Jag är nästan mållös, men bara nästan. Jag vet nästan inte vad jag ska skriva, men bara nästan. Om det är någon gång jag har känt att jag måste skriva så är det nu. Trots att det är sent på fredagskvällen.
Jag är så arg, ledsen, frustrerad, chockad och besviken. Jag är med i flera olika grupper på Facebook för föräldrar till barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och hemmasittarproblematik. I dessa grupper har jag läst ett par inlägg där föräldrar har berättat att deras barn som har OFRIVILLIG skolfrånvaro har fått någon form av utmärkelser/medaljer som driver med just deras frånvaro från sina lärare. Utmärkelser kan t ex vara ”Klassens A”, ”Klassens Svar på tal”, ”Klassens pratmakare” osv. Dessa elever som har hög frånvaro har då istället fått en utmärkelse förknippad med just frånvaron. Som om den är något att skämta om! Som om eleven har valt att vara hemma!
Vissa är hemma av andra skäl såsom dåligt mående av olika orsaker. Det är dock sällan elevens aktiva val att vara hemma. De är hemma för att de inte mäktar med.
Det finns givetvis skolkare, elever som mer eller mindre struntar i skolan. Den största gruppen som är hemma är dock elever med NPF. Detta är elever som vill klara av att gå till skolan men som inte förmår för att miljön inte är tillgänglig på deras villkor. De kämpar så för att klara av det som alla ska klara av – skolan.
Mina två killar (nu 15 och 18 år) med problematisk skolfrånvaro har aldrig skolkat. De har pratat med oss föräldrar om att de mår dåligt i skolan, att de har ont i magen, att de inte orkar. Problemet har varit att de har hållit ihop i skolan och inte visat sitt dåliga mående där. Detta ledde till att skolan inte trodde på vår bild av hur de mådde i skolan utan istället skuldbelade oss föräldrar när våra barn fick mer och mer skolfrånvaro. Skolan gjorde inga anpassningar utan trodde att vi överdrev när vi beskrev våra barns behov av anpassningar (trots att den ena har asperger/autism nivå 1 och den andra har ADD). Framförallt var det så med äldsta sonen som nu har varit hemma i 6 år.
Det gör ont i hjärtat när dessa barn hånas för att skolsystemet och skolmiljön inte är anpassad efter dem. Riktigt ont.
Jag blir så besviken på min yrkeskår ”pedagog” där vissa (tack och lov inte alla!) har så dålig förståelse för elever med problematisk skolfrånvaro. Alla elever som KAN gå till skolan gör det. De som inte går dit förmår inte och det finns en anledning till det.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att min bok ska läsas av pedagoger och rektorer så att förståelsen för hemmasittare med NPF ökar.
Jag vill skicka en stor kram till alla mina medföräldrar som kämpar för sina barns skolgång och till alla elever med NPF som kämpar med att orka med skolan och få det stöd de har rätt till ❤
supermamsen 
Fattar inte heller dessa utmärkelserna! Min killes son fick en utmärkelse förra året som fullständigt tog knäcken på honom. Alla skrattade och tyckte den var klockrent. Han det gällde dock rusade ut ur klassrummet och ville försvinna för gott från jordens yta sa han när han ringde sin pappa… ”Oj då,” sa läraren sen ”det var ju inte meningen att han skulle ta det så.”.
GillaGilla
Helt sjukt ju! 💔❤
GillaGilla
Man blir helt mållös ja..!
Blev väldigt berörd av detta inlägg (och din blogg som helhet).
Jag undrar hur man som lärare eg tänker (inte alls..?)
Sånt där kan sätta spår en lång tid framöver.
Men så har jag även sett, på nära håll, vilken nivå det är på dagens lärare och vilka som släpps in på lärarutbildningarna…( och det har varit en skrämmande syn…)
GillaGilla
😔 Det borde kanske införas någon form av lämplighetstest…
GillaGilla
Ja verkligen 💔
GillaGilla
Jag är nyutbildad mellanstadielärare, med ett NPF barn som har läst din bok men ändå inte reflekterat över din syn på hur föräldrarna har det med sina barn som är hemmasittare. Vi i våran familj har haft en otrolig tur med anpassningar som skett snabbt till vårat barn för att han ska klara av skolan. Dock håller han inte ihop i skolan men ändå så har vi känt oss hörda i skolan i flera år även om hans skolgång varit långt ifrån perfekt. Så lärarna har inte kunnat blinda för hans problematik. Han förändrade dessutom sin mellanstadielärares syn med orden: att han var så glad över att få vara i klassrummet med sina klasskompisar istället för att sitta i ett angränsande rum. Nu på högstadiet fick han ganska snart sitta i en mindre grupp de lektioner han behövde det och följa klassen övriga lektioner. Dessutom har han kortare skoldagar 2 dagar i veckan. Förutom sin NPF-diagnos har han även dyslexi som gör han kämpar med den biten också men tame tussan vad han kämpar. Så grymt duktiga ungar ❤
GillaGilla
Vad skönt att ni har fått bra stöd och förståelse ❤
Det är verkligen olika om man har tur eller inte med vilka man möter. Vi har ffa haft det tufft med äldsta då vi inte alls möttes av förståelse. Lite bättre med mellan och bäst med yngsta. Yngsta var lättast då både hem och skola såg samma sak.
GillaGilla
Men det är sjukt att våran framtid (barnen) ska ha tur för att få nå sitt fulla potential! Det står ju ”bara” i skollagen. (Ursäkta ironin men det här gör mig riktigt irriterad)
Att sen kränka barnen med en misstro eller en ”utmärkelse” gör mig bara förbannad. Det handlar om barn/unga vuxna som kämpar utifrån sina förutsättningar och vem känner barnen om inte föräldrarna. Vi följer dessa små underverk från liten till stor och inte enbart några timmar om dan i några år. Lärare i all ära. De gör ett jätte jobb men tillsammans är ju alltid att föredra i sådana här sitvationer. Utmaningar på barnets nivå. Det finns inga färdiga recept eller mallar att följa och ett sammabete underlättar ju oftast för eleven. Lycka till med allt i era liv ❤️
GillaGillad av 1 person
Att överhuvudtaget ge utmärkelser som beskriver något man är istället för något man uträttat… Jag tänker på amerikanska skolbaler! Typ. Alla ska in i en mall.
GillaGilla
Håller med!
GillaGilla