Etikettarkiv: problematisk skolfrånvaro

Tappra försök

Jag kan bli så ledsen över att både vi föräldrar som har barn med problematisk skolfrånvaro (hemmasittarproblematik) och barnen själva ofta blir misstrodda och ifrågasatta. Vi föräldrar kan misstas för att vara slappa och inte bry oss om skolplikt och utbildning. Barnen kan ses som trotsiga och lata. Det kan inte bli mer fel!

Vi är föräldrar som låter våra barns (försök till) skolgång styra vårt liv. Vi gör allt vi kan för att uppfylla skolplikten. Jag har gått ner i tid och har tack och lov fått ett schema som möjliggör att jag kan stötta mina killar på morgnarna. Vi går på möten, vi mejlar, vi kämpar…

Mina killar kämpar också. De VILL gå till skolan. De VILL försöka göra det som de borde göra och som förväntas av dem. Igår kväll försökte båda peppa sig själva ”Imorgon ska jag gå!”, ”Imorgon drar jag av plåstret!”… I morse gick båda upp när jag väckte dem. Båda VILLE försöka. De VILLE lyckas. Båda åt frukost. Sen tog det stopp. Jag kunde se hur förmågan inte fanns där. Inte idag heller. Emil känner sig alltid ledsen och besviken på sig själv när han inte lyckas. Calle brukar försöka slå bort alla känslor och inte tänka så mycket. Båda gjorde tappra försök idag. De kommer att göra tappra försök imorgon. För VILJAN finns!

Jag kommer att stötta dem så mycket jag kan! Jag vill hjälpa dem kunna!

2 kommentarer

Under Förståelse, Hemmasittare, Vardag

”Att gå till skolan är som att dra av ett plåster”

Häromdagen gick Emil och jag en promenad. Emil har så kloka tankar och reflektioner. Det är längesedan Emil satte sin fot i skolan nu trots att vi gör försök varje skoldag. Som Emil skrev i sin text känner han sig misslyckad de dagar han inte kommer iväg.
Under promenaden sa han:
”Egentligen är att gå till skolan som att dra av ett plåster. Trots att det är obehagligt måste man bara göra det. Om man väntar eller drar av plåstret långsamt så blir det egentligen värre.”

Emil vill så gärna få skolan att fungera. Han trivs i skolan när han kommer dit men lång frånvaro har gjort det svårt att ta steget tillbaka/dra av plåstret. Vi pratade en del kring det och hur vi ska hjälpa honom ”dra av plåstret”. Han sa att han själv måste göra det. Hans vilja har det aldrig varit fel på!

Under promenaden kom vi också in på motgångar och svårigheter och att vi har tagit oss igenom många tuffa år nu i vår familj. Vi pratade om att om man inte möter motgångar behöver man inte vara stark.
Emil sa:
”Det är ungefär som att vår familj går på gym hela tiden och klarar tyngre och tyngre lyft. Familjer som inte har motgångar bygger inte upp någon styrka och de klarar knappt att lyfta skivstången!”

Vilken insikt! Vi har tagit oss igenom mycket och det har gjort oss starka. Vi kommer att klara av att ta oss igenom ännu mer för vår träning ”på gymmet” rustar oss för det som komma skall!

3 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare

Förödande konsekvenser

Calle, min 18-åring med asperger, går just nu en utbildning där man varvar studier i skolan med praktik. Han har inga betyg alls från grundskolan. Planen är att han ska vara på praktikplatsen tre halvdagar i veckan. Tyvärr är det väldigt sällan vi lyckas få dit honom trots att han trivs jättebra och tycker att det är roligt där. Han har varit där sex dagar sedan starten i mitten av mars. I skolan har han inte varit alls efter jullovet.

Senaste praktikdagen fick jag peppa honom jättemycket. Han hade inte varit där på två veckor. Vi gjorde en plan för morgonen. Jag skulle väcka honom och sen skulle vi snabbt åka till McDonalds och äta frukost (i bilen på McD-parkeringen pga coronatider). Tanken var att snabbt komma ut ur huset för att slippa grubbel och eventuell låsning.

Vi kom iväg och jag kände mig så himla lättad. Calle var nöjd. Jag släppte honom vid praktikplatsen med lite tidsmarginal och åkte hem (jag är fortfarande hemma med halsont). Det tar ca. 10 minuter med bil till praktikplatsen. Precis när jag hade kommit hem ringde en orolig Calle för han kunde inte hitta sin handledare. Efter ett tag fick han reda på att hans handledare var hemma sjuk. Calle lämnade då praktikplatsen med oro/ångest och jag fick åka och hämta honom. Så himla typiskt! Det krävdes mycket av både mig och Calle att få dit honom. Synd att handledaren glömde bort att höra av sig till Calle och informera om sin frånvaro.

Calle kan inte bara vara flexibel och anpassa sig i en sådan situation. Han kan inte bara köpa det och vara med någon annan anställd under sin praktikdag. Han behöver förberedas på sådana saker. Om han hade fått information i förväg är jag dock ganska säker på att han inte hade kommit iväg överhuvudtaget.

Denna händelse kan få förödande konsekvenser. Det kan leda till att han oroar sig mer och till och med att han låser sig helt. Jag hoppas verkligen att det inte blir så!

En kränkande kommentar vi har fått från en pedagog om Calle.

4 kommentarer

Under autism, Förståelse, Hemmasittare

Gästinlägg: En 15-årig hemmasittares perspektiv

Texten nedan är skriven av min 15-åring Emil. ❤

Foto av Emil

”Jag är hemma majoriteten av alla veckodagar, jag sitter och antingen tittar på TV:n eller sitter vid min dator. Jag tänker på skolan och känner mig ensam. Jag sitter och väntar på nästa dag men nästa dag blir ännu ett misslyckat försök att ta mig till skolan.

Mamma och pappa stöttar och uppmuntrar mig dagligen, vart jag ser misslyckanden ser dom förbättring och stolthet. Dom kämpar minst lika mycket som mig och lyckas hålla sig positiva trots hårda tider.

Jag är femton år och har ADD och går i 8:an, jag har varit hemma till och från sedan 5:an. Jag har varje år kommit tillbaka men blir tillslut utmattad. I början av 7:an var jag väldigt optimistisk och positiv för ett nytt år och ny skola. Allting fungerade bra, några från min förra klass var där men jag fick även nya vänner som inte var alls medvetna om min tidigare frånvaro. Ämnena fungerade för mestadels bra. I SO, Svenska, Engelska och Bild var mitt presterande minst lika bra som alla andra trots all min frånvaro men Matte, NO och Slöjd var svårare. Tillslut tog det stopp, skolan hade bestämt att jag inte skulle gå heltid men jag var bestämd och ville gå som alla andra. Idag förstår jag att gå som alla andra är inte rimligt och kommer kanske aldrig bli. Som mamma brukar säga “ditt hundra procent är kanske 70”.

Som jag nämnde tidigare så går jag idag i 8:an, nästa år börjar jag i 9:an och sedan året därefter gymnasiet. Jag har i dagsläget inga betyg i något ämne. Skolan och mina föräldrar tror om jag kommer till skolan och jobbar så har jag alla förutsättningar i världen att få betyg i 9:an och komma in på gymnasiet.

Sedan två månader tillbaka har skolan gett mig möjligheten att plugga hemifrån dom dagar jag inte kommer dit, vilket är nästan alla. Detta är något jag tidigare inte fått göra då skolan tycker jag ska komma dit och jobba.
Jag känner själv att plugga hemifrån får mig att känna att jag gör något bra och nödvändigt. Det känns även som om det kickar igång min hjärna igen efter ha varit inaktiv så länge.
Jag vill verkligen plugga och få ny kunskap. Jag gillar skolan men problemet är orken och låsningar.

Just nu är jag i en period i livet då jag grubblar mycket. Jag tänker på hur saker kunde blivit ifall jag saktade ner i 5:an och gick ett eget schema. Även hur saker hade blivit ifall när jag var hemma hade jag pluggat mer än vad jag gjort och även tagit mer ansvar.
Det känns som 4 år av mitt liv är bortkastat. Som om jag missat så mycket med mina vänner i skolan och vänner jag har förlorat. Jag vet att jag har haft många bra stunder med min familj och även vänner men när man mår dåligt så är det svårt att se något annat.

Jag har genom dessa år känt mig ensam med detta liv och har även låtsats för mina vänner jag spelar med som inte går i min skola att allting är som vanligt och att jag är i skolan dagligen utan problem. Jag ljuger om det för att jag är rädd för reaktionen jag kommer få och vad dom kommer säga.
Jag tycker att skolan och lärande är grymt viktigt men jag tror inte att skolans scheman och uppbyggnad är gjort för oss alla.

Jag skriver det här för att visa personer som gått igenom liknande att dom inte är ensamma. Att när livet ser som mörkast ut måste man fortsätta igenom den mörka tunneln för att tillslut finna ljuset. Jag kommer aldrig sluta försöka, jag har en vision om mitt liv och jag kommer se den besannas oavsett vad, och jag hoppas du gör detsamma.
Sluta aldrig försöka, tillslut finner du ljuset.

Skrivet av en person som vill dig väl.
/ Emil”

22 kommentarer

Under ADD, Förståelse, Gästinlägg, Hemmasittare

Livet går i cykler

För oss är det så tydligt att livet går i cykler som kommer igen varje år. Vår familj mår som allra bäst på våren och sommaren. Då kommer ljuset och värmen. Då blommar vi. Vi mår också bra av att vara lediga. Då slappnar vi alla av. Vår årliga skidvecka (blev självklart ingen i år) brukar också vara toppen.

Den så kallade ”vardagen”, den som vi har mest av, är det tuffa och jobbiga. Försöka få iväg barn till skolan, gå på otaliga möten, hinna med hushåll, jobba, återhämtning… Det har ändå blivit lite bättre nu när barnen är äldre. De behöver alla tre mycket stöd men vi behöver inte punktmarkera någon av dem längre.

Emil (ADD med autistiska drag) brukar ha en bra start varje hösttermin. Ungefär vid höstlovet brukar han krascha och sen är han i ”dvala/ide/koma” i fem månader (november-mars) och i april brukar han ”vakna” igen. Så har mönstret varit i flera år nu. I höstas hade han anpassat schema för att han skulle orka men han höll inte ändå.

När han ”vaknar upp” i april är han taggad och vill ta igen allt vilket givetvis inte går. Han är bekymrad över allt han har missat, både socialt och kunskapsmässigt. Han grubblar över allt möjligt. ”Mamma, det känns som om jag har missat min barndom”, ”Mamma, tror du att jag kan få betyg i något ämne?”, ”Tror du kompisarna kommer ihåg mig?”, ”Är det försent för mig att få ett bra liv?”, ”Hur mycket skola har jag missat egentligen?”…

Det är så frustrerande att vi inte lyckas hejda detta. Emil går i årskurs 8 nu. Sedan årskurs 4 har han haft ganska hög sporadisk frånvaro. I årskurs 6 kraschade han rejält. Varje höst börjar han bra för att sedan falla igen. Det är inget fel på hans vilja. Jag tycker så synd om honom. Han har en plan. Han vet vilket gymnasium han vill söka till och han vet vilken utbildning han hoppas komma in på. Han vet att det krävs betyg för att fixa detta. Ändå har han bara betyg i två ämnen. Han är smart och har höga krav på sig själv. Han säger att han siktar på betyg A. Vi har sagt att det räcker bra med E men han lyssnar inte. Varje uppgift han får (just nu en del hemarbete pga. coronaläget, annars 50 min/dag i skolans studio) sitter han med jättelänge. Han analyserar och väger varje ord och han blir aldrig nöjd.

Vi försöker peppa honom och vi vill att han ska hitta ett ”lagom” men det finns inget lagom. Det är allt eller inget hela tiden. Emil är en grubblare. Jag vet att han kommer att ha det jättetufft när kompisarna går ut 9:an nästa år om han inte är i fas med dem. Hur kan vi få honom att hålla ett helt läsår? Jag vill så gärna hjälpa honom men jag vet inte hur…

Imorgon börjar vardagen igen efter påskledigt. Det är bara två månader kvar till sommarlovet. Samtidigt som jag längtar dit vill jag att tiden ska krypa fram nu. Jag vill att Emil ska hinna komma ikapp lite. Hinna umgås med kompisar lite. Hinna må bra…

Hur  kan vi ändra på och bryta denna cykel?

2 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Vardag

Ljuspunkter

Livet är annorlunda nu för många. Så även för min familj. Dock är det faktiskt så att mycket i mitt liv är lite bättre. Jag menar absolut inte förringa allvaret och jag tycker inte att Covid-19 (Corona) är bra på något sätt. Det är givetvis jättejobbigt med all ovisshet och oro för nära och kära.

Däremot är det så att jag redan är van vid ett liknande liv som detta. Två av mina barn har varit hemma från skolan länge. Skillnaden nu för oss är att en av dem äntligen har fått uppgifter att göra hemma. Han har blommat nu och sätter sig framför datorn och sätter igång. Detta är något vi som föräldrar verkligen har kämpat för länge.

Jag och Linnéa har varit hemma med halsont. Ingen av oss har mått jättedåligt men man ska ju vara hemma vid minsta symptom så det har vi varit i nästan två veckor. Maken jobbar hemifrån som så många andra. Killarna är hemma som vanligt.

Alla fem hemma.
Jobbigt? Nja…vi är ju lite vana vid att vårt hus aldrig är tomt. Ofta är killarna hemma och ibland jobbar maken hemma även i ”vanliga tider”. Vår larmfirma ringde en gång och undrade om vårt larm inte fungerade eftersom vi aldrig larmar på. ”Det är alltid någon hemma!” svarade vi.

Häromdagen lyssnade jag på Malou von Sivers sommarprat. Det berörde mig mycket. Hon berättade om sitt möte med Kofi Annan och att han hade haft en lärare (eller kanske rektor) som hade hållit upp ett stort vitt papper framför klassen och frågat vad eleverna såg. På pappret fanns det en liten svart prick och eleverna sa att de såg en svart prick. Läraren sa att det stora är ju det vita pappret. Inte pricken. Berättelsen om det stora vita pappret med den lilla svarta pricken kändes så rätt i tiden. Just nu är den svarta pricken Corona men det finns fortfarande många ljuspunkter i livet. Det gäller att se och lägga fokus på rätt saker. Jag vet att vi som kämpar lite extra med vår tillvaro har en förmåga att vara väldigt bra på just det.

I vår hemmatillvaro har storebror hjälpt Linnéa med hennes läxa.
Två av våra barn har bakat muffins och chokladbollar tillsammans (shit vad lätt det är att lägga på sig några kilo nu när man är hemma!).
Alla tre barnen har spelat Minecraft tillsammans.

Ett barn har pluggat mycket hemma (vanligtvis med skolnärvaropress blir det inte mycket plugg hemma heller).
Vi har ätit många måltider tillsammans alla fem, både luncher och middagar. Jättetrevligt!

Vi måste göra avkall på vissa saker. Vi har avbokat vår fjällresa i påsk. Vi hade alla sett framemot snö och skidåkning men det är inte mycket att göra i dessa tider. Vi kan inte heller istället åka till landet och fira påsk med mina föräldrar då de är äldre/riskgrupp.

Ett av våra barn fyller år snart och vi kommer inte att kunna fira med släktfika. Allt detta är, som Karlsson på taket säger, världsliga saker.

Vi får umgås med folk ute. Vi får vänta på andra tider. Vi får rida ut stormen tillsammans och alla göra det vi måste för att det ska gå så bra som möjligt.

Den 22 mars skrev jag på min Facebooksida:

Tittar ut genom mina smutsiga fönster.
Solen skiner.
Fåglarna kvittrar.
”Som livet brukar vara” tänker jag.
Stannar upp i tanken.
Livet är på ett sätt som det brukar.
Två av mina tre barn har inte varit i skolan den här veckan.
Det är som det brukar vara.
Ett barn har varit hemma sjuk sedan i tisdags.
Jag har också varit hemma sjuk.
Vi har förkylningssymptom. Mår okej men följer direktiv.
Maken jobbar hemifrån.
Vi har varit hemma hela familjen nästan hela veckan.
Det är inte riktigt som det brukar vara.
Igår åt hela familjen lunch och middag TILLSAMMANS och sen tittade vi ALLA på ”Mamma Mia 2”.
Det är inte som det brukar vara. Det är bättre än det brukar vara.
Två av våra barn tog en promenad med maken igår.
Det är också bättre än det brukar vara.
Mina barn har busat och skrattat med varandra den här veckan – bättre än det brukar vara.

Om jag stannar upp och bara isolerar vår familj som en liten bubbla – då är det bra nu. Vi känner inte den vanliga stressen och pressen.

Om jag tänker att vår bubbla spricker och tar in allt på samhällsnivå så känns allt bara overkligt. Jag vill stanna i bubblan.

Ta hand om er! ❤

4 kommentarer

Under Hemmasittare, Skola, Vardag

Om kursen ”Mitt barns bästa”

I helgen har jag varit på kurs med Rebecka (Becka) Koritz och ett helt gäng fantastiska föräldrar. Min hjärna är överhettad nu. På ett positivt sätt. Jag har så många nya tankar och känslor.  

Rebecka Koritz

Hur har skolsystemet i Sverige format oss?
Hur påverkar skolsystemet hur vi är som vuxna?
Hur påverkar vi som föräldrar i vår tur våra egna barn?
Hur vill vi att framtiden ska se ut för våra barn?
Vad är framgång?
Når vi framgång med det skolsystem vi har idag?

Skolsystemet idag är uppbyggt på att alla ska lära sig samma saker, alla ska göra samma saker… Är det så det måste fortsätta vara?
Vi vill ha lyckade barn eller lyckliga barn?

Självrannsakan
Ifrågasättande av strukturer

Eftersom jag är både mamma till barn som har ramlat ur skolsystemet och pedagog blev helgen omtumlande på flera plan. Jag har tidigare funderat mycket kring att göra lärande lustfyllt och att hitta elevers inre motivation. Jag har i min bok också lagt mycket fokus på hur vi kan göra skolan så bra som möjligt för alla elever. Dock har jag inte gått så långt i mina tankar som att ifrågasätta hela skolsystemet. Jag har däremot funderat mycket kring LGR11 och betyg och bedömning som per automatik slår ut vissa elever men det har jag inte heller skrivit så jättemycket om.

Helgens upplevelser behöver nu bearbetas. Jag känner både frustration och hopp. Jag är frustrerad och ledsen över att vi är så många som delar jobbiga upplevelser och har barn som har mått/mår dåligt av skolan. Jag känner hopp för att vi är många som på allvar börjar fundera kring vad skolan gör med våra barn. Måste det vara så här? Samtidigt känner jag mig kluven eftersom jag själv är pedagog. Hur skulle det se ut om vi inte hade skolplikt? Hur skulle antagning till utbildningar se ut om vi inte hade betyg och bedömning? Hur skulle barn lära sig något om inte vi vuxna bestämde vad de skulle lära sig?

Det största lärandet sker i leken. Lek är lustfyllt och utforskande. Varför tvivlar vi då på att barn lär sig av lek? Barn söker kunskap. Barn är nyfikna av naturen. Vi vuxna behöver lita på att barnen är kunskapstörstiga. Vi behöver backa och släppa kontrollen.

När jag tänker mig mina barn om 20 år vill jag att de ska vara friska och lyckliga, vara i ett sammanhang, känna tillhörighet och gärna jobba med sina intressen.

När jag funderar över vad jag själv bär med mig från min skolgång kommer jag fram till att jag självklart har vissa kunskaper men jag bär framförallt mönster med mig såsom en strävan efter att duga och vara duktig, att prestera, att bli bedömd, att försöka passa in, att inte ifrågasätta utan göra det jag blir tillsagd att göra.

Behövs dessa mönster för att mina barn ska vara lyckliga? Nej tvärtom! Det hämmar snarare mina barn.
Behövs detta för att mina barn ska lära sig? Nej, de når förmodligen en djupare kunskap som befästs om de faktiskt har ett eget intresse för kunskapen. Hur många prov har jag själv inte pluggat till för att dagen efter lättad andas ut och låta kunskapen (rabblandet av fakta) flyga iväg? Många!

Varför är det så viktigt att mina barn får sina kunskaper i skolan? Varför måste alla barn fyllas med samma kunskap oavsett om de är intresserade av det eller inte?

Stora och viktiga frågor.

Jag ser nu till exempel att Emil mer eller mindre pratar flytande engelska med stort ordförråd och rätt böjning på verb och adjektiv trots att han har missat i princip all undervisning i engelska sedan årskurs 6. Han går i årskurs 8 nu. Dessutom är Emil helt självlärd i att redigera bilder i Photoshop. Han använder olika lager, filter och skapar effekter. Just bildredigering är något han säger att han vill jobba med i framtiden. Hade han fått lära sig lika mycket om det i skolan? Tveksamt.

Det finns så mycket mer att skriva men jag vet inte hur jag ska formulera mig just nu.

Tack Becka Koritz och ”En skola från scratch” och alla föräldrar som bjöd på sina upplevelser

2 kommentarer

Under Förståelse, Hemmasittare, Skola

Lösenordsskyddad: Jobba med skolarbete hemma?

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Förståelse, Hemmasittare, Skola

Boken är äntligen klar!

Nu har boken kommit. 😊 Det har varit mycket jobb med den men det är det värt om boken kan hjälpa någon. ❤

Författare är Supermamsen. Av respekt för mina barn ger jag ut den under pseudonym.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON. Den går även att beställa från Kikkuli Förlags hemsida. Om ni inte vill/har möjlighet att köpa boken kan ni tipsa era lokala bibliotek.

Boken handlar om mina erfarenheter. Det har varit en tuff resa. Jag försöker samtidigt ge tips och förmedla hopp. Jag skriver ur båda mina perspektiv – pedagog och NPF-förälder.

Jag hoppas att boken tillför något ❤

10 kommentarer

Under Boktips, förälder, Förståelse, Hemmasittare

Håller andan…

Imorgon är det dags för SKOLSTART. Jag försöker ha is i magen och inte tänka för mycket, inte hoppas för mycket. Men isen smälter, droppar…

Jag VILL. Jag vill så himla mycket att mina barn ska må bra detta skolår. Att vi ska slippa kämpa så. Att vi ska få lite flyt.

Vi har nosat på flyt ett par gånger de senaste åren men flytet har inte hållt i sig. Båda mina killar har omgångar av flyt och kraschar.

Då blir det också så att även om det skulle bli flyt nu så skulle jag ändå hela tiden vara rädd för en ny krasch.

Jag försöker leva i nuet och njuta av det som är och går bra. Vissa dagar är det lättare att göra det än andra.

Just ”skolstart” är väldigt laddat för mig. Inte minst för att jag själv jobbar på skola och så väl vet vad mina barn missar.

Andas…

7 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola