Syskonen

Syskonen kommer i kläm!

Syskonen kommer i kläm!

Syskonen hamnar i skuggan av C. Vi gör allt vi kan för att alla våra tre barn ska få lika mycket tid och känna sig lika älskade. Trots detta kommer syskonen i kläm. Framförallt 10-åringen som tycker att allt är orättvist och har uttryckt att hen hatar C. Det är inte lätt att vara mellanbarn och det blir nog ännu svårare när hen i många avseenden får vara storasyskon åt sitt storasyskon. Vi har bokat en skidhelg för bara 10-åringen och maken nu i januari. 10-åringen behöver en paus.

C är inte alltid så snäll mot sina syskon tyvärr. Detta har lett till att 10-åringen är väldigt trött på C och reagerar surt på minsta lilla grej som C gör. Måttet är så rågat!

Jag har dock märkt att både 10-åringen och 6-åringen med flit triggar och provocerar C ibland. Det är jobbigt att hantera och jag blir så arg på syskonen som sätter igång saker. Alla syskon tjafsar och retas med varandra, det är ju naturligt. Det är svårt att hela tiden säga till syskonen att tänka sig för, eftersom C inte tänker sig för. Det känns bara så onödigt att syskonen provocerar fram situationer som gör att C reagerar med ilska som kan bli svår att vända. Det är synd om C när det blir så.

6-åringen ser upp till C men kan också vara rädd för C ibland. 6-åringen får inte speciellt mycket uppmärksamhet av C. Det blir lite bus ibland som går överstyr när C inte lyssnar när 6-åringen ber hen sluta.

Vi erbjuder då och då 10-åringen att hitta på saker med en av oss föräldrar. Vi försöker hitta på roliga saker för och med hen. Tyvärr har 10-åringen på sistone tackat nej till våra erbjudanden. I fredags tackade hen till och med nej till fest och övernattning hos bästa kompisen. Det är inte likt 10-åringen. Det känns som hen straffar ut sig själv.

Om ett par veckor börjar syskongruppen på Aspergercenter. Jag hoppas verkligen att dessa fyra tillfällen kan stärka 10-åringen och att hen förstår att det finns andra som också har det kämpigt med sina syskon (och föräldrar).

Ibland känns det som 10-åringen tar Cs roll. 10-åringen har börjat uttrycka att hen tycker det är jobbigt i skolan. Hen har till och med sagt att hen hatar skolan. Jag tror absolut inte att 10-åringen har en diagnos. Det är nog en reaktion på allt som C och vår familj har gått igenom det senaste året. Jag vill att 10-åringen ska prata med kuratorn på skolan. Men hen vägrar.

Tyvärr har 10-åringen en stökig klass och hen har uttryckt att hen är trött på att anpassa sig både hemma och i skolan. Jag kan förstå att det blir jobbigt. Nu på jullovet fick vi ett mail om att 10-åringens lärare skulle sluta så nu har en fritidspersonal hoppat in som tillfällig vikarie. Det känns så typiskt med ett lärarbyte just nu.

Förr försökte jag hela tiden ursäkta Cs beteende gentemot 10-åringen. Jag försökte förklara varför C gjorde si eller så. Nu har jag slutat med det. Istället säger jag bara ”Jag förstår att du blir ledsen och arg på C nu. Hen gjorde fel!”. Jag märker att 10-åringen tar emot det bättre. Förr tänkte jag att 10-åringen skulle ha mer förståelse och tålamod med C om jag förklarade. Men det hjälper inte alls.

6-åringen pratar HELA tiden och tar väldigt mycket plats. Personalen på skolan har uttryckt att hen kräver mycket uppmärksamhet och att hen ganska ofta har svårt att sitta still och vara tyst. De har sagt att det troligtvis beror på hemmiljön men att det kanske är något annat. Det får tiden utvisa. Personalen säger att 6-åringen alltid är glad och leker med kompisar.

Vi försöker hitta på saker även med 6-åringen. Det är lättare för hen vill alltid göra något. I förra veckan gick vi på bio och såg Lasse-Maja. Vi har också ritat, spelat spel, lagt pussel, åkt pulka, fikat på café, gått på skogspromenader… Skönt att någon är positiv till att hitta på saker utanför huset! 🙂

Eftersom vi har sänkt kraven på C har det blivit så att vi har sänkt kraven även på syskonen. Det är svårt att motivera dem att hjälpa till hemma när inte äldsta syskonet gör det. Detta leder till att maken och jag har mycket ”jobb”.

Det här med rättvisa är svårt! Vad är rättvist egentligen? Jag frågade 10-åringen om hen skulle tvinga en rullstolsburen att gå eller en blind att klara sig utan blindkäpp. Jag har försökt förklara att C har inre svårigheter som inte syns och att vi ibland kanske måste vara orättvisa för att det ska bli rättvist. Inte lätt för en bitter 10-åring att förstå och acceptera!

10-åringen tycker att det är orättvist att C alltid får sitta fram i bilen. Men C måste det för att hen mår illa annars. Dessutom blir det tjafs i baksätet annars när C armbågas eller låter. C får mer datatid än 10-åringen. Det kan vi än så länge skylla på ålderskillnaden men inte länge till. C får äta många måltider på sitt rum. På det sättet slipper vi konflikter vid matbordet. Men vi vill ju att syskonen ska sitta vid bordet.

6-åringen har just nu ett stort behov av närhet. Hen sover i vår säng nästan varje natt. Även 10-åringen gör det lite då och då. Maken sover ofta i 10-åringens säng och jag ligger inklämd mellan syskonen.

När jag tänker på min barndom så är den positiv och lycklig. Jag och min syster har en fin relation och mina föräldrar har alltid försökt vara rättvisa och vi har båda känt oss älskade och trygga. Ibland har det såklart funnits lite avundsjuka men inget direkt som jag minns som jobbigt. Jag blir ibland avundsjuk på familjer som har lite mer flyt i tillvaron. Det är ett tufft familjeliv med få möjligheter till återhämtning.

Jag har försökt förklara för 10-åringen att i mitt hjärta har alla mina tre barn lika stora kärlekspusselbitar och ingen bit kan ta ifrån en annan bit för alla betyder lika mycket. Sen kan det kännas orättvist ibland men det har ingenting med kärlek att göra.

Jag älskar mina tre barn oerhört mycket och lika mycket!

Jag älskar mina tre barn oerhört mycket och lika mycket!

Jag vill att mina tre fina älskade barn ska minnas sin barndom med ljusa minnen. Jag hoppas att vi på något sätt ger dem det mitt i allt detta kaos som vi just nu lever i.

Annonser

12 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Syskon

12 responses to “Syskonen

  1. Fantastisk skildring… All Kärlek ❤

    Gilla

  2. Pingback: Då har jag lyckats! | supermamsen

  3. Pingback: Äktenskapet | supermamsen

  4. Pingback: Det går framåt! Om jag tänker efter kan jag se det! | supermamsen

  5. Pingback: Smulor i sängen | supermamsen

  6. Pingback: Jag får panik! | supermamsen

  7. Pingback: Världsautismdagen | supermamsen

  8. Pingback: Syskonbråk | supermamsen

  9. Pingback: Svårt med maten | supermamsen

  10. Pingback: Ännu ett barn med diagnos i familjen | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s