Orosanmälan eller ansökan om stöd?

När det gäller Calle har vi fått 7, 8, 9… (tappat räkningen) orosanmälningar till socialtjänsten på grund av skolfrånvaron. Ungefär en gång i slutet av varje termin i fem år. Ingen oro för hemförhållanden har funnits en enda gång! Det är endast skolfrånvaron som anmälan har baserats på. Vi har blivit utredda och ”godkända” ett par gånger och inget passande stöd har funnits.

Nu har ännu en orosanmälan gjorts med vår vetskap. Denna gång gäller det Emil och orsaken är hans skolfrånvaro. Skolan pratade med oss i förväg om anmälan och att de gör det för att hjälpa oss. De vet att vi är bra föräldrar säger dom och vi har ett bra samarbete med skolan.

Vi vet redan nu att socialtjänsten inte har några passande insatser, tyvärr. Men skolan säger ”Med den höga frånvaron Emil har så skulle det se konstigt ut om vi inte gjorde en anmälan.” Se konstigt ut? För vem/vilka? Jo, tydligen för kommunen.

När det gäller Calle sa socialtjänsten bara ”Ni är samspelta och resursstarka föräldrar. Det är skolan som måste anpassa!” efter utredningen.

En liten fundering jag har… Ordet ”orosanmälan” är oerhört laddat. Som förälder känner man sig misstrodd och ifrågasatt. Även om skolan säger att de anmäler på grund av frånvaron blir ändå känslan att skolan inte tror på oss.

Jag tycker att det borde finnas ”orosanmälan” när det faktiskt finns en oro för hur barnet har det i hemmet eller om det är kriminalitet och droger inblandat. Sen borde det finnas ”ansökan om stöd” vilket jag tycker kan användas i fall liknande vårt. Då skulle det kännas bättre. En ansökan är något helt annat än en anmälan.

Det ska bli spännande (och lite jobbigt såklart!) att se vad ännu ett möte med socialtjänsten leder till.

12 kommentarer

Under Hemmasittare, Socialtjänsten

12 svar till “Orosanmälan eller ansökan om stöd?

  1. Det här tycker jag var ett väldigt viktigt inlägg. Jag känner precis som du. Ordet orosanmälan blir så laddat, det borde reserveras till de tillfällen då det finns en verklig oro för barnets välbefinnande och hemsituation. Det blir så bakvänt när de först talar om att de tycker man är välfungerande och sen ändå gör en anmälan. Det borde verkligen heta ansökan om stöd, liknade de insatser som Försäkringskassan tillhandahåller. Vi har också blivit utredda och man har inte funnit några brister men det svider att veta att man ”stämplats” som socfall… 😔

    Gilla

  2. En svår fråga, utan enkelt svar.
    I grunden tycker jag vi ska vara stolta över att ha ett sådant redskap som orosanmälan. Det är fantastiskt att det räcker med att man är orolig för ett barn för att man ska kunna anmäla det någonstans, och att man inte behöver vara proffs utan att man kan vara en granne eller kompisförälder eller så. Man behöver inte, som anmälare, kunna bevisa något utan oron räcker. Dessutom är det ju bra att vi inte leker privatdetektiver.
    Men när det används på det här sättet så urvattnas det ju. Att tvinga socialen att utreda samma familj gång på gång är bara kontraproduktivt, precis som du skrivit flera gånger.
    Den som ska ansöka om stöd i den här situationen är ju skolan, som så uppenbart behöver utökat stöd för att hantera barnens skosituation. Allt som det går slentrian i, blir ju av princip urholkat.
    det leder ju också till ett fyrkantigt system, och de brukar sällan funka. Jag tänker på familjen i Ystad som höll fem barn totalt borta från skolan, ljög att de var utomlands etc.
    DÄR borde det satts in resurser tills man fått ett nöjaktigt svar.

    Gilla

  3. Linda Järlebrant

    Klokt! En bra tanke. BVC har gjort en orosanmälan eftersom vi uteblivit 3 ggr från tider. Då gäller det säkert hemförhållanden. Vi har ett gott samarbete o hon känner till familjen. Vi har 4 barn varav tre med adhd o adhd/autism. Vi försöker så gott vi kan. Nu i slutet av terminen läggs flera möten. Mkt att hålla ordning på. När det blir för mkt stänger hjärnan ner. När det känns som om jag bara faller…
    Saker glöms av. Nycklar i dörren, vart jag lägger mina saker. Kanske till och med ett möte. Det har hänt!
    Jag kämpar för mina barn, jag kämpar hårt! Jag krigar för mina barn, alltid!
    Så en orosanmälan, BVC har ringt dagis osv. Jag känner mig kränkt i min föräldrarroll. Känner mig liten och granskad. Dagis verkade skämmas idag när vi hämtade. Jag undrar vad dom egentligen sagt. Dom har inte signalerat någon oro eller att vi gjort något fel. Det känns som om hela världen jobbar mot mig o jag förstår ingenting…

    Gilla

  4. Anna

    Eller så borde de finnas en orosanmälan som föräldrarna kan göra till kommunen… känns lite felvänt som det är idag liksom. Ni gör ju vad ni kan!

    Gillad av 1 person

  5. Ping: SOCIALTJÄNSTENS RESURSSLÖSERI | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.