”Du kommer att studsa tillbaka!”

I onsdags och torsdags förra veckan var Calle hemma från skolan. Dessa dagar var de första frånvarodagarna på hela terminen.

På onsdagen hade Calle huvudvärk och var väldigt trött. Det märktes att han var ur gängorna och jag sa att han kunde ta en vilodag.

På torsdagen var tanken att han skulle gå. Han hade inte huvudvärk längre. När jag väckte honom skruvade han på sig i sängen och sa ”Det känns inte bra idag! Det går bara inte!”

Då frös mitt hjärta till is kändes det som. Mina ben kändes svaga. Min andning kändes tung. Alla tankar och känslor kom över mig med full kraft som en stor tsunami. Alltför välbekanta känslor. HELVETE! Mattan rycks undan gång på gång.

”Hur menar du?” frågade jag och försökte hålla rösten lugn trots paniken inom mig. Inte igen!

”Det känns så där som det brukade innan. Som att det aldrig kommer att gå!”

”Jodå, du kan! Försök stå emot dom tankarna. Jag hjälper dig. Kom upp nu. Jag fixar frukost och sen kör jag dig!”

”Mamma, jag kan inte påverka dom tankarna. Det går bara inte!” Calle vände ryggen mot mig och drog upp täcket.

Jag stod där i hans rum och kände mig alldeles kall. Jag samlade mig och sa:

”Du har kört hårt i flera veckor nu. Jag förstår att du är trött. Klokt av dig att ta ett par vilodagar för att få ny kraft. Du kommer att studsa tillbaka!” Jag försökte låta övertygande och säker på min sak.

”Du kommer att studsa tillbaka” – ord som jag verkligen ville tro på! Historiskt sett har Calle haft svårt för att studsa tillbaka.

(Bilden är från Messenger)

Jag fixade frukost till Calle och sen åkte jag till jobbet med tårarna brännande under ögonlocken. Han måste studsa tillbaka! Han måste!

På fredagen studsade han tillbaka! Självklart med stöd och skjuts. Jag blev så oerhört lättad. Det kändes så viktigt att han klarade det. Han mår mycket bättre nuförtiden. Han är besviken på sig själv över att han inte är Mr. 100% längre men jag har sagt att det viktiga är att han tog sig tillbaka. Jag inser hur skört allting är, att vi inte kan ta något för givet. Den här veckan har han tagit sig iväg både måndag och tisdag. Idag var det premiär på praktikplatsen där han ska vara tre dagar i veckan resten av terminen.

(Bilden är från Messenger)

Emil verkar inte studsa tillbaka. Inte än i alla fall. Han har varit hemma i tre veckor nu. Han har mycket oro och ångest och är väldigt trött. Han har ett anpassat schema (1-2 lektioner/dag) och väldigt bra pedagoger samt kompisar som bryr sig. Trots detta så går det inte. Jag vet inte vad vi ska göra faktiskt.

Idag fick jag med mig Emil ut på en promenad. När vi hade promenerat en kvart stannade han plötsligt och sa med panik i rösten ”Vad är klockan?”
”Den är 17:05!” svarade jag.
Emil såg lättad ut och sa ”Åh vad bra! Då är det inte en konstig tid att vara ute och gå för alla har ju slutat skolan.” Emil lägger oerhört mycket energi på att tänka på sådana saker. Han är rädd för att få frågor.

Jag hoppas att Emil kan studsa tillbaka snart. Just nu gläds jag åt Calles studs i alla fall och jag tänker att om han får bakslag igen så kan han studsa!

1 kommentar

Under ADD, ADHD, autism, Hemmasittare

Ett svar till “”Du kommer att studsa tillbaka!”

  1. Åh vilken härlig läsning 🙌

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.