Jag gick in i min journal på vårdcentralen för att kolla upp provsvar. Då fick jag för mig att även titta på mina diagnoser. Jag skrollade… halsfluss, luftrörskatarr, covid19 × 2, migrän, IBS, utmattningssyndrom och anpassningsstörning.
Anpassningsstörning är en diagnos jag inte ens visste att jag har/har haft. Det är kuratorn jag hade samtal med en tid som satte den diagnosen 2018. Jag googlade och ”En anpassningsstörning innebär försvårad eller fördröjd anpassning till förändrade livsomständigheter eller en belastande livssituation.” (Källa: https://roi.socialstyrelsen.se/fmb/anpassningsstorning-livskris-sorgreaktion/501)
Belastande kan man verkligen säga att min livssituation var. På den tiden hade jag två av mina tre barn hemma från skolan (”hemmasittande”). Alla tre hade fått npf-diagnoser. Yngsta ganska nyligen. Vi kämpade med/mot skolan, med orosanmälningar, möttes av ifrågasättande och misstro. Känslor av frustration och otillräcklighet. Maktlöshet. Sorg. En förbjuden sorg. Var jag inte glad och tacksam för mina fina barn? Jo men vi fick slita så. Livet som förälder blev inte som jag hade tänkt mig eller förväntat mig. Vi kämpade och kämpade och gjorde allt vi behövde men jag väntade på mitt ”riktiga” liv. Det jag skulle ha (i min vision). Jag kände också mycket skam – hur kunde jag som är pedagog få hemmasittande barn? Vi anpassade för barnen och gjorde det vi skulle men min känsla var länge att den tiden var en transportsträcka till mitt riktiga liv.
Jag har dock trots allt aldrig varit deprimerad. Jag vaknar oftast och känner mig okej och sen är det yttre omständigheter som har gjort mig låg. Jag har aldrig vaknat låg. Läkare har velat skriva ut anti-depressiv medicin men jag har inte behövt det. Utmattad? Ja, jag var heltidssjukskriven i ett år (2016/2017). Sen jobbade jag deltid i ett år.
Mina livsomständigheter var tuffa och jag hade svårt att anpassa mig och förhålla mig till allt. Familjelivet blev inte ”som det skulle” och jag fick jobba mycket med acceptans.
Vi har ännu idag en del utmaningar men vårt liv är betydligt lättare nu. Jag kan känna mig förundrad över att vi orkade kämpa oss igenom allt. Anpassningsstörningen är nog över om man säger så. 😉
Jag funderar över vad som är ”normalt” föräldraansvar egentligen. Jag vet inte alls vad som anses vara ”vanligt”. Vi har i hela vårt föräldraskap behövt göra det vi gör vilket gör att det för oss är det som är det ”normala”.
Jag jobbar deltid för att finnas till hands på morgonen och stötta iväg mina barn som i år blir 14, 18 och 21 år. Ofta behövs en del pepp och stöd med frukost. Den äldsta har fortfarande låsningar att ta sig ut ur huset ibland.
Vi funderar över våra barns energiåtgång och om vi kan t ex åka till landet eller hitta på andra saker på helgen. En aktiv helg kan bli på bekostnad av ork och förmåga kommande vecka.
Om vi kan förbereder vi barnen i god tid inför det som ska hända, t ex om vi ska iväg eller ha gäster. Det är svårt att göra spontana saker. Barnen väljer bort vissa saker för att de tycker att det är jobbigt.
Vi får inte ”hjälp” av våra barn med hushållsarbete. Deras energi behövs till annat. De städar sina egna rum ibland men med stöd av oss (och alltför sällan) och de dukar undan sin tallrik efter maten. Ibland tömmer de diskmaskinen eller går ut med soporna om vi ber dem men det händer knappt en gång i veckan.
Yngsta lämnar saker lite överallt och vi får påminna om att plocka undan och ofta göra det åt henne. Hon kan också nästan få panik om hon har tänkt ha vissa kläder på sig och de inte är tvättade. Dock säger hon inte till oss i förväg vad hon vill ha tvättat.
Två av mina barn behöver påminnas om att duscha regelbundet. Ett av mina barn behöver nästan dagligen påminnelse om medicin som barnet har tagit i flera år. Trots medicinalarm på mobilen måste vi dubbelkolla att medicinen tas. Ofta klickas alarmet av och medicinen glöms bort.
Två av mina barn har ett selektivt ätande vilket gör att vi nästan alltid måste laga olika maträtter för att barnen ska äta. De lagar ingen mat själva. Möjligtvis gör de toast om orken finns. Om jag och maken åker iväg en natt och lämnar barnen själva (vilket vi gjorde för första gången i höstas när de var 13, 17 och 20 år) beställer de mat från Foodora. Vi kan inte lämna dem mer än något dygn trots deras ålder eftersom de inte äter ordentligt då. Vi måste noga planera in när det passar att åka iväg eftersom det ”haltar” om vi inte är hemma. I vår ska vi unna oss ett andra tillfälle och låta barnen vara hemma själva.
Vi har fullmakt att hjälpa till med att hämta ut mediciner och stötta vid läkarbesök. Vi måste påminna om att förnya recept. Vi hjälper också vår äldsta med kontakt med Arbetsförmedlingen. Vi behöver även hjälpa till att formulera mejl och sms till olika instanser. Jag stöttar den äldsta på möten.
Ingen av våra äldsta har haft ett extrajobb/sommarjobb. Orken/förmågan har aldrig funnits.
Vår yngsta är inte alls självgående i att göra läxor/skolarbete hemma. Vi måste stötta och sitta bredvid hela tiden. Ofta blir hon stressad och går i affekt vilket gör att hon låser sig. Läxkampen tar mycket tid och energi från både oss föräldrar och henne.
Dessutom har hon det tufft med kompisar vilket också gör att vi föräldrar ibland får vara ”kompisarna” och hitta på saker med henne på helgerna.
Överlag krävs en hel del pepp och stöd i att göra olika saker. Många rutiner är inte riktigt automatiserade.
Våra barn behöver stöd i aktivering och att få in frisk luft/rörelse i vardagen. Framförallt äldsta hamnar lätt i perioder av inaktivitet.
Detta är hur vi har det nu. Det är vårt ”normala”. Förr var vårt ”normala” att vi hade två barn med hög skolfrånvaro (hemmasittarproblematik). Vår yngsta var som en virvelvind och krävde ständig uppsikt. På den tiden hade vi minst ett par möten i veckan för våra barn.
Något som är svårt är att mina barn är ojämna i sina förmågor och att deras ork/mående går lite upp och ner. I perioder kan vi ställa lite mer krav men sen dalar det. Jag hoppas att det blir jämnare med tiden.
Visst har livet lättat lite med åren. Jag känner dock att vårt föräldraskap är utmanande. Eller har vi det ”normalt” numera?
Om det är något jag har lärt mig under min resa som npf-förälder är det att ”felsöka” hos mig själv. Både att vara förälder och att vara pedagog kan vara väldigt tålamodsprövande.
Förr om en situation gick fel kunde jag ofta lägga ”skulden” på barnet och ”felsöka” där. Jag kunde kalla ett beteende för trotsigt eller respektlöst. Numera försöker jag mer ”felsöka” mig själv och mitt eget beteende. Ställde jag för höga krav på barnet? Triggade jag barnet och gav mig in i en maktkamp? Hade jag inte förberett tillräckligt? Osv.
Jag hamnar fortfarande i situationer med elever ibland som går snett. I förra veckan ville jag få en elev att sluta med en sak och jag tjatade och eleven fortsatte. Eleven började då sparka mot mig och kasta grus. Då gjorde jag och en kollega ett spelarbyte (tack och lov!) och hon tog över situationen och avledde eleven.
För mig var det kört i det läget. Eleven var arg på mig och jag blev provocerad. Förr hade jag förmodligen funderat över hur vi skulle få eleven att ”skärpa sig” och ”lyda”. När sådana här situationer uppstår numera brukar jag istället analysera mitt eget beteende.
Ibland lyckas jag göra på ett bra sätt på en gång. Då känns det toppen! Andra gånger blir det som i situationen ovan. Skillnaden mot förr är att jag numera reflekterar över mitt eget beteende i efterhand på ett helt annat sätt. Jag gör verkligen inte alltid ”rätt”. Jag har bra och dåliga dagar men jag försöker ständigt analysera och förbättra MIG SJÄLV.
Denna text lade jag upp på Instagram i morse:
”God morgon! Ensam uppe. En skön stund för mig. Tittar på Nyhetsmorgon på TV4 med frukost och en stor kopp te. Imorgon börjar en ny vecka.
Jag sitter och tänker på mitt jobb. Visst finns det saker jag ibland kan vara missnöjd med… Budget, kort om personal, stress vissa dagar mm. Men jag måste säga att jag verkligen tycker om mitt jobb! Jag försöker vara en god förebild för mina elever och utveckla vår fritidshemsverksamhet.
Jag kan vissa dagar verkligen känna att jag gör skillnad för elever. Ibland brister mitt tålamod (konstigt vore det nog annars) men ofta lyckas jag hitta metoder att nå fram till de elever som utmanar mig. Jag försöker vara detektiv och hitta orsaker till beteenden. Målet är att nå det önskade beteendet genom att komma på ett smidigt sätt och samtidigt behålla en god relation med eleven. Mitt jobb blir aldrig tråkigt!
Vi har elever vi behöver ”punkta” på fritidstid för att stötta dem då det händer saker omkring dem. Vi pedagoger på min avdelning turas om att ”punkta” för att eleven ska känna sig trygg och bygga relation till flera pedagoger och inte lika tydligt känna sig ”övervakad”. På mina pass då jag har uppdraget att vara med eleven har jag planerat olika saker så att eleven får träna sociala färdigheter med andra elever. I veckan satt jag med eleven och fem andra elever och gjorde armband och pratade. Eleven fick se andra elever hjälpa varandra, fick själv hjälp och hjälpte själv en vän och fick uppskattning för det. Det blev samtal om syskon, spel och andra saker. Kommande vecka ska vi bygga koja har jag tänkt.
På mina pass vill jag att eleven ska få träna lek och sociala situationer, skapa lugna stunder och goda samtal, bygga relationer, träna turtagning och vinna/förlora, se förebilder.
Vissa kan klaga på att det är tråkigt att ”punkta” elever. Att bara bevaka ger ingen träning för eleven. Då blir det mer släcka eventuella bränder och försöka förebygga i stunden.
För mig som pedagog är det roligare att ha ett mål och förhoppningsvis utvecklar det eleven. Mitt mål är att jag kan ”jobba bort” mig själv så att jag inte behövs på samma sätt. När jag gör mina ”punktapass” pedagogiska ger det både mig och eleven mer. ❤”
Som pedagoger behöver vi ha insikten att vi aldrig är fullärda. Vi behöver ständigt analysera oss själva och våra metoder och förbättra dem. Vi behöver anpassa oss efter de elever vi möter, inte tvärtom! Fokus måste ligga på respekt och relation. Givetvis är det samma sak för oss föräldrar. Det är dagens tankar från mig.
Nu är det längesen jag skrev ett inlägg här på bloggen. Jag håller mest till på Instagram numera.
Nu känner jag dock ett behov av att skriva av mig lite mer. Bloggen har varit min egenterapi i snart 8 år. Otroligt värdefullt för mig. Dels för att jag rensar/tömmer hjärnan men också för att jag ofta får stöd och kommentarer av er som läser.
Hursomhelst behöver jag skriva av mig om Calle. Han fyller 21 år i vår och fick sin aspergerdiagnos sommaren 2015. Han har inte haft en fungerande skolgång sedan åk 4-5. Mer om den resan här (en kort ”film” om oss från Autism Sveriges skolkonferens nov-22) och i min bok.
Calle har en insats via arbetsförmedlingen och gör just nu praktik/arbetsträning. Med sin historik av flera års ”hemmasittande”, inga grundskolebetyg och många misslyckanden i bagaget kan man inte förvänta sig att han ska gå från 0-100. Vi måste räkna med bakslag och att han behöver ha en lagom takt.
Han har de senaste sju åren varit på olika ställen (skolor och praktik) och det går alltid bra när han är där. Ofta har han, liksom nu, en period då allt går toppen och han har 100% närvaro ett par månader.
Problemet är att han har en benägenhet att falla ur. Om han blir sjuk eller har en svacka kan han inte ta sig tillbaka till samma ställe. Han känner att han har misslyckats på den platsen och att det är förverkat då.
Nu trivs han superbra på sin praktikplats men innan jul blev han sjuk. Då kom han ur rutin och kunde inte ta sig tillbaka. Han fick då höra att risken fanns att han skulle förlora sin praktikplats.
Jag fick tillstånd av Calle att kontakta både handledaren på praktikplatsen och arbetsförmedlingen. Långa mejl och telefonsamtal. Jag förklarade hans bakgrund och hur viktigt det nu är att han får studsa tillbaka till samma ställe. Inte bli av med platsen (som han trivs jättebra på) och återigen hamna i en total svacka hemma. Sådana svackor tar tid att komma ur. Uppgivenheten brukar vara stor.
Tack och lov visade både handledaren på praktikplatsen och arbetsförmedlingen stor förståelse och han fick behålla sin plats trots några veckors bakslag och frånvaro.
Båda hade möte med Calle och gjorde det tydligt för honom att han får behålla sin praktikplats och att de förlänger insatsen och kortar ner hans dagar lite för att anpassa efter hans ork just nu. Detta ledde till att Calle för allra första gången studsade tillbaka till samma ställe efter en längre tids frånvaro. Tidigare har han kunnat studsa tillbaka till ställen om han har varit hemma någon eller några dagar. Han har aldrig lyckats efter några veckors frånvaro. Det är så viktigt för honom att känna att det är okej och inget att skämmas över. Alla har svackor ibland och man kan ta sig till samma ställe ändå.
Efter mötet och nya schemat har Calle tagit sig till praktiken varje dag. Vetskapen om att han är välkommen och att alla förstår att han vill men inte alltid kan gör att det går lättare.
När han gick i åk 7 tillhörde han en klass i en ”vanlig” högstadieskola men gick på kommunens ”hemmasittarskola”. Där skulle han jobba upp skolvana och skoltimmar i en viss takt. Han klarade inte den takten och riskerade även då att bli av med platsen. Det slutade med att han blev 100% hemma igen.
Calle har själv svårt att sätta fingret på, och prata om, sina utmaningar och behov. Jag är tacksam över att han låter mig hjälpa honom och att de instanser som stöttar honom nu har förståelse för att insatsen måste individanpassas.
Det vi vattnar växer! Inte metoder som får barn att växa! Läs mer →
Min 17-åring Emil skrev nyligen ett blogginlägg om sin resa som hemmasittare och sina lärdomar längs vägen. Han har fått fin feedback på inlägget och han tackar för all pepp, lyckönskningar och fina ord om inlägget. Inlägget har även lett till frågan ”Kunde skolan ha gjort något tidigare för att förhindra hemmasittandet?”
När det gäller min 17-åring är svaret faktiskt i princip nej. Skolan var i hans fall väldigt lyhörda eftersom de hade haft hans storebror som blev hemmasittare och med storebror gjorde skolan i stort sett allt fel. Vi är tacksamma över att Emil har fått bra stöd genom åren. Dock hade Emil otur med många lärarbyten vilket kan ha påverkat en del. Att Emil har en storebror som har varit hemmasittare gjorde hans väg tillbaka svårare också för det påverkade Emil mycket. Vi har såklart haft många möten med skolan och behövt förklara Emils mående men skolan har lyssnat på oss och stöttat oss. För Emil handlade att ta sig tillbaka till skolan mycket om att lära känna sig själv, både styrkor och utmaningar, samt att hitta strategier och ett ”lagom”.
Emils väg men vägen tog flera år.
När det gäller vår 20-åring Calle är det en annan sak. Skolan lyssnade varken på Calle eller oss föräldrar när vi sa att han inte mådde bra i skolan och behövde stöd och anpassningar. När han började må dåligt hade han ännu inte fått sin aspergerdiagnos och all skuld över hans dåliga mående lades på oss föräldrar. En annan faktor är att Calle blev väldigt illa bemött i början av sin frånvaro. Alla trodde att det var lathet och ”vanligt skolk”. Vi föräldrar förstod inte heller från början hur Calle mådde. Vi förstod det ändå ganska snabbt men skolan lyssnade inte på oss när vi försökte förklara. De pressade oss att pressa Calle och han mådde sämre och sämre. ”Det är skolplikt och ert ansvar att Calle kommer till skolan!”.
Problematisk skolfrånvaro är komplicerad att komma ur. Det bästa är givetvis att förebygga. Så fort en elev visar att något inte känns bra i skolan måste en kartläggning göras. Observera eleven på olika lektioner, i matsalen, på rasten osv. Vad är det som blir för tufft? Går det att åtgärda på något sätt? Vilka anpassningar kan skolan göra? Skolan måste observera eleven INNAN eleven helt slutar gå dit. Med Calle hann inte skolan göra det. Calle utvecklade stor ångest för skolan och han har ännu idag inga grundskolebetyg. För Emil gick det bättre och det beror nog till största del på att skolan hade erfarenheten från alla misstag de gjorde med Calle.
Calles väg.
Det är också oerhört viktigt att skolan lyssnar in föräldrars oro. Om eleven fungerar i skolan behöver det inte betyda att allt är bra i skolan. Många elever kraschar hemma efter att ha hållit ihop en hel skoldag. Om föräldrar påtalar det – lyssna! Det är inte en prestigefråga. Skolan behöver inte dunka sig i ryggen och säga ”Allt går så bra när eleven är här!”. Eftersom skolan och vi föräldrar hade så olika bild av Calle blev samarbetet lidande. (Mer om allt detta i min bok)
Hur kunde detta få hända Calle och varför gick det bättre för Emil? Ingen lyssnade på Calle men de lyssnade på Emil. Angående Calle lyssnade skolan inte på oss föräldrar men de lyssnade när det gällde Emil. Inga anpassningar gjordes för Calle i tid men skolan gjorde allt för att anpassa och stötta Emil.
Jag vet att det ännu idag finns många barn som faller ur den svenska skolan och hoppas innerligt att det blir bättre framöver.
Här nedan är fortsättningen på hans resa. Han är, liksom jag, inte förtjust i begreppet hemmasittare. Han använder det för att det är ett känt begrepp.
”Det har gått mer än ett år sedan jag skrev mitt senaste inlägg. När jag skrev det inlägget gick jag i 9:an och pluggade i skolans studio.
Efter 4 års “hemmasittande”, lyckades jag ta mig till skolan i slutet av 8:an. Det var endast några veckor kvar av 8:an men med det plugg jag hade gjort hemma under våren (tack vare att corona kom) samt den timmen om dagen jag var där de sista veckorna så lyckades jag få två betyg i 8:an.
När 9:an väl började var jag redo efter min framgång i slutet av 8:an. Precis som i 8:an så pluggade jag i skolans studio, fast denna gång med en annan specialpedagog än den i 8:an. Jag var i skolan en till två timmar om dagen och under året i 9:an lyckades jag få betyg i ett flertal ämnen. Jag kom även fram till beslutet att gå individuellt alternativ i ett år innan jag ansökte till gymnasium. Beslutet att gå individuellt alternativ kom inte plötsligt, utan det var en möjlighet jag hade vetat om i några månader, men jag var skeptisk till det. Det tog på min stolthet. Jag ville kunna säga att jag hade lyckats ta mig tillbaka efter alla års “hemmasittande” och lyckats ta mig in på gymnasiet på precis samma sätt som alla andra, utan att spendera ett år extra. Jag insåg att det inte vore rimligt. Både att jag inte skulle kunna plugga in alla betyg som krävdes med den tiden jag spenderade i skolan, samt att förvänta mig det av mig själv efter alla dessa år hemma.
Jag hade inte pluggat på 4 år, och att spendera hela dagar pluggandes intensivt efter den tiden vore att gräva min egen grav, att skjuta mig i ryggen, att inte ha lärt mig av tidigare planer som inte fungerat, att inte ha lärt känna mig själv. För att plugga in alla dessa ämnen hade jag behövt spendera samma mängd tid i skolan som alla andra i 9:an, då mina krav på mig själv var höga och jag ville ha höga betyg i alla ämnen. Att ha samma schema som alla andra är något som inte hade fungerat tidigare.
Jag lärde mig även att se individuellt alternativ som ett år för mig att verkligen lista ut vad jag ville göra härnäst. Nu har mitt år på individuellt alternativ nått sitt slut och jag har listat ut vad mitt nästa steg ska vara.
Om jag på något sätt hade lyckats få ihop tillräckligt med betyg i 9:an för att ansöka till en högskoleförberedande utbildning, så hade mitt val av program varit förhastat och inte hållbart. Trots att det till en början kändes dåligt, så är jag nöjd över mitt val att gå ett år på individuellt alternativ. I och med att jag lyckades få ett flertal betyg i 9:an så har mitt schema under detta läsår varit ganska lugnt. Jag har haft tiden att plugga utan att bli utmattad, och har även kunnat göra det utan extra stöd. Jag har inte behövt hjälp av specialpedagog likt året innan. Något som ger mig goda förhoppningar för nästa år, då jag planerar att gå som alla andra.
Skillnaden från mina tidigare år är dock att jag är redo att sakta ner om jag behöver det. Att inse vad jag behöver innan det är försent, istället för att ignorera det. Bara för att jag kommer gå som alla andra betyder det inte att jag kommer glömma bort min historia. Jag är nu medveten om mina behov. Jag vet om mina svagheter, men även mina styrkor. Jag kommer inte hamna hemma igen. Jag kommer inte låta det ske. Jag vägrar.
Det är lätt att säga till en “hemmasittare”: “Gå bara!” och det är lätt för en “hemmasittare” att säga: “Imorgon går jag” Att faktiskt göra det är däremot något helt annat. Även om man lyckas ta sig dit så är det inte säkert att det kommer att hålla långsiktigt. En “hemmasittares” problem ligger inte bara hemma, utan till stor del i skolan. Så var det för mig i alla fall.
Mitt problem började med en försvårad situation hemma för att min storebror var “hemmasittare”, och det gjorde att jag inte klarade av miljön och kraven i skolan. Jag fick som en mental block för skolan, nästan som traumatiserad. Att komma förbi den blockeringen är inte lätt, och det är ingenting som skolan hade så lätt att hjälpa till med. Det var någonting jag var tvungen att göra själv med mina föräldrar. Även om jag tog mig förbi den mentala blocken var miljön i skolan fortfarande inte optimal. Det tog flera år innan vi hittade en hållbar lösning.
Mina lärdomar / tips till en person i liknande situation är: – Lär känna dig själv
Det kan vara svårt att göra i början. Det var först när jag fick börja plugga lite hemifrån (tack vare corona) som jag insåg vad som var mina svagheter och styrkor. För hur skulle jag veta om mina svagheter när jag inte hade pluggat på så länge? Som exempel hade jag svårt att begränsa mig i skrivuppgifter och jag hade svårt utan en deadline. Jag kunde även ha svårt att följa en uppgift om instruktionerna inte var väldigt tydliga.
– Var inte för hård mot dig själv
Steg två av att lära känna sig själv är acceptans och det är en viktig del av att lära känna sig själv. För mig tog det ett tag. Det handlade om att förstå att jag kanske inte är som de flesta, utan jag kanske alltid kommer bli lite tröttare, eller ha svårt att begränsa mig, eller att jag behöver en deadline. Acceptera att du inte är som alla andra, och se inte dina svårigheter som din svaghet, utan gör det till din styrka. Att veta om sina svårigheter är värt väldigt mycket. Genom att veta om dem kan du anpassa dig till det och vara förberedd.
– Du har tid
När jag tittar tillbaka på när jag var hemma så kommer jag ihåg hur jag kände mig misslyckad, ledsen och hade dåligt samvete.
– Misslyckad som person, för att jag inte klarade av att gå till skolan som alla andra gjorde.
– Ledsen för att jag misslyckades konstant och missade vännerna i skolan och missade även allt lärande vilket var något jag tyckte om.
– Dåligt samvete för att jag kände mig som en besvikelse för mina föräldrar, eftersom jag gjorde deras liv svårare och var en besvikelse till son. – Jag kände också stress. Enligt de flesta så var jag nog inte tillräckligt stressad. De flesta tyckte nog att jag borde skynda mig tillbaka innan jag sabbar hela min framtid. Trots att jag såg ut att vara allt annat än stressad, så var det en överväldigande känsla inombords. Under hela min tid hemma fick jag höra från omgivningen att jag slarvar bort min framtid, att jag aldrig kommer komma in på gymnasium, att mitt liv kommer bli jättesvårt och att jag kanske aldrig kommer att få ett jobb. Jag har nu på senare tid insett hur onödigt det var.
Om det finns en person som läser detta som har svårt att passa in i skolan, eller har svårt att ta sig dit, och om stress över framtiden är en stor faktor till att du mår dåligt. I sådana fall skulle jag vilja plocka bort den faktorn helt och hållet. För den gör ingen nytta.
Det som man aldrig får höra är hur många andra vägar som finns än att bara gå från 1:an till 9:an och sedan gymnasiet tre år. Vägar som inte ens mina föräldrar hade vetskap om. Jag kom tillbaka sista veckorna i 8:an och under hela 9:an pluggade jag i skolans studio. Trots att jag sakta men säkert ville ta mig tillbaka till klassen i 9:an, så höll jag mig till studion. Jag gick ut 9:an med ett flertal betyg och började individuellt alternativ året därefter. När jag väl gick där träffade jag personer som inte hade ett enda betyg och inte hade pluggat på flera år, men fick behörighet till gymnasium trots det. Även om att plugga 9+ ämnen på ett år inte är optimalt för alla, så finns andra vägar. Man kan ta ett år till. Jag träffade en annan person som var sitt andra år på individuellt alternativ och skulle börja vuxenutbildning (komvux) året efter.
Det jag vill säga är – allas vägar är inte skrivna i sten. Din väg är din, och hur den blir är upp till dig. Vissa går ut 9:an med alla betyg, vissa med inga. Det betyder inte att din framtid är körd.
Detta är min uppdatering om min situation. Jag hoppas den kan bidra med lite hopp för dem i en liknande situation, och att den mörka tunneln har ett slut.
Igår gick jag igenom min mailkorg och rensade och slängde en massa gamla mail. Jag hade kvar mail från 2015! Jag kunde inte låta bli att läsa en del av alla de mail vi genom åren har skickat till skolor och svaren vi har fått. När jag läser vissa delar blir jag riktigt arg. Vi har i vissa fall blivit så otroligt motarbetade.
När Calle (nu 19 år) gick i årskurs 6 (14/15) skulle en specialpedagog komma hem till oss och försöka jobba lite med Calle. Istället för att jobba med Calle försökte specialpedagogen prata med honom och övertala honom att gå till skolan. Detta gjorde att Calle låste sig och vägrade jobba när specialpedagogen kom. Utdrag ur ett mail vi skickade till skolan vt-15: ”Vi har funderat en del på varför Calle inte ens klarar av att plugga en timme hemma. Som vi känner och tror beror det till stor del på att både du och vi har lagt för mycket fokus på att han ska till skolan. När skolan kommer på tal låser han sig och inget arbete blir gjort. Syftet var att lägga fokus på att jobba med matte, svenska och engelska. Nu har fokus hamnat för mycket på att han ska till skolan. Han klarar ju inte det!!! Och varken du, eller vi, är psykologer. Problemet är att hans ”skolsår” fortfarande är så öppet och infekterat… och vi alla tjatar och häller i salt i det sår som kanske till viss del måste få självläka lite…” Denna specialpedagog fortsatte försöka övertala Calle att följa med henne till skolan så vi fick ge upp den planen helt och hon slutade komma hem till oss.
På vårterminen i åk 6 lyckades vi stötta iväg Calle till skolan efter vår årliga skidvecka (han hade då varit hemma sedan höstlovet). Den veckan tyckte inte rektorn att vi skulle genomföra. På ett möte innan skidveckan sa han ”Ni borde boka av skidresan. Calle måste förstå att om man inte går till skolan får man inte ha kul och åka skidor.” Den rektorn förstod aldrig att Calle egentligen ville gå till skolan men inte kunde. Efter vår skidvecka var han energifylld och tog sig iväg till skolan ett par dagar. Dag 2 satte skolan Calle på att skriva nationella prov i matte. Då skickade jag detta: ”Som vi sa i måndags balanserar vi på en skör tråd. Gårdagen med dubbla nationella prov blev för mycket för Calle. Nu på morgonen bröt han ihop helt och säger att han inte orkar/kan gå. Vi kan inte lägga för mycket press på honom. Han vill fixa detta men vi måste ta det i hans takt. Jag hoppas att vi kan stötta honom att återigen ta nya tag. Snälla pressa honom inte. Han måste få uppleva lyckanden.” Dagen med nationella prov blev Calles sista dag på den skolan.
I åk 7 tillhörde Calle en kommunal högstadieskola men gick till stor del på kommunens ”hemmasittarskola” där man sakta skulle jobba upp skolnärvaro i samarbete med hemskolan. Det var inte lätt för Calle att ta sig till ”hemmasittarskolan”. Det krävdes mycket av både oss föräldrar och Calle att komma iväg på morgonen. Jag minns ett tillfälle då han hade haft rejäl ångest på morgonen men ända lyckats ta sig iväg, dock utan att ha ätit frukost. Den morgonen fick jag detta mail från pedagogen på ”hemmasittarskolan”: ”Vi har precis skickat hem Calle. Han berättade att han inte har ätit frukost idag och vi måste bygga rutiner som fungerar. En viktig del är att äta frukost. Han är välkommen igen imorgon om han äter frukost.” Med andra ord var hela vår kämpiga morgon helt förgäves. Segerkänslan att han kom iväg byttes mot känslan av misslyckande då han inte hade ätit frukost. Han kom inte iväg dagen efter.
En pedagog på ”hemmasittarskolan” sa till mig att jag borde låta Calle ta mer eget ansvar. Att jag, enligt honom ”curlade” för mycket. Jag skrev sedan detta mail till honom efter några dagar av total skolfrånvaro: ”Detta att jag har lagt ner ”curlingen/hjälpen” verkar ha lett till att Calle är i en rejäl svacka. Han känner sig orkeslös, låg och förvirrad säger han. Vi behöver ha mer tänk kring hans asperger (energinivåerna) och han behöver mer förutsägbarhet (schema) så han blir trygg med vad som ska hända.” Som mamma kände jag att jag ville stötta mitt barn men då blev jag ifrågasatt. Samma pedagog sa också vid ett tillfälle att ”Calle lever upp till sin diagnos inför föräldrar och omgivning!” Han sa att han tyckte att Calle använde härskarteknik och körde med oss föräldrar. Till saken hör att Calle hade varit hemma från skolan i 8 månader innan han fick sin diagnos. Vad levde han upp till då?
Calle tyckte det var jättejobbigt att gå till matsalen med ”hemmasittarskolan” då matsalen tillhörde en annan stor högstadieskola. Vi mailade pedagogerna följande: ”Calle var först nöjd med sin dag. Men nu vid nattningen började han gråta och sa att han bara inte kan äta lunch på högstadieskolan. Han sa att han hade varit nervös och stirrig idag i matsalen och väldigt orolig över att träffa någon han känner. Han hade träffat en gammal fotbollskompis som hade undrat vad Calle gjorde där eftersom han visste att Calle inte går i någon av åk 7-klasserna. Calle visste inte vad han skulle svara… Jag hoppas att han lyckas ta sig till matsalen även imorgon men misstänker starkt att han inte kommer att fixa det utan istället går hem kl. 11:30. Han sa att han kan jobba en extra timme och ta med en banan bara han slipper lunchen. Jag tycker det är synd om en ”lunchlåsning” sätter käppar i hjulet för fortsatt framgång med skoltimmar.” Calle hade under hösten ökat närvaron från 1 h/dag till 2 och sen 3 h/dag och nästa steg enligt pedagogerna var lunch i den stora matsalen. Vi fick följande svar: ”Skolan har en skolträningsplan som alla elever ska följa. Att äta lunch är nästa steg. Vi förstår att detta är ett moment som kan vara jobbigt för många ungdomar men vi anser att det är viktigt att Calle följer med på lunchen”. Med andra ord fick han inte slippa lunchen för ”alla skulle äta lunch”. Det slutade med att allt han hade jobbat upp raserades. Stressen över lunchen förstörde allt och han slutade helt att gå dit. Istället för att bygga på det som fungerade fick Calle känslan att han var dålig som inte klarade det som förväntades av honom.
Detta skickade jag till högstadieskolan Calle tillhörde när han samtidigt gick på ”hemmasittarskolan” och ingen hade hört av sig till honom på ett par månader: ”Jag skulle uppskatta om ni inte bara låter Calles frånvaro gå obemärkt förbi. Ni kanske kan messa honom och skriva att han är saknad (xxxx du har ju hans nr). Inte pressa honom utan bara låta honom veta att han inte är glömd… Vi föräldrar kan inte göra mer än det vi redan gör. Ni måste möta upp honom och oss.” Nästan all kontakt var på vårt initiativ.
Emil (nu 16 år) har alltid blivit väldigt trött av skolmiljön. I hans fall kom corona faktiskt som en räddare i nöden då han äntligen fick lov att plugga hemma. Vi föräldrar hade åtskilliga gånger försökt förmå skolan att skicka hem arbetsuppgifter till Emil men kommunens ”hemmasittartexpert” sa nej ”Skola ska ske i skolan”. Vi föräldrar kände att Emil skulle må bra av att få studera hemma och bygga upp känslan ”Jag kan!”. Emil blev oerhört stressad av allt han missade och det tog all hans energi. I ett mail från ”hemmasittarexperten”: ”Jag vet att det är i all välvilja ni föreslår andra sätt för honom att komma till skolan. Det vill jag dock inte att ni gör. Den planen vi har bestämt är den vi ska hålla oss till. Den kommer aldrig att gå vägen om det görs ändringar och nya förslag. Nu ska vi jobba för att eleven ska återgå till normal utveckling. Det gör man genom att följa planen vi har. Vi behöver sitta ner i båten och följa upp, utvärdera och ändra vid bestämda tillfällen, inte när det ”dippar”. Som jag sagt tidigare handlar det i korthet om att eleven ska vara trygg i att det som är bestämt står fast även fast orken tar slut. Eleven ska inte behöva förhålla sig till nya strategier eller bli stressad över och psykiskt nedslagen av att hen inte klarar ännu ett sätt skolan försöker få tillbaka hen.”
Nästan två år senare, när corona kom, fick Emil plugga hemma. Precis som vi föräldrar trodde gav det Emil en push och självkänsla vilket sedan ledde till skolnärvaro. Det hjälper inte att grubbla på det som har varit men jag kan inte låta bli att undra om inte Emil hade tagit sig tillbaka till skolan tidigare om de pedagoger och rektorer vi har mött hade lyssnat mer på oss föräldrar.
Detta är bara ett axplock av all korrespondens som har förekommit. Tydligt i många mail är att vi föräldrar har känt av och försökt lyssna in våra barns ork och mående men skolan har inte lyssnat på oss. De har haft sina egna tankar om vad våra barn BORDE klara. Trots att våra barn gång på gång visade tydligt att kraven var för höga fick de fortsatt press från ”skolplikt” och tyckande.
Det har varit så oerhört tufft. När jag läser gamla mail kan jag direkt känna i kroppen hur det var då att leva i ett kompakt vakuum av ångest. Tack och lov har Emil nu en fungerande skolgång och Calle gör andra framsteg och blir mer och mer självständig. Jag hoppas att min bok kan göra skillnad på något sätt så att familjer inte ska behöva gå igenom det vi har gått igenom.
Den senaste veckan har Calle, 19 år, på eget initiativ börjat tillaga enkla luncher till sig själv. Ett par gånger har han stekt hamburgare och idag gjorde han korv med bröd. Idag sa han till mig att han skulle vilja lära sig laga några enkla rätter.
Tidigare har han visat noll intresse för detta och inte heller haft någon ork att göra något. Vi har försökt få med honom i matlagning genom åren och uppmuntrat honom att laga egen mat men han har inte alls varit intresserad. Han har innan bara gjort toast, kokat nudlar och värmt ugnspizza någon enstaka gång och då sällan utan protest.
Det är så tydligt att när viljan/behovet kommer inifrån så finns kraften/orken/lusten. Mognad spelar säkert också in.
Tänk vilken skillnad det är när det inte finns yttre krav och press med i bilden utan bara en inre motivation. Det kommer att ordna sig för mina barn. De kommer att bli självständiga när de är redo.
Jag är på riktigt förundrad över hur Emil på bara ett år har ändrat på hela sitt beteende och mående. Om någon för ett år sedan hade sagt till mig att Emil nu i åk 9 skulle ha 100% närvaro sina två timmar om dagen (bortsett från sju skoldagar med corona) och dessutom få avgångsbetyg i 8-10 ämnen hade jag inte trott på det. Han fick till slut ihop två betyg i årskurs 8 tack vare möjlighet till hemmastudier pga corona.
Skillnaden mot för ett år sedan är ENORM. Emil ställer klockan och går upp själv. Jag glömmer till och med att kolla till honom. Jag går inte in i hans rum alls på morgonen. Hur stort är inte det? Vi kämpade flera timmar varje morgon förra året och inte hjälpte det.
Emil tar sin medicin, duschar, pluggar extra hemma de eftermiddagar han vill och orkar. Genom träning har många rutiner blivit automatiserade. Det som han fortfarande behöver hjälp med är maten men annars fungerar det mesta.
Jag sa alltid ”Måendet går före skolan”. Nu när han har läkt och får rätt stöd och anpassningar fungerar både mående OCH skola. Så borde det alltid vara.
Emil planerar att läsa in några ämnen till nästa år på individuellt alternativ för att få ihop till 12 betyg så han kan läsa högskoleförberedande gymnasieprogram ht-22. Han har drömmar och visioner.
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 