Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om matproblemet. Många gånger är det i alla fall. Maten är ett ständigt energislukande problem. Inte verkar det bli bättre heller.
Både Emil (15 år) och Linnéa (11 år) äter dåligt. Emil har selektivt ätande/arfid. Troligen har även Linnéa det.
Det är oerhört tidskrävande och frustrerande att försöka komma på och tillaga saker som de kan tänka sig att äta. Emil har några (oftast) säkra kort. Linnéa har inte det längre. Linnéa skulle nog egentligen kunna vara vegetarian. Hon vill t ex ha korv stroganoff utan korv, kycklingpasta utan kyckling osv. Problemet är att hon inte tycker om grönsaker (mer än rå morot, röd paprika, rädisor och gröna oliver).
Linnéa har perioder då en viss mat/sak fungerar och sen byter hon. Ett tag fungerade tomatsoppa sen en dag när jag erbjöd henne det tittade hon på mig som om jag vore en idiot ”Tomatsoppa!? Det tycker inte jag om!!!”
Idag värmde jag chicken nuggets till lunch åt Emil. Det måste vara Icas egna. Jag gjorde som jag brukar (de måste vara frasiga/bruna). Emil gick till sitt rum med sin tallrik och ketchupflaskan. Det går åt extremt mycket ketchup 😅 Efter ett tag kom Emil ut ur sitt rum, ställde surt tallriken på diskbänken och gick. Jag gick in i köket och tittade på tallriken. Han hade ätit endast en chicken nugget. Jag gick till hans rum och frågade varför. Han snäste ”Dom smakar inte som dom brukar!” ”Otacksamma bortskämda skitunge!” kan jag tänka då.
Maken jobbar hemifrån sedan i mars, liksom många andra i dessa coronatider. Nu är det så att maken då dessutom måste ha lunchtjänst. Både Calle (18 år, äter tack och lov det mesta) och Emil äter lunch hemma varje dag. Stackars maken som måste lösa lunchproblemet med Emil varje dag. Som om det inte räcker med att komma på vad vi kan äta till middag…
Emil går i skolans studio två timmar/dag. Planen är att lägga på mer tid men då kommer lunchdilemmat. Emil äter inte skolmat. Det är även svårt att skicka med något då han inte tycker om yoghurt, mackor, frukt eller uppvärmd mat.
Om vi t ex är ute på långkörning och måste äta mat på vägen är det jättesvårt att hitta ett matställe som funkar för alla. Att ta med matsäck är nästintill omöjligt.
Ibland kan jag undra hur det skulle kännas att ha lyxen att bara laga en maträtt till lunch och middag… Hur skönt det måste vara att kunna skicka med några mackor eller en frukt till matsäck… Att inte behöva oroa sig över barnens näringsintag…
Jag undrar om matproblemet någonsin kommer att bli löst. Kommer det alltid att vara så här? Vi lägger ner så himla mycket tid och energi på detta. Jag tror inte att man kan förstå det om man inte lever med det. Det är lätt att säga ”Barnen äter om de är hungriga!” men det stämmer inte.
Ny vecka imorgon. Nya tag 👊💪
supermamsen 
Nej det stämmer verkligen inte (att barnen äter om de är hungriga. Läste en gång om en pappa som sa att: ”min son skulle kunna sitta framför ett fullt kylskåp och svälta ihjäl”.
GillaGillad av 1 person
❤
GillaGilla
Även för min åttaårige autistiske son gäller det där med att han skulle kunna sitta framför ett fullt kylskåp och svälta ihjäl. Han har alltid ätit extremt få saker och därtill haft jätteproblem med mage-tarm. Sistnämnda har blivit betydligt bättre sedan vi började ge honom laktosfritt, och än bättre sedan vi testade med glutenfritt med, men det löser ”bara” problemet med extremt uppblåst mage, förstoppning och magsmärtor: problemet med det väldigt begränsade antalet livsmedel och maträtter han äter har ju snarare blivit värre på grund av det.
Som liten var han väldigt underviktig, men numera är han i alla fall inom normalintervallet, om än smal. Jag försöker tänka att så länge han håller sig frisk, växer normalt och det inte påverkar hans allmäntillstånd negativt, så får det vara som det är. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte får lätt panik varje gång han får för sig att han plötsligt inte äter något som han tidigare gillat, men jag försöker tänka att det är bättre att han äter något alls, även om det innebär att han äter köttbullar (om det är en riktigt bra dag tillsammans med en liten portion glutenfri pasta) till middag flera dagar i veckan. Det är så frustrerande när ungen vägrar äta det mesta av vad resten familjen äter, men det skulle knappast bli bättre om vi bråkade om det. Vi försöker köra med att ”du måste smaka en sked/gaffel av det vi andra äter i alla fall”, men i ärlighetens namn funkar det inte särskilt bra. Ungen stoppar i sig EN sked/gaffel, men vägrar att äta det allra minsta lilla ytterligare 99,9 procent av gångerna.
Jag tycker att ni verkar göra ett otroligt jobb med era tre barn – och även de två som har ett väldigt selektivt och ”lynnigt” ätande har ju gjort enorma framsteg på flera områden över åren. Det hade inte hänt om barnen lidit näringsbrist. Jag vet inte om det stämmer (har inte läst studier), men jag har hört och läst att barns sensoriska problem (och då specifikt sådana som har med vad de kan [tänka sig att] äta/inte äta) ofta lättar med åldern, så att de kan tänka sig att äta fler livsmedel och rätter efter hand. Låt oss hoppas att det är så!
GillaGillad av 1 person
Tack ❤
Kramar
GillaGilla