Jobbiga minnen

På vägen till och från jobbet (ca 3 km enkel väg) brukar jag promenera och lyssna på ljudbok. Oftast kan jag koncentrera mig på ljudboken men i fredags gick det inte. Av någon okänd anledning började jag tänka på hur vi hade det förr och hur vi gjorde förr. Det finns många minnen som är jobbiga.

Jag tänkte på hur illa vi ibland behandlade Calle innan vi visste om att han har autism nivå 1/asperger (han fick den diagnosen som 13-åring). Vi blev arga på honom när han spårade ur när vi skulle iväg på en spontan utflykt. Inte förstod vi då hans svårigheter med att vara flexibel, att vi borde ha förberett honom mer inför olika saker.

Jag tänkte även på hur det var när Calle började vilja vara hemma från skolan för att han inte orkade med. Hur vi pressade och tvingade honom dit tills vi märkte att han verkligen inte mäktade med mer och vi äntligen förstod hur dåligt han mådde. Jag kan fortfarande ibland skuldbelägga mig själv för att vi inte förstod tidigare.

Minnen av jobbiga möten med skolor som ställde orimliga krav på våra barn och skuldbelade oss föräldrar. Samtal från socialtjänsten med information om att skolan hade gjort ännu en orosanmälan baserad på enbart skolfrånvaro. Minnen av syskonbråk till leda. Ett tag kändes det som om våra barn bråkade konstant.

Minnen av akututtryckningar hem från jobbet till barn som ringde och hade ångest, minnen av barn som skakade av ångest i hallen när vi skulle försöka åka till skolan, minnen av barn som knappt lämnade huset…

En konstant oro och känsla av att inte räcka till. Frustration och maktlöshet. Otroligt jobbiga minnen. Men trots allt detta sitter jag nu här och jag har lärt mig massvis. Mina barn tog sig igenom de kämpigaste åren. De kämpar fortfarande men inte lika mycket.

Livet är en resa av upplevelser och lärdomar. Det går upp och ner och jag antar att livet måste vara så. Vi skapar nya minnen varje dag. Vissa tunga och andra härliga och fluffiga. Utan det tunga skulle jag nog inte känna lika mycket fluff när det väl blev fluff. Jag uppskattar verkligen fluff!

Annons

9 kommentarer

Under förälder, Förståelse, Vardag

9 svar till “Jobbiga minnen

  1. Alexandra

    Åh så mycket igenkänning ❤️ Den där frustrationen är så hemsk… Och skulden över att man borde förstått, borde gjort mer, borde lyssnat på barnet 😢 Det river i hjärtat emellanåt. Under mina sämsta dagar tänker jag att det var vårt fel att ena barnet kraschade fastän jag vet att vi gjorde så gott vi kunde utifrån kunskapen och förutsättningarna vi hade då. Stressen och kraven kring skolplikt gör så att man som förälder ibland inte kan tänka klart. Vad skönt att det ändå finns lite fluff ibland, utan det hade man inte orkat. Stor kram ❤

    Gillad av 1 person

  2. Lisa

    Rosa fluff!

    Gillad av 1 person

  3. Jenny Lundkvist

    Tack för att du delar med dig! Ni är inte ensamma, jag och min kämpar på med två söner – det känns underbart att höra att det lättar med tiden/åldern. Tack!

    Gillad av 1 person

  4. caer20

    vi har ingen diagnos men stor igenkänning finns men jag försöker tänka att vi gjorde det bästa just då vad vi trodde var rätt ❤

    Gilla

  5. Sara

    ❤️💕

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.