Etikettarkiv: barn i behov av stöd

Kunde skolan ha gjort något för att förhindra skolfrånvaron?

Min 17-åring Emil skrev nyligen ett blogginlägg om sin resa som hemmasittare och sina lärdomar längs vägen. Han har fått fin feedback på inlägget och han tackar för all pepp, lyckönskningar och fina ord om inlägget. Inlägget har även lett till frågan ”Kunde skolan ha gjort något tidigare för att förhindra hemmasittandet?”

När det gäller min 17-åring är svaret faktiskt i princip nej. Skolan var i hans fall väldigt lyhörda eftersom de hade haft hans storebror som blev hemmasittare och med storebror gjorde skolan i stort sett allt fel. Vi är tacksamma över att Emil har fått bra stöd genom åren. Dock hade Emil otur med många lärarbyten vilket kan ha påverkat en del. Att Emil har en storebror som har varit hemmasittare gjorde hans väg tillbaka svårare också för det påverkade Emil mycket. Vi har såklart haft många möten med skolan och behövt förklara Emils mående men skolan har lyssnat på oss och stöttat oss. För Emil handlade att ta sig tillbaka till skolan mycket om att lära känna sig själv, både styrkor och utmaningar, samt att hitta strategier och ett ”lagom”.

Emils väg men vägen tog flera år.

När det gäller vår 20-åring Calle är det en annan sak. Skolan lyssnade varken på Calle eller oss föräldrar när vi sa att han inte mådde bra i skolan och behövde stöd och anpassningar. När han började må dåligt hade han ännu inte fått sin aspergerdiagnos och all skuld över hans dåliga mående lades på oss föräldrar. En annan faktor är att Calle blev väldigt illa bemött i början av sin frånvaro. Alla trodde att det var lathet och ”vanligt skolk”. Vi föräldrar förstod inte heller från början hur Calle mådde. Vi förstod det ändå ganska snabbt men skolan lyssnade inte på oss när vi försökte förklara. De pressade oss att pressa Calle och han mådde sämre och sämre. ”Det är skolplikt och ert ansvar att Calle kommer till skolan!”.

Problematisk skolfrånvaro är komplicerad att komma ur. Det bästa är givetvis att förebygga. Så fort en elev visar att något inte känns bra i skolan måste en kartläggning göras. Observera eleven på olika lektioner, i matsalen, på rasten osv. Vad är det som blir för tufft? Går det att åtgärda på något sätt? Vilka anpassningar kan skolan göra? Skolan måste observera eleven INNAN eleven helt slutar gå dit. Med Calle hann inte skolan göra det. Calle utvecklade stor ångest för skolan och han har ännu idag inga grundskolebetyg. För Emil gick det bättre och det beror nog till största del på att skolan hade erfarenheten från alla misstag de gjorde med Calle.

Calles väg.

Det är också oerhört viktigt att skolan lyssnar in föräldrars oro. Om eleven fungerar i skolan behöver det inte betyda att allt är bra i skolan. Många elever kraschar hemma efter att ha hållit ihop en hel skoldag. Om föräldrar påtalar det – lyssna! Det är inte en prestigefråga. Skolan behöver inte dunka sig i ryggen och säga ”Allt går så bra när eleven är här!”. Eftersom skolan och vi föräldrar hade så olika bild av Calle blev samarbetet lidande. (Mer om allt detta i min bok)

Hur kunde detta få hända Calle och varför gick det bättre för Emil?
Ingen lyssnade på Calle men de lyssnade på Emil.
Angående Calle lyssnade skolan inte på oss föräldrar men de lyssnade när det gällde Emil.
Inga anpassningar gjordes för Calle i tid men skolan gjorde allt för att anpassa och stötta Emil.

Jag vet att det ännu idag finns många barn som faller ur den svenska skolan och hoppas innerligt att det blir bättre framöver.

2 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare

Gästinlägg: En 17-årig före detta hemmasittares resa tillbaka till skolan och hans lärdomar längs vägen

Min 17-åring har tidigare skrivit dessa tre blogginlägg:

Gästinlägg: En 15-årig hemmasittares perspektiv

Gästinlägg från en 15-årig före detta hemmasittare

Gästinlägg: En 16-årings liknelse om skolans stöd

Här nedan är fortsättningen på hans resa. Han är, liksom jag, inte förtjust i begreppet hemmasittare. Han använder det för att det är ett känt begrepp.

”Det har gått mer än ett år sedan jag skrev mitt senaste inlägg. När jag skrev det inlägget gick jag i 9:an och pluggade i skolans studio. 

Efter 4 års “hemmasittande”, lyckades jag ta mig till skolan i slutet av 8:an. Det var endast några veckor kvar av 8:an men med det plugg jag hade gjort hemma under våren (tack vare att corona kom) samt den timmen om dagen jag var där de sista veckorna så lyckades jag få två betyg i 8:an.

När 9:an väl började var jag redo efter min framgång i slutet av 8:an. Precis som i 8:an så pluggade jag i skolans studio, fast denna gång med en annan specialpedagog än den i 8:an. Jag var i skolan en till två timmar om dagen och under året i 9:an lyckades jag få betyg i ett flertal ämnen. Jag kom även fram till beslutet att gå individuellt alternativ i ett år innan jag ansökte till gymnasium. Beslutet att gå individuellt alternativ kom inte plötsligt, utan det var en möjlighet jag hade vetat om i några månader, men jag var skeptisk till det. Det tog på min stolthet. Jag ville kunna säga att jag hade lyckats ta mig tillbaka efter alla års “hemmasittande” och lyckats ta mig in på gymnasiet på precis samma sätt som alla andra, utan att spendera ett år extra. Jag insåg att det inte vore rimligt. Både att jag inte skulle kunna plugga in alla betyg som krävdes med den tiden jag spenderade i skolan, samt att förvänta mig det av mig själv efter alla dessa år hemma. 

Jag hade inte pluggat på 4 år, och att spendera hela dagar pluggandes intensivt efter den tiden vore att gräva min egen grav, att skjuta mig i ryggen, att inte ha lärt mig av tidigare planer som inte fungerat, att inte ha lärt känna mig själv. För att plugga in alla dessa ämnen  hade jag behövt spendera samma mängd tid i skolan som alla andra i 9:an, då mina krav på mig själv var höga och jag ville ha höga betyg i alla ämnen. Att ha samma schema som alla andra är något som inte hade fungerat tidigare.

Jag lärde mig även att se individuellt alternativ som ett år för mig att verkligen lista ut vad jag ville göra härnäst. Nu har mitt år på individuellt alternativ nått sitt slut och jag har listat ut vad mitt nästa steg ska vara. 

Om jag på något sätt hade lyckats få ihop tillräckligt med betyg i 9:an för att ansöka till en högskoleförberedande utbildning, så hade mitt val av program varit förhastat och inte hållbart. Trots att det till en början kändes dåligt, så är jag nöjd över mitt val att gå ett år på individuellt alternativ. I och med att jag lyckades få ett flertal betyg i 9:an så har mitt schema under detta läsår varit ganska lugnt. Jag har haft tiden att plugga utan att bli utmattad, och har även kunnat göra det utan extra stöd. Jag har inte behövt hjälp av specialpedagog likt året innan. Något som ger mig goda förhoppningar för nästa år, då jag planerar att gå som alla andra. 

Skillnaden från mina tidigare år är dock att jag är redo att sakta ner om jag behöver det. Att inse vad jag behöver innan det är försent, istället för att ignorera det. Bara för att jag kommer gå som alla andra betyder det inte att jag kommer glömma bort min historia. Jag är nu medveten om mina behov. Jag vet om mina svagheter, men även mina styrkor. Jag kommer inte hamna hemma igen. Jag kommer inte låta det ske. Jag vägrar.

Det är lätt att säga till en “hemmasittare”: “Gå bara!” och det är lätt för en “hemmasittare” att säga: “Imorgon går jag” Att faktiskt göra det är däremot något helt annat. Även om man lyckas ta sig dit så är det inte säkert att det kommer att hålla långsiktigt. En “hemmasittares” problem ligger inte bara hemma, utan till stor del i skolan. Så var det för mig i alla fall. 

Mitt problem började med en försvårad situation hemma för att min storebror var “hemmasittare”, och det gjorde att jag inte klarade av miljön och kraven i skolan. Jag fick som en mental block för skolan, nästan som traumatiserad. Att komma förbi den blockeringen är inte lätt, och det är ingenting som skolan hade så lätt att hjälpa till med. Det var någonting jag var tvungen att göra själv med mina föräldrar. Även om jag tog mig förbi den mentala blocken var miljön i skolan fortfarande inte optimal. Det tog flera år innan vi hittade en hållbar lösning. 

Mina lärdomar / tips till en person i liknande situation är:
Lär känna dig själv

Det kan vara svårt att göra i början. Det var först när jag fick börja plugga lite hemifrån (tack vare corona) som jag insåg vad som var mina svagheter och styrkor. För hur skulle jag veta om mina svagheter när jag inte hade pluggat på så länge?
Som exempel hade jag svårt att begränsa mig i skrivuppgifter och jag hade svårt utan en deadline. Jag kunde även ha svårt att följa en uppgift om instruktionerna inte var väldigt tydliga.

Var inte för hård mot dig själv

Steg två av att lära känna sig själv är acceptans och det är en viktig del av att lära känna sig själv. För mig tog det ett tag. Det handlade om att förstå att jag kanske inte är som de flesta, utan jag kanske alltid kommer bli lite tröttare, eller ha svårt att begränsa mig, eller att jag behöver en deadline. Acceptera att du inte är som alla andra, och se inte dina svårigheter som din svaghet, utan gör det till din styrka. Att veta om sina svårigheter är värt väldigt mycket. Genom att veta om dem kan du anpassa dig till det och vara förberedd.

Du har tid

När jag tittar tillbaka på när jag var hemma så kommer jag ihåg hur jag kände mig misslyckad, ledsen och hade dåligt samvete. 

    – Misslyckad som person, för att jag inte klarade av att gå till skolan som alla andra gjorde.

    – Ledsen för att jag misslyckades konstant och missade vännerna i skolan och missade även allt lärande vilket var något jag tyckte om. 

    – Dåligt samvete för att jag kände mig som en besvikelse för mina föräldrar, eftersom jag gjorde deras liv svårare och var en besvikelse till son.
    – Jag kände också stress. Enligt de flesta så var jag nog inte tillräckligt stressad. De flesta tyckte nog att jag borde skynda mig tillbaka innan jag sabbar hela min framtid. Trots att jag såg ut att vara allt annat än stressad, så var det en överväldigande känsla inombords. Under hela min tid hemma fick jag höra från omgivningen att jag slarvar bort min framtid, att jag aldrig kommer komma in på gymnasium, att mitt liv kommer bli jättesvårt och att jag kanske aldrig kommer att få ett jobb. Jag har nu på senare tid insett hur onödigt det var.

Om det finns en person som läser detta som har svårt att passa in i skolan, eller har svårt att ta sig dit, och om stress över framtiden är en stor faktor till att du mår dåligt. I sådana fall skulle jag vilja plocka bort den faktorn helt och hållet. För den gör ingen nytta. 

Det som man aldrig får höra är hur många andra vägar som finns än att bara gå från 1:an till 9:an och sedan gymnasiet tre år. Vägar som inte ens mina föräldrar hade vetskap om. Jag kom tillbaka sista veckorna i 8:an och under hela 9:an pluggade jag i skolans studio. Trots att jag sakta men säkert ville ta mig tillbaka till klassen i 9:an, så höll jag mig till studion. Jag gick ut 9:an med ett flertal betyg och började individuellt alternativ året därefter. När jag väl gick där träffade jag personer som inte hade ett enda betyg och inte hade pluggat på flera år, men fick behörighet till gymnasium trots det. Även om att plugga 9+ ämnen på ett år inte är optimalt för alla, så finns andra vägar. Man kan ta ett år till. Jag träffade en annan person som var sitt andra år på individuellt alternativ och skulle börja vuxenutbildning (komvux) året efter.  

Det jag vill säga är – allas vägar är inte skrivna i sten. Din väg är din, och hur den blir är upp till dig. Vissa går ut 9:an med alla betyg, vissa med inga. Det betyder inte att din framtid är körd. 

Detta är min uppdatering om min situation. Jag hoppas den kan bidra med lite hopp för dem i en liknande situation, och att den mörka tunneln har ett slut.

Ge inte upp!”

6 kommentarer

Under Gästinlägg, Hemmasittare, Skola

När viljan kommer inifrån finns kraften

Den senaste veckan har Calle, 19 år, på eget initiativ börjat tillaga enkla luncher till sig själv. Ett par gånger har han stekt hamburgare och idag gjorde han korv med bröd. Idag sa han till mig att han skulle vilja lära sig laga några enkla rätter.

Tidigare har han visat noll intresse för detta och inte heller haft någon ork att göra något. Vi har försökt få med honom i matlagning genom åren och uppmuntrat honom att laga egen mat men han har inte alls varit intresserad. Han har innan bara gjort toast, kokat nudlar och värmt ugnspizza någon enstaka gång och då sällan utan protest.

Det är så tydligt att när viljan/behovet kommer inifrån så finns kraften/orken/lusten. Mognad spelar säkert också in.

Tänk vilken skillnad det är när det inte finns yttre krav och press med i bilden utan bara en inre motivation. Det kommer att ordna sig för mina barn. De kommer att bli självständiga när de är redo.

6 kommentarer

Under autism, Diagnos, Förståelse, Vardag

Förundrad

Jag är på riktigt förundrad över hur Emil på bara ett år har ändrat på hela sitt beteende och mående. Om någon för ett år sedan hade sagt till mig att Emil nu i åk 9 skulle ha 100% närvaro sina två timmar om dagen (bortsett från sju skoldagar med corona) och dessutom få avgångsbetyg i 8-10 ämnen hade jag inte trott på det. Han fick till slut ihop två betyg i årskurs 8 tack vare möjlighet till hemmastudier pga corona.

Skillnaden mot för ett år sedan är ENORM. Emil ställer klockan och går upp själv. Jag glömmer till och med att kolla till honom. Jag går inte in i hans rum alls på morgonen. Hur stort är inte det? Vi kämpade flera timmar varje morgon förra året och inte hjälpte det.

Emil tar sin medicin, duschar, pluggar extra hemma de eftermiddagar han vill och orkar. Genom träning har många rutiner blivit automatiserade. Det som han fortfarande behöver hjälp med är maten men annars fungerar det mesta.

Jag sa alltidMåendet går före skolan”. Nu när han har läkt och får rätt stöd och anpassningar fungerar både mående OCH skola. Så borde det alltid vara.

Emil planerar att läsa in några ämnen till nästa år på individuellt alternativ för att få ihop till 12 betyg så han kan läsa högskoleförberedande gymnasieprogram ht-22. Han har drömmar och visioner.

Jag är förundrad. Och tacksam 🙏

8 kommentarer

Under ADD, autism, Diagnos, Hemmasittare

Om boken ”En skola som fungerar – för alla”

Jag har läst boken ”En skola som fungerar – för alla” av Joanna Lundin (Studentlitteratur). Joanna är npf-pedagog och föreläser och handleder inom NPF. Boken inspirerar till skolutveckling och lyfter vikten av att ”gräva” där man är. Vi har de förutsättningar vi har och måste utgå ifrån dem. Det är lätt att fastna i ekonomi och diagnos istället för behov.

Som pedagog anpassar vi ofta efter vad som fungerar för majoriteten. Boken uppmuntrar istället till att vända på tankegången och utgå ifrån de elever som behöver olika former av stöd och anpassningar. Att ha tydlig struktur skadar ingen.

Joanna lyfter vikten av att titta på sig själv och arbeta med sitt sätt att möta olika elever. Att skapa relation är viktigt och att planera utifrån den grupp man har och inte en idealbild. Att ha lösningsfokus och ett lågaffektivt förhållningssätt. Just att titta på sig själv och sitt sätt att agera och hantera olika situationer är ett stort och viktigt arbete. För mig är det en ständigt pågående process.

Det är också viktigt att ha en god och lyhörd relation med vårdnadshavare för att skapa bra förutsättningar för ett samarbete som gynnar eleven. Som förälder till barn som har en problematisk skolgång har jag alltför ofta känt mig ifrågasatt som förälder när jag har lyft mina barns behov.

Boken tar upp hur vi kan anpassa miljön och även vad vi kan tänka på gällande skolmåltiden och raster. Det är också viktigt att fundera kring regler. Vilka regler behövs egentligen och vad är syftet med dem?

Den här boken borde läsas av alla på den skola jag arbetar på (och på alla andra skolor!) för att sedan ha diskussioner kring hur vi kan möta alla våra elever utifrån de förutsättningar de, och vi, har. Helt enkelt skapa en skola som fungerar – för alla!

Lämna en kommentar

Under Boktips

En bok skriven med hopp om förändring

Jag har vid olika tillfällen fått frågorna ”Varför skrev du boken?” och ”Hur orkade du skriva en bok mitt i allt det jobbiga?”
Jag har försökt skriva boken som jag själv önskar hade funnits när vi hade det som tuffast. Jag har skrivit boken för att jag innerligt hoppas att vår berättelse ska leda till en förändring och förbättring. Vi är inte ensamma om vår resa tyvärr. Diskussionen kring en tillgänglig skola behövs från politiker- till pedagognivå. Hur ska vi skapa en skola som alla förmår genomgå med hälsan och självkänslan i behåll? Mina killar kraschade båda av utmattning i mellanstadiet. Många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har en haltande skolgång. Detta är tydliga tecken på att något måste göras. Jag hoppas att våra erfarenheter kan bidra till den diskussionen.

Jag hoppas också att boken kan ge stöd och igenkänning till dem som lever liknande liv och kanske bidra med tips och idéer.

Hur orkade jag skriva boken? Jag orkade inte låta bli att skriva den! Jag såg tydligt att det finns mycket att förändra och förbättra. Jag vet att vi är alltför många föräldrar som blir misstrodda och skuldbelagda när våra barn inte mäktar med skolan och inte passar in i skolans mall. Jag kände att jag var tvungen att göra något. Jag började med bloggen som egenterapi. Efter ett tag fick bloggen många läsare och sen föddes idén om en bok. Kikkuli Förlag trodde på mitt bokmanus och det är jag så tacksam för.

Jag önskar att politiker, handläggare på socialtjänsten, handläggare på Försäkringskassan, rektorer, pedagoger och anhöriga läser boken. Jag brukar inte be läsare dela inlägg så ofta men nu ber jag er. Dela så att boken når dem som behöver mer kunskap och förståelse. Dela så att boken når ut och bidrar till diskussion.

Boken är dedikerad till mina älskade barn men skriven för alla barns skull.

Boken finns på Adlibris och Bokus. Nu även som e-bok.

2 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare

Martyren

Vissa dagar blir jag martyren. Det är så synd om mig och känslan av att allt är orättvist bara kryper i mig. Sådana dagar går jag ofta och lägger mig med dåligt samvete. Jag är inte en lågaffektiv och pedagogisk mamma när jag är martyren.

”Här har jag stått och lagat annan mat till dig och så äter du ändå inte!”

”Vi får göra ALLTING här hemma!”

”Ni är så otacksamma!”

”Klarar du inte av att bre en macka? Det klarar ju treåringar till och med!”

”Andra barn i din ålder kan…”

”Jag är trött på att vara en serviceinstans!”

”Tror du att jag jobbar här?!”

”Ingen uppskattning får man heller!”

”Du borde kunna … i din ålder!”

”Ligg i sängen hela dagen då om du vill slösa bort ditt liv!”

”Nu får du skärpa dig!”

”Du kan om du vill!”

”Hur ska du lära dig … om du är så lat att du inte ens försöker!”

Lika fort som dessa saker slinker ur min mun ångrar jag dem. Ofta ber jag om ursäkt efter och försöker förklara min frustration. Som tur är händer det inte så ofta att jag blir martyren. Det är en jobbig roll att axla.

Jag VET att mina barn kämpar på efter sin egen bästa förmåga. Det gör jag med. Och ibland orkar jag bara inte…

9 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Förståelse, Vardag

Gästinlägg: En 15-årig hemmasittares perspektiv

Texten nedan är skriven av min 15-åring Emil. ❤

Foto av Emil

”Jag är hemma majoriteten av alla veckodagar, jag sitter och antingen tittar på TV:n eller sitter vid min dator. Jag tänker på skolan och känner mig ensam. Jag sitter och väntar på nästa dag men nästa dag blir ännu ett misslyckat försök att ta mig till skolan.

Mamma och pappa stöttar och uppmuntrar mig dagligen, vart jag ser misslyckanden ser dom förbättring och stolthet. Dom kämpar minst lika mycket som mig och lyckas hålla sig positiva trots hårda tider.

Jag är femton år och har ADD och går i 8:an, jag har varit hemma till och från sedan 5:an. Jag har varje år kommit tillbaka men blir tillslut utmattad. I början av 7:an var jag väldigt optimistisk och positiv för ett nytt år och ny skola. Allting fungerade bra, några från min förra klass var där men jag fick även nya vänner som inte var alls medvetna om min tidigare frånvaro. Ämnena fungerade för mestadels bra. I SO, Svenska, Engelska och Bild var mitt presterande minst lika bra som alla andra trots all min frånvaro men Matte, NO och Slöjd var svårare. Tillslut tog det stopp, skolan hade bestämt att jag inte skulle gå heltid men jag var bestämd och ville gå som alla andra. Idag förstår jag att gå som alla andra är inte rimligt och kommer kanske aldrig bli. Som mamma brukar säga “ditt hundra procent är kanske 70”.

Som jag nämnde tidigare så går jag idag i 8:an, nästa år börjar jag i 9:an och sedan året därefter gymnasiet. Jag har i dagsläget inga betyg i något ämne. Skolan och mina föräldrar tror om jag kommer till skolan och jobbar så har jag alla förutsättningar i världen att få betyg i 9:an och komma in på gymnasiet.

Sedan två månader tillbaka har skolan gett mig möjligheten att plugga hemifrån dom dagar jag inte kommer dit, vilket är nästan alla. Detta är något jag tidigare inte fått göra då skolan tycker jag ska komma dit och jobba.
Jag känner själv att plugga hemifrån får mig att känna att jag gör något bra och nödvändigt. Det känns även som om det kickar igång min hjärna igen efter ha varit inaktiv så länge.
Jag vill verkligen plugga och få ny kunskap. Jag gillar skolan men problemet är orken och låsningar.

Just nu är jag i en period i livet då jag grubblar mycket. Jag tänker på hur saker kunde blivit ifall jag saktade ner i 5:an och gick ett eget schema. Även hur saker hade blivit ifall när jag var hemma hade jag pluggat mer än vad jag gjort och även tagit mer ansvar.
Det känns som 4 år av mitt liv är bortkastat. Som om jag missat så mycket med mina vänner i skolan och vänner jag har förlorat. Jag vet att jag har haft många bra stunder med min familj och även vänner men när man mår dåligt så är det svårt att se något annat.

Jag har genom dessa år känt mig ensam med detta liv och har även låtsats för mina vänner jag spelar med som inte går i min skola att allting är som vanligt och att jag är i skolan dagligen utan problem. Jag ljuger om det för att jag är rädd för reaktionen jag kommer få och vad dom kommer säga.
Jag tycker att skolan och lärande är grymt viktigt men jag tror inte att skolans scheman och uppbyggnad är gjort för oss alla.

Jag skriver det här för att visa personer som gått igenom liknande att dom inte är ensamma. Att när livet ser som mörkast ut måste man fortsätta igenom den mörka tunneln för att tillslut finna ljuset. Jag kommer aldrig sluta försöka, jag har en vision om mitt liv och jag kommer se den besannas oavsett vad, och jag hoppas du gör detsamma.
Sluta aldrig försöka, tillslut finner du ljuset.

Skrivet av en person som vill dig väl.
/ Emil”

23 kommentarer

Under ADD, Förståelse, Gästinlägg, Hemmasittare