Acceptans

(Bildkälla okänd)

Idag är det inte en bra dag. Redan igår kom en molande huvudvärk som höll i sig över natten. Jag har sovit dåligt och vaknade med kraftig huvudvärk och illamående.

Lika lätt som jag kände mig efter förra veckan, lika tung känner jag mig idag. Mina tårar rinner i takt med regnet utanför fönstret.  Det är en grå tung dag. Jag sjukanmälde mig på jobbet. Maken sa ”Vad klok du är som lyssnar in ditt mående!”. Jag brukar vara dålig på att vara klok men jag känner att om jag inte backar och hämtar hem så kommer jag inte att klara detta.

Jag vill så gärna orka med allt – mitt jobb (jag har gått upp till 50% nu), mina barn, äktenskapet och mig själv. Men jag räcker inte till!

Jag jobbar så hårt med mig själv och med acceptans. Att försöka finna något lugn i att ”det är som det är”. Vissa dagar klarar jag det ganska bra. Andra dagar faller jag. Och jag faller hårt. Idag är en sådan dag då jag känner att jag vill byta liv. Både C och E är hemma. Inför dem försöker jag hålla mig lugn och visa ”Jag litar på dig! Idag är du hemma och vilar. Jag vet att du går till skolan de dagar som du känner att du kan gå!”. Inuti mig är det ett kaos. JAG ORKAR INTE! Jag vill inte ha detta liv! Men vad är alternativet? Det här är mitt liv och jag vill ju inte dö. Absolut inte dö!

Alltså måste jag återigen mobilisera mig och stärka mig själv. Komma igen. Ta nya tag. Vad stark jag är egentligen som fixar detta liv! Vad stark jag är som faller men hela tiden kommer igen. Men hur många gånger måste jag orka komma igen? Hur länge till ska detta fortsätta? 1 år till, 3 år, 5 år, 10 år…?

När jag tittar tillbaka i bloggen känns det som om jag bara skulle kunna återanvända en massa gamla inlägg. Jag är fortfarande mitt i stormen.  Det virvlar mängder med känslorfrustration (varför kan inte en psykolog komma HEM till oss och ha samtal med C?, varför lyckas vi inte hitta en medicin som fungerar för E?), oro inför mina barns framtid och över hur jag ska orka, trötthet, maktlöshet…

MEN (och nu kommer min starka positiva sida fram! 😉) det finns annat som virvlar runt i stormen numera också. Det finns mer hopp och det finns framsteg om jag tittar långsiktligt. Jag kan inte titta från dag till dag eller ens vecka till vecka. Men om jag jämför med för ett år sedan. Både C och E mår mycket bättre nu. Måendet är det viktigaste. Sen att ”samhället” tycker att mina barn borde vara i skolan, det är en annan sak.

Det som ger mig mest stress är funderingar kring hur mina barns framtid ska bli. Kommer de någonsin gå ut grundskolan med betyg? Och ta studenten, är det ens möjligt? Få jobb? Flytta hemifrån och klara sig själva? Hur länge kommer de att bo hemma? Hur länge kommer jag att orka egentligen? Kan jag orka komma igen hela tiden hur länge som helst eller finns det ett stopp? Vad händer om jag en dag inte klarar av att komma igen? Om jag verkligen inte orkar mer. Om jag bara tar helt slut. Vad händer då?

Acceptans är svårt. Att bara försöka ”gilla läget” och leva i nuet. Jag vill inte ödsla mitt liv på att vänta på något annat. Jag vill leva mitt liv. Men jag skulle må bra av lite mer lugn och flyt i tillvaron. Jag jobbar på det inre flytet – acceptans – varje dag.

 

Annonser

13 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, autism, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Stress

13 responses to “Acceptans

  1. Monica

    Usch för all denna oro, all daglig inre stress… Allt pendlande mellan uppgivenhet och kämpande tillbaks till positivt tänkande, det ska nog bli bra… Men när?
    Bakom alla regntunga moln finns en blå himmel⛅
    Kram

    Gilla

  2. Anna Melin

    Kära vän 💕 Du är enastående, fantastisk och unik! Vissa dagar är såhär, andra dagar är bättre – en dag i taget ❤️
    Det är allt du kan göra! Du är inte ensam, vi är många som kämpar och låt dig falla idag, ta hand om dig själv idag. Gå en lång promenad och andas.
    Imorgon är en ny dag. Kraaaaam

    Gilla

  3. Åsa Wedestig

    Jag har följt din blogg ett tag nu och jag tycker du skriver så tydligt och bjuder dig själv, jag har lärt mig en hel del 🙂. Jag skulle vilja dela med mig av något som en kollega sa till mig. Hon liknade mig vid en seg längdskidåkare. Jag gnetar på utan att ge upp. Ibland kommer tunga uppförsbackar och ibland lättare nerförsbackar. Ibland blir det bakhalt och då stannar jag upp och vallar om, sedan fortsätter jag gneta. De orden betyder mycket för mig och jag tycker de passar in på alla oss kämpande föräldrar. Valla du om idag så känns det bättre imorgon. ❤️❤️💛💛

    Gilla

  4. Camilla

    å kramar till dig , Gud vad du kämpar men som du skriver finns inget annat alternativ. Jag hoppas att nästa vecka är full av energi hos er alla. Nu är det snart helg och ingen skolplikt, inga barn går i skolan. ( känns alltid lite lättare då) kram

    Gilla

  5. Pingback: Skärmsläckaren  | supermamsen

  6. Clara

    Jag har inte kommenterat på ett tag (har haft mycket att göra, men läser fortfarande alla dina inlägg). Vad härligt att höra att du tar hand om dig själv, att du vågar sjukanmäla dig när du behöver det. Du är så grym!
    Acceptansen är svår, och om jag ska vara ärlig så tror jag att den kommer en jobba med hela livet, för alltid så kommer det något som ska bråka med acceptansen, utmana acceptansen. Vet du vad? Det är helt okej att du inte känner acceptansen ibland, den kommer tillbaka. Under tiden som den bråkar, kom ihåg att du är supermegabäst (även när du inte känner dig som det)! You got this.

    Gilla

  7. Malin

    Men så bra skrivet.Känns som du skriver om mig o mitt liv.Får jag dela texten? Kämpa på vi är fler där ute så kom ihåg det, du är inte ensam o vi fixar det här för vi måste ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s