Ramar och kramar

Som förälder (och pedagog) måste man sätta ramar/gränser och visa vad som är rätt och fel. Detta kan man göra på olika sätt. Jag tror att det bästa är att göra det genom vägledning och ramar. Givetvis kan jag reagera och bli arg om mitt barn gör något dumt men jag tror inte på att skrämma till lydnad. Det kommer ändå inte att fungera nästa gång. Vi ger våra barn ramar och försöker lära dem rätt och fel.

Nyligen gjorde ett av våra barn ett bus med några kompisar. Det var ett ganska oskyldigt bus. Den ena kompisens förälder reagerade med att hitta på ett relativt hårt straff till sitt barn. Jag vill inte ge ett straff till mitt barn. Mitt barn sa att buset var kompisens idé men jag förklarade för mitt barn att mitt barn är lika ansvarig som den som hittade på buset. Är man med så är man ansvarig. Annars måste man säga stopp och inte vara med. Mitt barn och jag hade ett långt samtal men barnet fick ingen konsekvens. Jag tror att mitt barn lärde sig mer av vårt samtal än av att eventuellt bara ha fått skäll och en bestraffning.

Men uppfostrar inte vi våra barn? Tappar de inte respekten för oss? Nej, de gör inte det. Om vi gormar och skriker – är det något att respektera? Om vi straffar dem – är det något att respektera? Eller är det bättre om vi har bra samtal, ger ramar och behåller en bra relation?

Jag vill att mina barn ska våga komma till mig om de har gjort något dumt. Jag vill att de ska känna sig trygga med att t ex ringa hem om de mår dåligt efter sin första fylla eller något liknande. De ska inte känna sig rädda för mig. De ska veta att jag kan bli både arg och besviken men de ska känna sig trygga.

Jag tror på att ge ramar och kramar.