https://www.instagram.com/p/C9H_WIvoK8s/?igsh=MTZsaTd1cmFuZ2k2bQ==
In och läs Lottas intressanta inlägg om problematisk skolnärvaro.
Kategoriarkiv: Gästinlägg
MrsHyper gästbloggar om ”hemmakämpare” på sommarlovet
Barn som är hemma från skolan kallas för ”hemmakämpare”. Det finns även ”hemmakämpare” på sommarlovet. De ensamma barnen som inte har en aktiv sommar med vänner. ❤️
MrsHyper gästbloggar om hemmakämpare på sommarlovet och ger även tips på hur du som förälder kan stötta ditt barn.
”Hemmakämpare” på sommarlovet
Till och från har något eller båda av mina barn varit ”hemmakämpare” under sommarloven. Det är smärtsamt att vara förälder när barnen blir ensamma utan att de valt det själva. Barnen vill ju inte göra oss föräldrar ledsna och berättar inte vad de tänker eller känner. Men som mamma har jag ändå kunnat se den ”ensamma smärtan” i deras ögon. Och jäklar vad det gör ont.
Jag gick i terapi under många år och det var livsnödvändigt för mig och för familjen. Jag ville inte att min smärta och oro skulle föras över till barnen, så jag behövde stärka mig själv för att kunna vara både förstående och en glad mamma. Hur skulle jag annars; orka hitta på massa roliga saker och att även våga vila hemma utan att drabbas av FOMO* (Fear Of Missing Out).
Jag har listat några tips som jag använt mig av under åren. Jag har fått anpassa efter ålder och mående. Jag har skrivit barnet här nedan – men det gäller ju även tonåringen eller en ung vuxen.
Visa förståelse: Närma dig ditt barn med empati och förståelse. Säg något i stil med, ”Jag har märkt att du inte går ut så mycket och jag vill bara veta hur du mår och vad du tänker på.”
Lyssna aktivt: Låt ditt barn uttrycka sina känslor och tankar utan att avbryta. Barnet kan ha rädslor eller osäkerheter som barnet inte har delat med dig ännu.
Små delmål: Hjälp barnet att sätta upp små, hanterbara mål. Till exempel, börja med att gå ut för en kort promenad för att köpa en glass eller besöka en närliggande park.
Aktiviteter: Försök att hitta aktiviteter som barnet tycker om och som kan locka utanför huset. Att göra något kreativt eller använda barnets intresse, som att besöka en bokhandel, djuraffär eller en annan plats relaterad till en hobby.
Sociala skills: Utveckla sociala färdigheter genom att öva/leka olika scenarier hemma. Det kan göra att man blir mer bekväm i sociala situationer. Lika bra för barn som för vuxna.
Föreningar och grupper: Finns det lokala grupper eller klubbar som kan intressera, såsom konstklasser, sportklubbar eller ungdomsgrupper där man kan träffa nya människor i en strukturerad miljö.
Våga söka professionell hjälp: Sök upp en terapeut eller kurator. De kan stötta med strategier för att hantera social isolering och bygga upp självförtroende.
Lovebomba: Beröm och uppmuntra när barnet tar steg utanför sin komfortzon. Det bygger upp självkänslan.
Familjeaktiviteter: Planera familjeutflykter eller aktiviteter som ni kan göra tillsammans. Det skapar en säker och stödjande miljö för barnet, eller den unge vuxne, att utforska världen.
Inget sker över en natt. Var tålmodig och fortsätt visa ditt stöd och kärlek.
Hyperkramar från
/Jessica Stigsdotter Axberg
aka MrsHyper
Jessica är adhd-mamman som blev föreläsare, författare och terapeut. Du hittar information om terapi och adhd-tips på hennes webbsida mrshyper.se och på instagram eller på facebook
På MrsHyper’s YouTube-kanal kan du se korta videosnuttar om allt från frukost till att resa med adhd-medicin och då och då dyker en föreläsning upp live. Prenumerera på kanalen så missar du inga nya inlägg.
LÄNKAR
Webb: https://www.mrshyper.se/
Instagram. https://www.instagram.com/mrs.hyper/
Facebook: https://www.facebook.com/mrshyper
YouTube: https://www.youtube.com/@MrsHyper
Dela detta:
Under ADHD, Gästinlägg
Gästblogg av Lotta Borg Skoglund -ADHD hos flickor och kvinnor: Nu tar vi tillbaka makten!
Idag har jag äran att ha Lotta Borg Skoglund som gästbloggare. Lotta är läkare, forskare, författare och föreläsare med ADHD i fokus. Jag ”upptäckte” Lotta när jag läste Lottas bok ”Från duktig flicka till utbränd kvinna”. Som mamma till en 15-årig flicka med ADHD brinner jag för att flickor och kvinnor med ADHD ska få rätt stöd och ett hälsosamt liv. Läs Lottas text nedan och dela gärna vidare.
ADHD hos flickor och kvinnor: Nu tar vi tillbaka makten!
Vår forskning visar att vi flickor och kvinnor med ADHD får vår ADHD-diagnos fyra år senare än pojkar och män. Åren innan diagnosen har vi sökt massor av vård för både kroppslig och psykisk ohälsa och vi har fått mängder av olika mediciner utskrivna. Det värsta är att, för många, verkar det inte se så mycket ljusare ut efter diagnosen heller. Helt uppenbart är det något som saknas. Så vad behövs för att förbättra hälsan, vardagsfunktionen och livskvaliteten för flickor och kvinnor med ADHD?
Låt inte andra definiera och styra ditt liv!
En stor del av den samsjuklighet som drabbar personer med ADHD har kunnat förebyggas med rätt stöd och insatser. Men tänk om vi lägger för mycket både hopp och förväntan på vad vården ska kunna hjälpa oss med? Kan det vara så att alla dessa evighetslånga köer och fruktlösa möten inte ens kommer leda till det vi hoppas på och behöver? Vad skulle hända om vi tänkte om, hoppade ur kön och tog tillbaka makten i våra liv? I väntan på att forskningen om hur hormonella faktorer påverkar ska komma i kapp finns det massor vi kan göra själva. Målet med mitt arbete idag är att ge alla flickor och kvinnor bästa möjliga förutsättningar till god kroppslig och psykisk hälsa och en ökad livskvalitet.
Behov och utmaningar
Vi har pratat med hundratals flickor och kvinnor med ADHD som alla berättar att de:
- Känner sig övergivna av vården och ensamma i sina upplevelser.
- Saknar kunskap om hur deras ADHD-symtom och medicin påverkas av hormonerna genom livet.
- Kämpar med att förstå hur känslor, energinivåer, kost, träning och sömn hänger ihop och påverkar varandra.
Lösningen: Självkännedom och egenvård
Vi har utvecklat Letterlife, ett digitalt verktyg skapat av och för kvinnor med ADHD. Plattformen erbjuder stöd, förståelse och verktyg för egenvård, med målet att öka livskvaliteten och minska vårdboendet.
Men vad är Letterlife? Det är en community av kvinnor med ADHD där vi delar med oss av våra erfarenheter, får experthjälp direkt i telefonen och där vi kan följa och få personlig feedback och support på hur hormoner, mediciner och viktiga livsområden hänger ihop.
Kunskap är makt
Så vården idag kommer kanske inte ha möjlighet att ge oss det vi behöver och borde få. Det suger verkligen! Men vi måste göra något i väntan på att forskningen ska komma i kapp. Bara genom att öka förståelsen för att alla hjärnor är olika och att alla, oavsett om vi har en diagnos eller inte, kan vi se att alla har sin egen speciella funktionskarta med våra unika styrkor och sårbarheter. Så med mer kunskap kan vi återta makten. Kanske behöver vi acceptera att det är vissa saker vi aldrig kommer att göra och uppnå. Men vi kan också välja att fokusera på våra styrkor och kämpa för rätten att få jobba mer i enlighet med dem. Oavsett diagnos. Jag brinner för att tillsammans med flickor och kvinnor med ADHD, ADD och autism kan skapa något för alla som har ADHD och alla som tror att de kanske har det. Målet är att ge alla flickor och kvinnor de bästa förutsättningarna till en bra kroppslig och psykisk hälsa och ökad livskvalitet.
Alla i ett samhälle tjänar på att flickor och kvinnor med ADHD får det bästa möjliga stödet för att leva ett hälsosamt liv. För det är genom flickor och kvinnors hälsa som vi som vi kan påverka ett samhälle positivt i generationer framåt!
Dela detta:
Under ADHD, Gästinlägg
Gästinlägg: En 17-årig före detta hemmasittares resa tillbaka till skolan och hans lärdomar längs vägen
Min 17-åring har tidigare skrivit dessa tre blogginlägg:
Gästinlägg: En 15-årig hemmasittares perspektiv
Gästinlägg från en 15-årig före detta hemmasittare
Gästinlägg: En 16-årings liknelse om skolans stöd
Här nedan är fortsättningen på hans resa. Han är, liksom jag, inte förtjust i begreppet hemmasittare. Han använder det för att det är ett känt begrepp.
”Det har gått mer än ett år sedan jag skrev mitt senaste inlägg. När jag skrev det inlägget gick jag i 9:an och pluggade i skolans studio.
Efter 4 års “hemmasittande”, lyckades jag ta mig till skolan i slutet av 8:an. Det var endast några veckor kvar av 8:an men med det plugg jag hade gjort hemma under våren (tack vare att corona kom) samt den timmen om dagen jag var där de sista veckorna så lyckades jag få två betyg i 8:an.
När 9:an väl började var jag redo efter min framgång i slutet av 8:an. Precis som i 8:an så pluggade jag i skolans studio, fast denna gång med en annan specialpedagog än den i 8:an. Jag var i skolan en till två timmar om dagen och under året i 9:an lyckades jag få betyg i ett flertal ämnen. Jag kom även fram till beslutet att gå individuellt alternativ i ett år innan jag ansökte till gymnasium. Beslutet att gå individuellt alternativ kom inte plötsligt, utan det var en möjlighet jag hade vetat om i några månader, men jag var skeptisk till det. Det tog på min stolthet. Jag ville kunna säga att jag hade lyckats ta mig tillbaka efter alla års “hemmasittande” och lyckats ta mig in på gymnasiet på precis samma sätt som alla andra, utan att spendera ett år extra. Jag insåg att det inte vore rimligt. Både att jag inte skulle kunna plugga in alla betyg som krävdes med den tiden jag spenderade i skolan, samt att förvänta mig det av mig själv efter alla dessa år hemma.
Jag hade inte pluggat på 4 år, och att spendera hela dagar pluggandes intensivt efter den tiden vore att gräva min egen grav, att skjuta mig i ryggen, att inte ha lärt mig av tidigare planer som inte fungerat, att inte ha lärt känna mig själv. För att plugga in alla dessa ämnen hade jag behövt spendera samma mängd tid i skolan som alla andra i 9:an, då mina krav på mig själv var höga och jag ville ha höga betyg i alla ämnen. Att ha samma schema som alla andra är något som inte hade fungerat tidigare.
Jag lärde mig även att se individuellt alternativ som ett år för mig att verkligen lista ut vad jag ville göra härnäst. Nu har mitt år på individuellt alternativ nått sitt slut och jag har listat ut vad mitt nästa steg ska vara.
Om jag på något sätt hade lyckats få ihop tillräckligt med betyg i 9:an för att ansöka till en högskoleförberedande utbildning, så hade mitt val av program varit förhastat och inte hållbart. Trots att det till en början kändes dåligt, så är jag nöjd över mitt val att gå ett år på individuellt alternativ. I och med att jag lyckades få ett flertal betyg i 9:an så har mitt schema under detta läsår varit ganska lugnt. Jag har haft tiden att plugga utan att bli utmattad, och har även kunnat göra det utan extra stöd. Jag har inte behövt hjälp av specialpedagog likt året innan. Något som ger mig goda förhoppningar för nästa år, då jag planerar att gå som alla andra.
Skillnaden från mina tidigare år är dock att jag är redo att sakta ner om jag behöver det. Att inse vad jag behöver innan det är försent, istället för att ignorera det. Bara för att jag kommer gå som alla andra betyder det inte att jag kommer glömma bort min historia. Jag är nu medveten om mina behov. Jag vet om mina svagheter, men även mina styrkor. Jag kommer inte hamna hemma igen. Jag kommer inte låta det ske. Jag vägrar.
Det är lätt att säga till en “hemmasittare”: “Gå bara!” och det är lätt för en “hemmasittare” att säga: “Imorgon går jag” Att faktiskt göra det är däremot något helt annat. Även om man lyckas ta sig dit så är det inte säkert att det kommer att hålla långsiktigt. En “hemmasittares” problem ligger inte bara hemma, utan till stor del i skolan. Så var det för mig i alla fall.
Mitt problem började med en försvårad situation hemma för att min storebror var “hemmasittare”, och det gjorde att jag inte klarade av miljön och kraven i skolan. Jag fick som en mental block för skolan, nästan som traumatiserad. Att komma förbi den blockeringen är inte lätt, och det är ingenting som skolan hade så lätt att hjälpa till med. Det var någonting jag var tvungen att göra själv med mina föräldrar. Även om jag tog mig förbi den mentala blocken var miljön i skolan fortfarande inte optimal. Det tog flera år innan vi hittade en hållbar lösning.
Mina lärdomar / tips till en person i liknande situation är:
– Lär känna dig självDet kan vara svårt att göra i början. Det var först när jag fick börja plugga lite hemifrån (tack vare corona) som jag insåg vad som var mina svagheter och styrkor. För hur skulle jag veta om mina svagheter när jag inte hade pluggat på så länge?
Som exempel hade jag svårt att begränsa mig i skrivuppgifter och jag hade svårt utan en deadline. Jag kunde även ha svårt att följa en uppgift om instruktionerna inte var väldigt tydliga.– Var inte för hård mot dig själv
Steg två av att lära känna sig själv är acceptans och det är en viktig del av att lära känna sig själv. För mig tog det ett tag. Det handlade om att förstå att jag kanske inte är som de flesta, utan jag kanske alltid kommer bli lite tröttare, eller ha svårt att begränsa mig, eller att jag behöver en deadline. Acceptera att du inte är som alla andra, och se inte dina svårigheter som din svaghet, utan gör det till din styrka. Att veta om sina svårigheter är värt väldigt mycket. Genom att veta om dem kan du anpassa dig till det och vara förberedd.
– Du har tid
När jag tittar tillbaka på när jag var hemma så kommer jag ihåg hur jag kände mig misslyckad, ledsen och hade dåligt samvete.
– Misslyckad som person, för att jag inte klarade av att gå till skolan som alla andra gjorde.
– Ledsen för att jag misslyckades konstant och missade vännerna i skolan och missade även allt lärande vilket var något jag tyckte om.
– Dåligt samvete för att jag kände mig som en besvikelse för mina föräldrar, eftersom jag gjorde deras liv svårare och var en besvikelse till son.
– Jag kände också stress. Enligt de flesta så var jag nog inte tillräckligt stressad. De flesta tyckte nog att jag borde skynda mig tillbaka innan jag sabbar hela min framtid. Trots att jag såg ut att vara allt annat än stressad, så var det en överväldigande känsla inombords. Under hela min tid hemma fick jag höra från omgivningen att jag slarvar bort min framtid, att jag aldrig kommer komma in på gymnasium, att mitt liv kommer bli jättesvårt och att jag kanske aldrig kommer att få ett jobb. Jag har nu på senare tid insett hur onödigt det var.
Om det finns en person som läser detta som har svårt att passa in i skolan, eller har svårt att ta sig dit, och om stress över framtiden är en stor faktor till att du mår dåligt. I sådana fall skulle jag vilja plocka bort den faktorn helt och hållet. För den gör ingen nytta.
Det som man aldrig får höra är hur många andra vägar som finns än att bara gå från 1:an till 9:an och sedan gymnasiet tre år. Vägar som inte ens mina föräldrar hade vetskap om. Jag kom tillbaka sista veckorna i 8:an och under hela 9:an pluggade jag i skolans studio. Trots att jag sakta men säkert ville ta mig tillbaka till klassen i 9:an, så höll jag mig till studion. Jag gick ut 9:an med ett flertal betyg och började individuellt alternativ året därefter. När jag väl gick där träffade jag personer som inte hade ett enda betyg och inte hade pluggat på flera år, men fick behörighet till gymnasium trots det. Även om att plugga 9+ ämnen på ett år inte är optimalt för alla, så finns andra vägar. Man kan ta ett år till. Jag träffade en annan person som var sitt andra år på individuellt alternativ och skulle börja vuxenutbildning (komvux) året efter.
Det jag vill säga är – allas vägar är inte skrivna i sten. Din väg är din, och hur den blir är upp till dig. Vissa går ut 9:an med alla betyg, vissa med inga. Det betyder inte att din framtid är körd.
Detta är min uppdatering om min situation. Jag hoppas den kan bidra med lite hopp för dem i en liknande situation, och att den mörka tunneln har ett slut.
Ge inte upp!”
Dela detta:
Under Gästinlägg, Hemmasittare, Skola
Gästinlägg: En 16-årings liknelse om skolans stöd
”Jag är 16 år och var “hemmasittare” i ca fyra år. Beroende på hur du lever och hur du tänker så kommer du döma mig som person utifrån det faktumet. Låt bli. Ge mig en chans och läs vad jag har att säga. Det tar verkligen inte lång tid.
Idag fungerar min skolgång. Jag har anpassat schema utifrån mina behov, men alla har inte den turen. Vänta… jag vet inte om tur är rätt ord. Låt oss istället säga det stödet, något som borde vara självklart. Men det är inte självklart för alla.
Tänk dig skolan som en verkstad. Varje elev är en bil med behov att lagas eller skötas om på ett visst sätt (jag säger inte att en elev behöver lagas, endast i denna liknelse). Verkstaden och företaget som äger verkstaden gillar att poängtera att ”I denna verkstad har alla samma förutsättningar”. Vilket till viss del faktiskt är sant. Varje bil som kommer dit är trasig, majoriteten har endast en liten repa, men det finns fortfarande ett stort antal med andra skador, t ex en med ett hål i taket, en annan med en trasig ratt, andra med icke-fungerande motorer. Alla bilar åker till verkstaden för reparation. Mekanikerna reparerar däremot endast repor. Så vart ska alla andra bilar ta vägen?
Tänk dig att alla bilar åker till verkstaden varje dag. Bilarna med repor blir reparerade varje dag och blir hela och nöjda. Men dom med större skador, vad händer med dom? Till en början åker dom dit, alla har ju “samma förutsättningar” för trots att dom inte blir nöjda, får alla sina repor reparerade. Men vad för nytta gör verkstaden om deras skador inte blir reparerade? Verkstaden har rätt. Alla har ju samma förutsättningar att alla, oavsett färg på bil, oavsett modell, faktiskt får sina repor reparerade. Men andra behöver mer. Jag är inte här för att endast döma och klaga på verkstaden, för trots att jag skulle vilja, så är inte felet helt deras.
Jag nämnde att verkstaden ägs av ett företag. Och detta företaget bidrar inte med pengarna och verktygen för att verkstaden ska kunna reparera alla. Och tack vare det faktumet så uppstår “hemmasittare”. Dvs en bil (elev) som inte får reparationen (stödet) som behövs. Jag sa att alla har samma förutsättningar. Vilket till viss del är sant, och samtidigt verkligen inte. För alla repareras trots allt, men tack vare hur majoriteten är repareras alla exakt likadant, och inte olika beroende på varje bils skador.
Varför skulle en bil åka tillbaka till en verkstad om verkstaden inte ger bilen hjälpen den behöver?
Om verkstaden är skolan och om bilen är eleven, så är bilens ägare i detta fall vårdnadshavaren. En bilägare kan göra research och leta upp manualer och instruktioner och köpa delar för att laga bilen själv. Något som kommer ta extremt mycket tid och energi från bilägaren, vissa orkar, andra inte. Det optimala vore om bilen kunde repareras av ett proffs i verkstaden. Men om bilen är tillräckligt sönder, hur ska den ens klara av att ta sig till verkstaden? Det absolut bästa vore om en bärgningsbil eller liknande skulle kunna komma och hämta (stötta) bilen (eleven) och hjälpa den till verkstaden (skolan). Men med vilka pengar? Verkstaden har inte råd, och företaget som äger verkstaden gör ingen vidare insats för att finansiera sådana hjälpmedel. Detta leder till att mekanikerna (lärarna) sitter utan resurser att göra något. Dom kan ta eget initiativ och hjälpa, men dom har fullt upp med sina andra bilar (du vet dom med endast små repor). Vissa kanske har tiden, eller vill ta tiden och hjälpa, och det bästa vore om företaget anställer fler på verkstaden och finansierade det som krävdes för att ge alla bilar den reparation som dom behöver, men som sagt, resurser och pengar.
Majoriteten av bilägarna som har bilar på verkstaden sitter hemma i sitt nötskal och är nöjda med verkstaden, alla bilar repareras likadant, rättvist, och dom har bilar som kommer hem och mår bra. Men dom som har mer än repor, är det konstigt att dom inte är nöjda? Dom som har en paj dörr, en rykande motor, ett punkterat däck och en trasig bagagelucka, men som ändå bara får sina repor reparerade precis som alla andra, har dom då verkligen samma förutsättningar att bli lagade om endast repan fixas men inte det andra som behöver lagas? Är det rättvist?
Jag var en av bilarna utan däck och med en överhettad motor. Mina föräldrar gav all hjälp dom kunde. Men det räckte inte.
Jag var dum nog att trots att jag åkte till en verkstad med bra resurser, så var jag inställd på att reparera endast mina repor, precis som alla andra, för det var det jag ville – vara som alla andra. På grund av det gled jag runt med mina skador och låtsades vara som alla andra, men innerst inne behövde jag mer. Min motor överhettade och mina däck ramlade av. Men dom andra visste inget. Jag dolde det bra, men till slut gav motorn upp på mig. Då var jag fast där hemma med en rykande motor, utan någon hjälp av verkstaden att ta mig dit.
Min mamma är pedagog, så jag vet behovet av mer resurser och pengar. På grund av det finns det tusentals som åker runt med skador som inte blir reparerade. Alltså elever med behov av bättre anpassade förutsättningar. Man bedöms i skolan av hur duktig man är, och hur mycket man kan, men alla lär sig olika. Så hur kan man bedöma alla rättvist om den hjälp dom får inte är det?
Det finns många liknelser jag kan dra som exempel för detta ämne, t.ex ett sjukhus och en doktor. Varje patient som kommer blir behandlad för huvudvärk säger vi, men dom med brutna ben, vad för nytta gör det med en huvudvärkstablett? Löjliga liknelser, möjligtvis, men det är så det känns.
Du kan gå tillbaka till ditt nötskal om du vill, om det är därifrån du kom. Om inte, låtsas inte att alla har samma förutsättningar, för det har dom inte.
Förresten – ni som gillar ordet skolk. Sök på skolk och kolla Wikipedia. Där har ni definitionen av skolk. Om ni inte orkar har ni här en sammanfattning: skolk är ogiltig frånvaro avsiktligt. Det jag har pratat om är inte skolk. Om ni vill ha en koppling till min barnsliga liknelse, då är skolk en bil med endast repor som inte åker dit ändå.
Allt detta är väldigt simplifierat, och det finns så, så mycket mer. Psykisk ohälsa, brist på stöd, utmattning. Jag är inte så kunnig själv faktiskt, min mamma kan mer. Hon tog sig tiden att leta upp manualer och ritningar för att göra allt i sin kraft för att hjälpa mig.
Allt detta är byggt på min egen erfarenhet, för i slutändan, vad mer kan jag utgå ifrån? Jag dömer ingen. Men jag uppmanar er, låtsas inte som om allt är perfekt, för det är det tyvärr inte. Tusentals har lidit och lider fortfarande som jag har gjort, och värre.
Är du i en position i makten att göra något, vad väntar du på? Helt seriöst. Du nekar tusentals elever utbildning. Varför?
Tack.
/ En före detta “hemmasittare”
Dela gärna med källa!
Han har tidigare skrivit dessa gästinlägg: https://supermamsen.com/2020/04/30/gastinlagg-en-15-arig-hemmasittares-perspektiv/
https://supermamsen.com/2021/01/13/gastinlagg-fran-en-15-arig-fore-detta-hemmasittare/
Dela detta:
Under ADD, Anpassningar, autism, Gästinlägg, Hemmasittare
Gästinlägg från en 15-årig före detta hemmasittare
Texten nedan har min 15-åring Emil skrivit.
”I våras skrev jag ett inlägg om min problematiska skolsituation. Situationen har sedan dess förändrats drastiskt och jag känner att en uppdatering är behövlig. I ärlighetens namn har mamma tjatat lite på mig om att skriva för att hon tycker att min berättelse kan ge lite hopp till dem som har det jobbigt.
I inlägget i april skrev jag om mina dagliga misslyckade försök att ta mig till skolan och om min ensamhet. Jag rekommenderar att läsa det tidigare inlägget för att till fullo förstå detta, här är det: https://supermamsen.com/2020/04/30/gastinlagg-en-15-arig-hemmasittares-perspektiv/
Här kommer uppdateringen:
Sedan mitt förra inlägg har mycket skett, både i mitt skolliv, och även globalt över hela världen. Pandemin har inte haft någon negativ påverkan på min skolgång, jag antar att man skulle kunna säga motsatsen.
En dag i mitten av maj hände något. Jag vaknade upp som alla tidigare dagar. Samma veka hopp om att jag skulle lyckas. Samma stress och ångest. Jag satte mig i soffan. Efter ett tag, likt alla tidigare morgnar, kom mamma och snackade med mig om dagen, om hur vi skulle göra. Jag sa att jag inte skulle klara det, det gjorde jag ju aldrig, så varför skulle denna dagen vara något annorlunda? Då kickade ångesten in, samt känslan av att strategin inte skulle fungera, som vanligt. Visst strategin hade fungerat någon gång tidigare, men mamma och pappa borde inte lita blint på att den skulle det igen. Strategin var att jag bara skulle brösta det, att inte tänka, bara göra. Jag ville egentligen testa något nytt men mamma och pappa visste att detta hade fungerat tidigare.
Jag satt i soffan, bara tänkte. Mamma snackade om den begränsade tiden jag hade kvar i årskurs 8. ”Kom igen, vi gör det bara”. Mamma och jag pratade, det måste ha varit något med det hon sagt. Ångesten försvann, jag vet inte varför. Jag tror att jag förstod allvaret i det hon sa, att sommarlovet närmade sig i raketfart.
Hon måste ha förstått att jag var redo, för efter bara några sekunder så stod jag i hallen och tog på mig mina skor. Jag tog min ryggsäck och gick till bilen. Strategin fungerade trots allt. Jag bröstade det!
I bilen var jag relativt lugn, men när vi väl kom fram till skolan, så var ångesten tillbaka. Jag kände att nu finns det ingen återvändo. Jag gick in, jobbade i 45 minuter och gick sedan hem.
Jag upprepade samma rutin varje morgon till sommarlovets början. Varje dag blev det lättare och lättare och ångesten försvann med det.
Även om 45 minuter är näst intill ingenting så är inte det poängen. Poängen är att gå upp, komma iväg, bilda rutin och bygga på. Och det har jag gjort, ända sen dagen då detta skedde.
Nu går jag i 9:an. Jag går inte samma tider som alla andra. I dessa pandemitider är det det väl inte riktigt någon som gör det alls. Ända sedan den dagen då jag först kom iväg i maj har jag kämpat dagligen för att hålla det igång. Jag har varit hemma en vecka, och det var när jag hade covid-19 och var obligerad att stanna hemma. Bortsett från det så har närvaron varit 100% (av schemat vi bestämt). Nu går jag 2 timmar om dagen och pluggar. Jag vill gå mer, men det är en långsam process. I slutet av 8:an fick jag betyg, pluggandet hemma i våras bidrog alltså till något.
Nu i 9:an har jag också fått betyg i ett flertal ämnen. Det kommer inte räcka för gymnasiet och det är därför jag har tagit beslutet att gå ett år individuellt val. Något jag aldrig hade gått med på för ett år sedan. Jag antar att jag har mognat. Jag ser individuellt val som ett bättre val nu än jag gjort tidigare.
Man får inte sluta försöka! Innan hade jag 0% närvaro utan betyg, nu har jag 100% med betyg i ett flertal ämnen. Innan kom jag inte upp vissa dagar alls, och när jag gjorde det var det mamma och pappa som väckte mig vilket kunde ta flera timmar. Så är det inte längre, nu har jag eget larm och går upp själv.
Idag känner jag att jag får bra stöd från skolan. Dom bidrar med rimliga krav, och en relativt lugn miljö. Det jag kan sakna är den sociala delen av skolan, jag känner mig fortfarande ensam, men all ångest om det förflutna är bearbetad och nu försöker jag optimistiskt ha blicken framåt.
Jag är fortfarande inte “nöjd” med hur saker är. Men… det kan bara gå åt ett håll.
Jag känner mig inte orolig för att hamna i samma ”hål” som jag var i innan. Jag känner nu att jag vet att jag kommer att ta mig igenom skolan på något sätt, även om det kanske tar lite längre tid för just mig.
Om någon ”hemmasittare” (vilket är ett ord jag inte gillar) läser detta så vill jag säga – ge inte upp! Det kan bli bättre och det finns hopp! Fortsätt kämpa! / Emil”
Dela detta:
Gästinlägg: En 15-årig hemmasittares perspektiv
Texten nedan är skriven av min 15-åring Emil. ❤
Foto av Emil
”Jag är hemma majoriteten av alla veckodagar, jag sitter och antingen tittar på TV:n eller sitter vid min dator. Jag tänker på skolan och känner mig ensam. Jag sitter och väntar på nästa dag men nästa dag blir ännu ett misslyckat försök att ta mig till skolan.
Mamma och pappa stöttar och uppmuntrar mig dagligen, vart jag ser misslyckanden ser dom förbättring och stolthet. Dom kämpar minst lika mycket som mig och lyckas hålla sig positiva trots hårda tider.
Jag är femton år och har ADD och går i 8:an, jag har varit hemma till och från sedan 5:an. Jag har varje år kommit tillbaka men blir tillslut utmattad. I början av 7:an var jag väldigt optimistisk och positiv för ett nytt år och ny skola. Allting fungerade bra, några från min förra klass var där men jag fick även nya vänner som inte var alls medvetna om min tidigare frånvaro. Ämnena fungerade för mestadels bra. I SO, Svenska, Engelska och Bild var mitt presterande minst lika bra som alla andra trots all min frånvaro men Matte, NO och Slöjd var svårare. Tillslut tog det stopp, skolan hade bestämt att jag inte skulle gå heltid men jag var bestämd och ville gå som alla andra. Idag förstår jag att gå som alla andra är inte rimligt och kommer kanske aldrig bli. Som mamma brukar säga “ditt hundra procent är kanske 70”.
Som jag nämnde tidigare så går jag idag i 8:an, nästa år börjar jag i 9:an och sedan året därefter gymnasiet. Jag har i dagsläget inga betyg i något ämne. Skolan och mina föräldrar tror om jag kommer till skolan och jobbar så har jag alla förutsättningar i världen att få betyg i 9:an och komma in på gymnasiet.
Sedan två månader tillbaka har skolan gett mig möjligheten att plugga hemifrån dom dagar jag inte kommer dit, vilket är nästan alla. Detta är något jag tidigare inte fått göra då skolan tycker jag ska komma dit och jobba.
Jag känner själv att plugga hemifrån får mig att känna att jag gör något bra och nödvändigt. Det känns även som om det kickar igång min hjärna igen efter ha varit inaktiv så länge.
Jag vill verkligen plugga och få ny kunskap. Jag gillar skolan men problemet är orken och låsningar.Just nu är jag i en period i livet då jag grubblar mycket. Jag tänker på hur saker kunde blivit ifall jag saktade ner i 5:an och gick ett eget schema. Även hur saker hade blivit ifall när jag var hemma hade jag pluggat mer än vad jag gjort och även tagit mer ansvar.
Det känns som 4 år av mitt liv är bortkastat. Som om jag missat så mycket med mina vänner i skolan och vänner jag har förlorat. Jag vet att jag har haft många bra stunder med min familj och även vänner men när man mår dåligt så är det svårt att se något annat.Jag har genom dessa år känt mig ensam med detta liv och har även låtsats för mina vänner jag spelar med som inte går i min skola att allting är som vanligt och att jag är i skolan dagligen utan problem. Jag ljuger om det för att jag är rädd för reaktionen jag kommer få och vad dom kommer säga.
Jag tycker att skolan och lärande är grymt viktigt men jag tror inte att skolans scheman och uppbyggnad är gjort för oss alla.Jag skriver det här för att visa personer som gått igenom liknande att dom inte är ensamma. Att när livet ser som mörkast ut måste man fortsätta igenom den mörka tunneln för att tillslut finna ljuset. Jag kommer aldrig sluta försöka, jag har en vision om mitt liv och jag kommer se den besannas oavsett vad, och jag hoppas du gör detsamma.
Sluta aldrig försöka, tillslut finner du ljuset.Skrivet av en person som vill dig väl.
/ Emil”
Dela detta:
Under ADD, Förståelse, Gästinlägg, Hemmasittare
supermamsen 