redo jag kan bli för höstens utmaningar. Bring it on!

Annonser

2 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare

Om att synliggöra

Innan jag själv fick barn med NPF-diagnoser så hade jag en del kunskap om både autism och ADHD tack vare att jag är pedagog. Den kunskapen går dock inte att jämföra med all den kunskap jag nu har fått i min roll som NPF-mamma. Jag har lärt mig massor.

När jag blev NPF-mamma så visste jag inte hur misstrodd som förälder jag skulle komma att bli. Jag förstod inte heller hur mycket maken och jag skulle behöva kämpa för våra barn. Jag visste inte att vi tillhörde en nästan osynlig grupp. Jag visste inte hur dåligt vår familj skulle komma att må eller att vi skulle mötas av så mycket fördomar och bli så ifrågasatta i vårt föräldraskap.

Jag startade min blogg för att bearbeta vårt liv och skriva av mig. Jag skrev för mig själv som egenterapi. Jag fick efter ett tag några läsare som kände igen sig i vårt liv. De kommentarer jag fick gav mig styrka. Vi var inte ensamma. Vi var många.

Sakta sakta växte min läsarskara. Inlägg delades och jag började känna att min blogg faktiskt skulle kunna göra skillnad, inte bara för mig utan för andra.

Vi är många nu som delar med oss av våra upplevelser kring NPF och hemmasittare. Vi syns i media på olika sätt. Barn i behov finns på agendan även i politiken. Tillsammans gör vi alla skillnad. Min förhoppning är att även min kommande bok ska bidra till att synliggöra de osynliga.

Vi är på väg och tillsammans är vi starka. Vi syns och vi hörs!

10 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola

Nya upplevelser

På sista tiden har det hänt en del saker som är lite nya för oss föräldrar. Saker som jag tror många föräldrar tar för givet. Det gör dock inte vi. Vi är i lite av ett glädjerus faktiskt.

Det ena är att Linnéa (från och med nu skriver jag namn (inte deras tilltalsnamn), har namn i boken och säger han/hon i podden 😉 ) har börjat cykla till och från skolan själv. Detta är helt nytt för oss. Varken Calle eller Emil har gjort det. Calle hade en period då han var väldigt fotbollsfixerad. Då cyklade han hemifrån själv tidigt på morgonen. Detta höll dock inte i sig. Emil cyklade själv i höstas innan den nya kraschen. Linnéa är 10 år och att hon cyklar själv är fantastiskt. Vilken frihet att slippa stressa och hämta efter jobbet. Det är däremot lite tråkigt att inte längre ha den dagliga kontakten med hennes pedagoger. Det är gångväg nästan hela vägen till skolan och tar ca. 5 minuter att cykla.

En annan sak som Linnéa har gjort den här veckan är att laga middag. Hon sa att hon var sugen på pasta med ost- och skinksås en dag. Maken och jag var så trötta och initiativlösa. Jag sa ”Gör det då!” och hon gjorde det! Med endast lite hjälp lagade hon hela middagen. Det har aldrig killarna gjort fast de är 17 och 14 år.

Killarna har varit utanför huset lite mer den här veckan. De har spelat basket på tomten och cyklat och badat. Till och med Emil följde med Calle och hans kompis och badade. Calle har dessutom varit iväg och fiskat med en kompis ett par gånger. Det är så härligt när de kommer utanför huset och gör saker.

Jag fick dessutom med mig Emil till frisören. Han har behövt klippa sig i flera veckor. Äntligen blev det av!

Det märks att sommaren är vår tid. Hela familjen blommar upp. Värmen, ljuset, grönskan och blommorna är välgörande för kropp och själ.

Midsommar ska vi fira på landet. Sen jobbar jag ett par veckor till innan det är dags för semester. Jag ska försöka minska lite på min skärmtid under sommaren så jag vill passa på att önska er alla en glad midsommar och en riktigt skön sommar! Jag lär inte hålla mig helt borta men jag ska försöka att inte vara på nätet i samma utsträckning som vanligt.

Ps Hade ni gissat rätt på mina barns kön? 😉

12 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse

Om det som inte blev som jag trodde

Jag har grubblat idag. Funderat kring vilka oväntade saker mitt föräldraskap innehåller. Det är många saker som inte alls ingick i mina tankar om att vara förälder.

Några exempel:

  • Kampen för mina barns skolgång
  • Att om och om igen bli anmäld till Socialtjänsten (dock ”godkänd” som förälder varje gång och inget stöd)
  • Att mina barn behöver medicin för att må psykiskt bra
  • Att bli ifrågasatt som förälder
  • Att behöva försvara mitt agerande som förälder
  • Att bli sjukskriven för utmattning pga allt kämpande för mina barn
  • Att gå ner i tid, sänka min SGI och jobba deltid (fick ingen förlängd sjukskrivning)
  • Allt merjobb
  • Minfältet

Vi är så många som har det så här. Så oerhört sorgligt. Som om det inte räcker med att föräldraskapet i sig är tuffare när man har barn i behov. Det finns en anledning till att vi går kurser för att kunna stötta våra barn.

Tro på oss! Vi vet vad vi gör.

4 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Socialtjänsten

Bilder om livet som NPF-förälder

Jag har gjort några bilder som rör mitt liv som NPF-förälder.

Fritt fram att dela.

Lämna en kommentar

Under Diagnos, Egna illustrationer, förälder, Förståelse

Om min föreläsning ”Supermamsens dubbla perspektiv – pedagog och NPF-förälder”

Nu har jag gjort ett informationsblad om min föreläsning som ni gärna får dela med skolor i Stockholmsområdet. Framöver kan det bli aktuellt med andra orter men just nu vill jag bli varm i kläderna. 🙂

Föreläsningen är just nu riktad till pedagoger. Min vision är att framöver även göra en föreläsning riktad till anhöriga.

Informationsbladet som PDF att ladda ner och skriva ut: Föreläsning dubbla perspektiv

Feedback från föreläsningen

2 kommentarer

Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, förälder, föreläsning, Förståelse, Hemmasittare, Pedagogiska tips!

Min föreläsningspremiär gav mig en rejäl energikick

Igår föreläste jag för första gången i mitt liv. Rektorn på skolan hade läst ett inlägg i min blogg och kontaktade mig och undrade om jag föreläste. Först svarade jag nej. Jag fick nästan lite panik faktiskt. Efter att ha tänkt på saken ångrade jag mig och kontaktade rektorn och sa att jag kunde tänka mig att testa.

Jag var sjukt nervös innan föreläsningen. Jag tror nästan att jag aldrig har varit så nervös tidigare i mitt liv. Mitt hjärta bultade så det kändes som bröstkorgen skulle sprängas. Jag gillar att prata, men nu skulle ju pratet ge andra någon behållning också. Det skrämde mig – har jag verkligen något vettigt att säga? Pappa körde mig till föreläsningen som var på andra sidan stan. Ni vet – jag gillar inte att köra bil 😉

Ca. 10 minuter in i föreläsningen började jag känna mig lugnare. En del i det är att de ca. 80 som lyssnade verkade uppriktigt intresserade. De ställde intressanta frågor och verkade ha bra samtal med varandra. Pricken över i är den fina feedback jag har fått nu efter föreläsningen. När jag åkte hem med pappa efter föreläsningen svävade jag på moln. Vilken energikick! Jag pladdrade hela vägen hem. Glad och lättad.

Jag känner att jag kommer att våga göra om det. Igår kanske var nybörjartur och snälla åhörare men det känns som det jag säger är viktigt. Jag fick så fin respons!

Jag föreläser i namnet Supermamsen för att försöka fortsätta skydda mina barns identitet och integritet. Även min bok kommer att ges ut i namnet Supermamsen.

Föreläsningen handlar om min resa som pedagog och NPF-mamma samt hur min roll som mamma till barn med NPF har utvecklat mig som pedagog. Igår skulle jag enligt plan prata i en timme men tack vare intresserade åhörare drog det ut på tiden. När/om jag föreläser igen så får man nog räkna med 90 minuter. Just nu föreläser jag bara i Stockholmsområdet. Vid en bokningsförfrågan mejla till supermamsenblogg@gmail.com

Föreläsningen är i nuläget riktad främst till pedagoger och heter ”Supermamsens dubbla perspektiv – pedagog och NPF-förälder”.

Framöver kommer jag även att göra en föreläsning riktad till anhöriga. Jag återkommer när det blir aktuellt.

Nu blir det bubbel för att fira att jag klarade föreläsningen!

Trevlig helg!

10 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare

Mitt andra perspektiv


Jag skrev i inlägget om att jag ska ge ut en bok Kikkuli Förlag i december att jag har ett annat perspektiv. Ett perspektiv som jag aldrig har nämnt i bloggen eftersom bloggen har varit, och kommer fortsätta att vara, min ventil som förälder.

Mitt andra perspektiv är att jag är fritidspedagog och lärare och arbetar på en F-6-skola. Jag har några gånger fått frågan vilket mitt yrke är och när jag har svarat har de sagt att de har misstänkt att jag är just pedagog. Jag har dock verkligen behövt bloggen som förälder och jag har många gånger känt mig väldigt negativ mot skolor vilket har gjort att jag nästan har känt mig illojal mot, och besviken på, min egen yrkeskategori.

Under min resa de senaste åren har jag märkt vilket stort glapp det ofta är mellan pedagoger och föräldrar. Jag blev faktiskt förvånad över det eftersom jag inte alls hade tänkt på det innan jag själv blev en NPF-förälder. Det är lätt att tro att man kan mer än man kan. Att man förstår mer än man förstår. Autism- och ADHD-kurser är bra men går inte att jämföra med egen erfarenhet. Det är så tydligt nu att vi ser olika saker och hur mycket bättre vi skulle kunna stötta elever med bättre samsyn och mer kunskap. Jag hoppas att mina dubbla perspektiv kan bidra till just samsyn mellan föräldrar och pedagoger/rektorer. Jag har också många gånger blivit chockad över hur vi har blivit bemötta genom åren och att vi har mötts av så mycket misstro som föräldrar. En sådan pedagog vill inte jag vara!

Jag tänker så här – det kan väl inte vara så illa att det måste vara självupplevt alltihop. Att ingen som inte har haft en hemmasittare eller barn med en NPF-diagnos kan förstå. Min förhoppning är att boken ska göra så att pedagoger kan förstå elever och föräldrar bättre utan att själva ha upplevt det. Helt enkelt lita på vår upplevelse. Vi är många med liknande upplevelser som lever liknande liv. Jag vill också att föräldrar ska få en större inblick i pedagogers utmaningar.

Boken kommer att innehålla en hel del ur föräldraperspektivet från bloggen och mycket nytt ur pedagogperspektivet. Jag hoppas att den kan passa alla som känner igen sig, pedagoger som är nyfikna och vill lära sig mer, utredare på Socialtjänsten som vill få en inblick i ett extra utmanande föräldraskap, BUP, handläggare på Försäkringskassan, anhöriga som behöver större förståelse…

Min dröm och vision är att boken ska öppna dörrar och leda till samsyn, samarbete och ömsesidighet mellan alla instanser som arbetar med barn och familjer på något sätt. Det blir inte en fackbok utan en bok fylld med tankar och upplevelser både som förälder och pedagog. Olika scener ur verkligheten. Med barnens bästa i fokus!

11 kommentarer

Under Anpassningar, Boktips, Förståelse, Hemmasittare, Skola

När allt känns som en kamp

Ibland känns det verkligen som om allt i livet är en kamp. Nyligen skulle jag till läkaren med E för att be om prover för att kolla upp hens värden. Jag förklarade för läkaren att E äter väldigt lite och ensidigt och är extremt trött och har just nu inte en fungerande skolgång.
Läkaren sa:

”Många barn äter lite. Det är ingen fara! Det finns mycket forskning som säger att man inte ska vara orolig. E behöver inte ta prover!”

E äter i princip endast McDonalds chicken nuggets och pommes frites just nu. Ofta endast en måltid om dagen. Ibland två. Däremellan lite chips och godis.

”Jo, jag vill det. Vi är här för att ta prover. E är väldigt trött!”

”Din oro är mer farlig för E än att inte äta!”

”Jag vill att E tar prover!”

”Ja ja… jag skriver remiss då!”

Behöver jag lägga till att det inte var lätt att få med mig E till läkarbesöket i första plats? Varför måste vi kämpa med allt? Som om det inte räcker med den dagliga kampen hemma.

E är inne i en stor svacka när det gäller maten. I perioder kan E äta lite bättre men det är aldrig mycket eller riktigt tillräckligt. Ibland smyger jag bara in i Es rum och ställer något på skrivbordet, t ex blåbär, melon, kex, en liten portion mat, chips… Och så hoppas jag på att E ska äta det. Ibland kan det fungera, men oftast inte.

Just nu har E fått för sig att hen vill sluta med sin anti-depressiva medicin. E tror att medicinen påverkar hens aptit negativt. Vi kontaktade läkaren som sa att det krävdes en 9 veckor lång nedtrappning. Till att börja med hel dos (20 mg) varannan dag och halv dos (10 mg) varannan dag i tre veckor. Eftersom E tar icke delbara kapslar var läkaren tvungen att skriva ut 10 mg tabletter. Vad händer då? Jo, dessa är givetvis slut hos tillverkaren och E är skitsur över att hen inte kan börja nedtrappningen som planerat. Så nu måste vi tjata på E varje dag om att hen måste fortsätta ta hel dos ett tag till. Kämpa kämpa kämpa…

Vi kämpar också med att få E att plugga lite hemma och att få C att komma igång och röra på sig. Ingen av dem har någon egen motor så egentligen känns det som jag borde vara konstant hemmamamma för att ta hand om mina tonåringar. De äter ju inte heller när jag eller maken inte är hemma. Framförallt inte E…

Tur att jag är en fighter! Bara att kämpa på!

4 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Selektivt ätande

Min bokdröm blir sann!

Nu har jag bloggat i nästan fyra år. Jag började skriva av mig när C, min 16-åring, fick sin aspergerdiagnos och hade varit hemma från skolan i nästan hela årskurs 6. Vi har verkligen gjort en tuff resa sedan dess. E, min 13-åring, fick också hemmasittarproblematik och har fått en ADD-diagnos och L, min 9-åring, har fått en ADHD-diagnos. Själv blev jag sjukskriven för utmattning men är till stor del tillbaka på banan igen.

I bloggen har jag delat med mig av vårt liv och gjort bilder och analyser. Jag har skrivit många inlägg om hur tärande och tungt livet ibland kan vara, men jag försöker även ge tips och förmedla hopp. I början skrev jag endast för mig själv för att bearbeta alla mina känslor och tankar. Jag har fått fler och fler läsare och många skriver till mig att de känns som jag sätter ord på deras liv och att de får stöd och igenkänning i bloggen. Flera inlägg har delats flitigt. Min blogg fyller inte bara funktionen att jag får ventilera mina tankar längre. Den når ut och hjälper andra. DET betyder jättemycket för mig. ❤

Jag har under åren fått frågan av läsare om jag inte ska ge ut en bok med mina tankar och bilder. Detta frö planterades och har fått gro ett tag. I år är det dags! I december kommer min bok ut på Kikkuli Förlag. Ni kommer att känna igen en del tankar från bloggen men mycket är nyskrivet ur ett helt annat perspektiv. Jag är väldigt stolt och glad över att Kikkuli vill satsa på att ge ut min bok. Det blir både e-bok och tryckt bok. Det känns så spännande! December känns långt fram men då har jag tid på mig att jobba med manus och bilder.

Att jag skickade in mitt manus till just Kikkuli Förlag beror på att en av deras nischer är teman som funktionshinder, funktionsnedsättningar och samhällsutmaningar såsom mobbning och utanförskap. Jag känner att min bok passar bra in i den nischen. Min förhoppning är att boken ska ge stöd till andra som hamnar i samma situation som vi. Jag hoppas också att min bok bidrar till att kunskapen och förståelsen för NPF ökar och att den även kan bidra till samsyn mellan vårdnadshavare och pedagoger/rektorer.

För att boken ska bli mer personlig så skriver jag också könen på mina barn. Det blir han/hon istället för hen. Jag vet att ni är många som har varit nyfikna på just det och har haft gissningar. I boken får ni veta om ni har gissat rätt 😉

Boken kanske kan passa som julklapp till släkt, vänner och pedagoger.

Håll utkik i december!

PS. Jag påminner er såklart när det närmar sig! 😉

26 kommentarer

Under Boktips, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare