Tag Archives: tonåring

Den här sommaren har det hänt något stort!


C, 16 år med högfungerande autism, har varit iväg på semester med sin bästa kompis med familj i fyra dygn i sommar! C som för några år sedan knappt kom iväg på semester med familjen.
Att åka iväg sådär innebär stora prövningar och att gå utanför sin trygghetszon. Helt ny miljö, en familj som C inte känner så bra (bortsett från bästisen såklart!), annorlunda mat, ingen given plats att dra sig undan på vid behov, ingen dator

Allt har gått jättebra! De har badat, gått på bio, spelat minigolf, gått i affärer, ätit på restaurang…

C behövde dessa dagar vara flexibel, spontan och anpassa sig till nya människor (vara trevlig och social). Det tog säkerligen en hel del energi.
Ibland när jag är i nuet kan jag bli frustrerad över att jag inte upplever att vi (C) gör framsteg. Det känns som vi bara står och stampar på samma fläck.
Jag inser dock när jag läser gamla inlägg i bloggen att C har utvecklats så mycket och mår oerhört mycket bättre nu.
Det går framåt! 😊
Det finns hopp!

Annonser

3 kommentarer

Filed under Anpassningar, autism, Semester

Om boken ”Tonår med autism och asperger – en föräldraguide”

Jag har precis läst ut boken ”Tonår med autism och asperger – en föräldraguide” av Carolina Lindberg (Natur & Kultur, 2016).

Att vara tonårsförälder är tufft för de flesta, men att ha en 16-åring med asperger/högfungerande autism (C) och en 13-åring med ADD och autistiska drag (E), är nog lite tuffare än vanligt. Sen slänger vi in vår 9-åring med ADHD i mixen också så kanske ni kan ana lite hur det kan vara hemma hos oss 😉

Boken bjuder på både fakta och berättelser att känna igen sig i. Läsaren får råd om hur man kan förstå sin tonårings reaktioner och tips på hur vi kan underlätta kommunikationen.

Något jag har märkt är att mina tonåringar lätt blir stressade av saker. E blir stressad av en rörig miljö och av för mycket att göra. C blir stressad av yttre krav.

På sidan 48 tar boken upp stressorer.
”Att anpassa antalet stressorer för ungdomar med AST till en hanterbar nivå är inte jättelätt, men ofta möjligt att påverka. Att ta bort tonåringens personlighet och medfödda skörheter varken kan eller vill vi, men vi kan hjälpas åt med att hitta sätt att hantera den sårbarheten”.

Det som har stressat C och E mest har varit skolmiljö, skolarbete och skolkrav. Båda blev utmattade av skolan. På kuppen blev även vi föräldrar utmattade och detta tar boken också upp.

Hemma har vi anpassat mycket och vi jobbar hela tiden med att ställa rimliga krav på våra tonåringar utan att ställa överkrav. Både C och E kraschade i skolan i mellanstadiet och de fick diagnoser sent. På BUP sa de att de trodde att de hade klarat skolan så pass länge ändå för att vi hemma har kravanpassat och tagit bort stressorer utan att vi har tänkt på det. Så är det kanske. Tyvärr blev det ju så att skolan inte lyssnade på oss när vi signalerade att våra barn inte orkade med skolan. Vi NPF-föräldrar är ofta experter i motvind.

Boken tar på sidan 136 upp begreppet ”Att curla”. Det kändes lite skönt att läsa det avsnittet för jag känner i hjärtat att vi gör rätt som ”curlar”. Vi kompenserar för oförmågor/svårigheter.
”Så när aningslösa förstå-sig-påare skriver krönikor om föräldrar som curlar sina barn får vi gissa att de inte menar föräldrar som hjälper sina barn med AST från att gå sönder av samhällets krav”.

Sidan 44 ”Självklart är det vårt jobb som föräldrar att fylla våra barns ryggsäckar med livskunskaper så att de kan kliva ut i vuxenvärlden med en beredskap att klara sig. En livskunskap är att kunna koka makaroner. En annan kan vara att veta att det finns människor som stöttar en och ställer upp för en när man har det tufft”. Exakt!

Balansen mellan att erbjuda trygghet och att ställa krav som leder till utveckling är svår (s. 58). Jag har perioder då jag testar att göra som jag förr ansåg att man ”borde göra” med barn. Men det fungerar inte med mina barn. Så är det bara!

Tonårstiden är en ”svängig” tid. Dessa svängningar blir ofta ännu tydligare hos ungdomar med AST. Boken nämner att man som AST-förälder redan är van vid och rustad för dessa svängningar eftersom barnen inte har följt den förväntade utvecklingskurvan och ofta är ojämna i sina förmågor. Detta innebär att vi föräldrar är mer flexibla. Det håller jag med om! Flexibilitet får vi träna på hela tiden!

I tonåren kommer frågor om kroppen och sexualitet, funderingar kring vem man är osv. Boken tipsar om UMO (Ungdomsmottagningen på nätet) där det finns svar på många frågor.

Boken tar också upp hjärnans utveckling (s. 82-84). Det som utvecklas sist i hjärnan är pannloberna där vi har vår förmåga att planera och organisera, förstå sociala koder, tänka långsiktigt mm. Inte konstigt om detta blir extra utmanande för en tonåring med AST!

I kommunikationen med tonåringen så tipsar boken om att använda skrift såsom sms och mail eller lappar. Det skriftliga finns kvar och det brukar bli kortare vilket gör att tonåringen slipper lägga energi på att sortera ut det som är viktigt. (I detta blogginlägg har jag skrivit mer om kommunikation med tonåringar. Boken tog upp liknande tankar).

Boken tar även upp vikten av att ta hjälp av ”samhället” (t ex Socialtjänsten, LSS, Habiliteringen) om livet som förälder blir för tufft. Här vill jag tillägga att det är lättare sagt än gjort! Man blir mest bollad mellan olika instanser och ingen tar riktigt ansvar.

Detta blogginlägg skulle kunna bli hur långt som helst. Jag avslutar innan det blir en egen bok om boken 😉

Boken är lättläst och informativ. Rekommenderas!

5 kommentarer

Filed under Anpassningar, autism, Boktips, förälder, Förståelse, Kommunikation

Idag tog C moppekörkort!

IDAG HAR C TAGIT MOPPEKÖRKORT!

För drygt en månad sedan gav vi med oss och gick med på att C skulle få ta kortet och att vi skulle köpa en moppe.

Anledningarna till att vi gav vika var flera. Dels var det för att alla Cs närmsta vänner hade tagit moppekörkort. Men en stor anledning var också att C skulle ha ett bra projekt med ett mål att ägna sig åt. När skolan inte fungerar är det viktigt att få lyckas inom andra områden.

En annan anledning var att C skulle vara tvungen att plugga. C har knappt pluggat alls på 3,5 år (ht åk 6). Cs självkänsla gällande studier är helt körd i botten.

Nu har C genomgått en moppekurs med 8 timmar teori, kört två timmar inhägnad körning och två timmar körning i trafik med trafikskolan och pluggat mycket teori hemma. Hen har både läst boken och pluggat på datorn. Idag klarade C teoriprovet på första försöket! Vilken boost för självkänslan!

Vi hoppas nu att detta ska ge ringar på vattnet och bidra till att C har mer tillit till sin egen förmåga och klarar av att plugga in något betyg till hösten. Tanken är också att C kan ta moppen till gymnasiet.

En viktig nyckel till C är motivation. Jag har varit inne på ämnet förr. C måste se meningen med saker och en personlig vinst i det som hen gör. Jag hoppas verkligen att skolan kan hjälpa C med motivationen i höst.

Jag är så oerhört stolt över C och glad för hens skull!

Moppen köpte vi i söndags och idag åkte C iväg för att träffa några kompisar. Cs lyckliga glittrande ögon och leende kändes helt underbart att se! 

7 kommentarer

Filed under autism, Förståelse, Hemmasittare

Att sätta gränser och samtidigt försöka behålla en nära relation

På lördagskvällen hade C (min 15-åring med asperger) och jag ett sådant där sällsynt djupt och förtroligt samtal. Jag älskar de tillfällen vi har dessa samtal.

Jag gick in till C och satte mig på sängen. C satt vid datorn. Jag sade ingenting utan satt bara där en stund och tittade när C spelade.

Efter ett tag sa C att hen skulle ut och träffa kompisar lite senare på kvällen. Vi pratade lite om kompisar och då sa C plötsligt:

”Min kompis F får ett glas vin av sin mamma varje fredag!”

”Va? Har F sagt det?”

F är också 15 år.

”Ja! Och E och W får cigaretter och snus av sina föräldrar ibland!”

E och W är 16 respektive 14 år.

”Det låter ju helt sjukt! Pappa och jag skulle aldrig ge dig alkohol! Eller något annat otillåtet!”

”Nej, jag vet. Och det tycker jag är bra! Jag tycker det är konstigt att deras föräldrar gör så!”

”Ja jättekonstigt!”

”Mamma, du och pappa har ju låst in all alkohol. Men för några veckor sedan hade ni en sån där box med rött vin som ni hade glömt låsa in. Då snodde jag lite i en petflaska. Jag vill att ni ska veta det. Förlåt! Det var i alla fall inte gott. Jag ska inte ta mer men ni kan väl låsa in den också?”

”Vad bra att du är ärlig. Du är 15 år och får absolut inte dricka alkohol! Vi låser in den!

C berättar mycket för oss och vi sätter gränser men vi vill samtidigt behålla relationen så att C inte slutar berätta. Ibland är balansen svår.

Vi försöker köra på medstånd istället för motstånd i den mån det går. Men jag skulle aldrig ge alkohol till min 15-åring.

(Bilden är från Messenger)

Vi har blivit ”granskade” många gånger av Socialtjänsten pga orosanmälningar för Cs höga skolfrånvaro. Vi har blivit ”godkända” varje gång.

Föräldrarna till dessa barn blir inte granskade för deras barn går i skolan.

Är måttet på en bra förälder baserat på om barnet går i skolan eller inte? Det kanske är läge att granska några andra föräldrar ibland…

Jag hoppas att C känner sig trygg med att hen kan fortsätta berätta saker för oss men också vet att vi sätter gränser när det behövs.

På något sätt ska vi ta oss igenom tonåren. Det är verkligen en prövning! 😅

4 kommentarer

Filed under autism, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Socialtjänsten

Vad är ”vanlig” tonåring och vad beror på diagnosen?

Nu sitter vi i bilen på väg hem efter en fixarhelg på landet.

C var först positiv till att åka ut till landet men när helgen närmade sig växte motståndet. C ville vara hemma och umgås med sina kompisar. Vi försökte övertala (tvinga går inte!)  C att följa med men C låste sig vid att hen skulle stanna hemma.

C ville stanna hemma själv.

”Men kom igen! Jag kan vara hemma själv! Jag är 15 år!”

Vi ville absolut inte att C skulle vara hemma själv av flera skäl.

För det första för att vi vill kunna ha koll på när/om C kommer hem på kvällen/natten, för det andra för att vi är oroliga för att C ska dra hem kompisar och för det tredje för att C inte brukar komma ihåg att ta sin medicin och ta något att äta.

Vi insåg fort att vi måste vara flexibla och kasta om vår plan. Istället för att åka till landet alla fem på fredagen löste vi det så att L och jag åkte ut med min syster med familj på fredagen.

Maken och E åkte ut till landet på lördag morgon. C fick sova hos en kompis lördag-söndag. Vi bad dessutom grannarna hålla koll på vårt hus så vi inte plötsligt hade en föräldrafri fest.

Vi hade det riktigt skönt på landet. Vi krattade och eldade. Badade bastu och åt gott.

Att åka till landet är nog ingen tonårings dröm. Men de flesta tonåringar kan man nog tvinga med. Eller? 

Ibland vet jag inte vad som är ”vanlig” tonåring och vad som är asperger. C har alltid varit svår att få att göra saker som hen inte har bestämt själv. Vi har fått lirka mycket.

Numera går det nästan inte att få C att göra något hen inte vill. Hen låser sig vid hur hen tycker att det ska vara. Det är omöjligt att diskutera. C tar inte in någon annans bild. Ibland kan C kompromissa men inte ofta. C har alltid varit ett viljestarkt barn som vill bestämma och tonår gör det inte lättare direkt…

Jag tycker att det är svårt att veta vad som är en oförmåga hos C och vad som är trots. När borde jag pressa och ställa mer krav och när borde jag backa?

C mådde under en period väldigt dåligt. Nedstämd och utmattad. Nu mår C bättre. Kan C falla igen om vi börjar pressa?

Vi försöker köra på ”medstånd” istället för motstånd. Om vi är för hårda kommer C bara att låsa sig ännu mer.

Jag har hört att man kan dra av ca 1/3-del i mognad på barn med diagnos. Det skulle innebära att jag har en 10-11-åring som vill vara hemma själv en hel helg och komma hem sent på kvällarna. Det känns inte så jättebra.

I vissa avseenden känns C ganska mogen. I andra avseenden märker jag stora brister i konsekvens- och säkerhetstänkande. Svårt! C är väldigt ojämn.

Vi gick en kurs om kommunikation med din tonåring för drygt ett år sedan. Jag känner att vi fortfarande behöver jobba mer med basen.

Jag inser att vi har många utmanande år framför oss…

9 kommentarer

Filed under autism, Diagnos, förälder

Dagvill

(Bilden är från Messenger)

Ordet ”dagvill” (eller dagvild som används av vissa) använder vi när vi känner oss lite snurriga kring vilken veckodag det är. T ex ”Nu på semestern är jag dagvill! Det känns som det är lördag hela tiden!”

Dock har vi oftast koll på dagarna i vanliga fall. Och vilken månad det är har vi absolut koll på.

C, min 15-åring med asperger, har sällan koll på vilken dag det är. Nu inför skolstarten måste vi varje dag säga t ex ”Idag är det måndag. Imorgon är det tisdag. Sen onsdag. Efter det är det torsdag och DÅ börjar skolan!” Vi går igenom detta muntligt varje dag nu för att C inte ska bli chockad när det plötsligt är torsdag och skolstart.

Vi har köpt en kalender till C där vi har skrivit in viktiga datum men C tittar inte i den.

Något annat vi har märkt är att C inte kan rabbla månaderna i rätt ordning och att hen inte riktigt har koll på vilken månad det är. Detta har vi många gånger försökt lära C men det är som att det inte fastnar.

(Bilden är från Messenger)

Utredningen visade att C är normalbegåvad så det har ingenting med begåvning att göra. Jag tänker att det kanske beror på ointresse eller att C än så länge inte ser nyttan av att ha koll på detta.

C har stenkoll på saker som hen tycker är intressanta. Det har varit varierande saker genom åren.

Jag hoppas att C kan hitta motivation till skolan nu och tycka att det är intressant. Vilken dag det är kan vi hjälpa till med! 😉

2 kommentarer

Filed under autism, Diagnos, Förståelse

Att värma en fryspizza är inte så lätt!

(Bilden är från Messenger)

Ibland inser jag att C, 15 år, verkligen ligger efter på olika sätt.

Idag var det ingen stor sak men ändå något jag märkte.

Nu på eftermiddagen var C hungrig och hittade en pizza i frysen som hen ville ha. Jag låg i sängen med sprängande huvudvärk och sa:

”Du kan fixa själv! Läs på förpackningen!”.

C lommade iväg. Efter en kort stund hörde jag ”Mamma kom! Det går inte!”

Jag masade mig in i köket. C hade satt temperaturen på 220°. Det var bra! Men hen hade inte sätt på själva värmen med det andra reglaget. Jag visade C tecknet för över- och undervärme.

Vi tog fram en plåt. C lade pizzan på plåten och skulle sätta in den direkt i ugnen. Jag fick förklara att ugnen måste få rätt temperatur först, och att man ser att den har det när den lilla runda lampan bredvid reglaget har slocknat.

Det tog en stund och sen var ugnen varm. Vi ställde in pizzan och jag fick påminna C om att ställa timern på 12 minuter.

Jag sa till C att jag skulle gå och vila igen och att hen skulle ta ut pizzan och stänga av ugnen när timern ringde.

Efter 12 minuter hörde jag C gå till köket. Och kort därefter ropade hen ”Mamma! Kom! Jag kan inte öppna ugnen!”. Jag fick gå dit och visa spärren.

Barn som har haft hemkunskap tror jag kan sådana här saker i 15-årsåldern. Vi har bekanta som har barn som har haft matlagningsdagar hemma i flera år och som kan fixa en enkel lunch till sig själv och yngre syskon.

C har varken haft intresset, lusten eller orken. Numera är C relativt självständig i morgon- och kvällsrutiner. Det har äntligen, efter många år, blivit ganska automatiserat.

Upplevelsen idag fick mig att inse att C, och vi, har mycket kvar att jobba med. En viktig, och lite jobbig, påminnelse.

1 kommentar

Filed under autism, Diagnos, Förståelse

”Medstånd” istället för motstånd

Nu har vi en tonåring med stort T i huset. C fyller 15 år i vår.

Att ha en tonåring är tufft. Det är mycket konflikter och ”Du fattar ingenting mamma! Stäng dörren!”.

För oss är det lite av en chock att C är på vift hela tiden. C har suttit i sitt rum vid datorn i mer eller mindre två år. Hen har knappt varit utanför dörren. C har till och med haft svårt att ta sig iväg till självvalda saker. Kompisar hade C via Skype men de sågs mycket sällan IRL (in real life 😉 )

Sedan ungefär 3 månader tillbaka är C knappt hemma längre. C träffar kompisar HELA tiden. De åker till stan, går i affärer, äter på Mc Donalds, går på bio, ”hänger ute” och snackar. Ibland är de hos oss. En gång kom åtta ungdomar hit. Nästan varje vecka har C ett par kompisar som äter middag här.

Föräldrar till ”vanliga” barn får möta detta lite mer successivt. De hinner vänja sig lite.  Barnen kanske börjar vara ute lite när de är 12 på helgerna och då kan man säga kl 20 och sen öka tiden med åldern.  Här måste vi hoppa på kl. 22-23-24 direkt. Jag är inte redo!

Allt detta är givetvis helt underbart!

MEN… Riktigt glad kan jag inte vara. C håller inte de tider vi har satt upp. Ofta kan C komma någon timme för sent och då sätter ”mammahjärnan” igång och oroar sig. C vill inte heller alltid riktigt berätta var hen är. Vi har någon gång gett C en ”påföljd” att hen måste stanna i kommunen en vecka pga. flera sena ankomster. Vi har sagt att C måste visa att hen kan hålla tiden i kommunen först. Sen får det bli stan igen.

C har trotsat detta och åkt till stan ändå. Vi har sagt att om C inte lyssnar så tänker inte vi betala abonnemanget till Cs mobil. Då har C svarat ”Det skiter väl jag i! Det är ju ändå ni som kommer lida mest av det när ni vill få tag i mig!”. Det är sant! Med andra ord har vi plötsligt ingenting att komma med.

I helgen gjorde C revolt. Hen var borta och kom flera timmar för sent, ljög om var hen var och var inte anträffbar. Med andra ord var det en rejäl markering från C att vi måste backa och visa lite förståelse. Annars kommer det att bli fler lögner och stora konflikter. Cs kompis (som också har asperger) var med och gjorde samma sak mot sina föräldrar.

Vi har en väldigt bra dialog med kompisens föräldrar och försöker prata ihop oss om tider osv med dem. Skönt att ha någon att bolla med!

Jag fick tips från en vän, som hade lyssnat på en föreläsning med Bo Hejlskov Elvén, att man måste köra på ”medstånd” istället för motstånd.
Hon sa så här:
”C ser det som ett problem att ni vill veta var C är.
För er är det ett problem att ni inte vet var C är.
Cs lösning är att inte berätta.
Ni vill att C använder sig av en lösning som inte är ett problem för er.
Ni behöver hitta en lösning som C kan känna är okej utan att hen känner att hen har förlorat maktkampen…”

I söndags hade vi ett längre prat med C. Hen förklarade att hen vill träffa kompisar och gå på fester men eftersom C har trott att vi inte skulle tillåta fester så har C valt att ljuga. C har tydligen varit på fester flera helger utan att vi har förstått det. Jag känner mig väldigt godtrogen och blåögd.

Vi sa att vi kan tillåta fester om vi får reda på adressen till festen och om C är ärlig. Vi pratade lite kring tider osv. Vi gjorde en kompromiss. C fick vara med och bestämma och påverka.

Vi förklarade hur oroliga vi blev i helgen och hur farligt det är att vara ute på vift på det där sättet. Det kändes som att lite gick in i alla fall. Hoppas det!

C sa att det kändes skönt att sanningen hade kommit fram och att hen tyckte det var jobbigt att ljuga. Hen sa också att det kändes som vi föräldrar förstod C bättre nu.

Psykologen sa att eftersom C har varit så bunden till, och beroende av, oss föräldrar nu i ett par år när hen har mått dåligt så får vi räkna med en kraftfull frigörelse. Jo tack! Jag märker det!

Nu hoppas vi att genom att erbjuda ”medstånd” (vi tillåter fester) så kan vi få reda på var C är. Vi vinner på att veta var C är och C vinner för att C får gå på festen och slipper ljuga. Inget motstånd. Återstår att se till helgen om detta fungerar. Håll tummarna!

Jag och maken gick en kurs förra våren som hette ”Kommunikationsmöjligheter med din tonåring” på Aspergercenter. På den kursen pratade föreläsarna mycket om att bygga på en kravlös bas med sin tonåring för att få en bra relation. Sen kan man vid andra tillfällen prata om ”jobbiga saker” och ställa krav. Jag måste försöka tänka på det!

Det verkar inte riktigt vara meningen att jag och maken ska ha det lugnt någon gång… 😉

Vi måste bygga på basen! När vi är i basen ska vi inte förmana och ställa krav.

 

Vi måste hitta en gemensam plattform!

Gilla gärna min sida ”Supermamsen” på Facebook. 🙂 https://m.facebook.com/SupermamsenAspergerbarn/?ref=bookmarks

11 kommentarer

Filed under autism, Hemmasittare, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!

Om kursen ”Kommunikationsmöjligheter med din tonåring”

20160610_131800.jpg

Nu på våren har maken och jag gått en kurs på Aspergercenter som heter ”Kommunikationsmöjligheter med din tonåring”. Det var två halvdagar och det var väldigt givande. Som alltid när jag går kurser fick jag många tankeställare.

Att kommunicera är alltid svårt. Att kommunicera med en tonåring är väldigt svårt. Att kommunicera med min tonåring med asperger är ännu svårare…

kommunikation-bild-jpeg.jpg

Specialpedagogerna som höll i kursen sa att det är vanligt att skenet bedrar gällande språkförståelsen hos personer inom autismspektrum. (C har diagnosen asperger, ASD, högfungerande autism).

otydligt jpeg

Personer med ASD kan ha ett rikt ordförråd men ändå inte alltid förstå betydelsen. De kan ofta tolka saker bokstavligt vilket komplicerar kommunikationen. De kan ha svårt för att veta hur de ska använda språket i sociala sammanhang.

C har ett tillsynes väldigt bra språk och är väldigt verbal. Men jag har märkt att C tar saker bokstavligt och att jag måste vara tydlig och helst använda få ord.

Vi pratade på kursen om vad syftet med ett samtal brukar vara och kom fram till att tonåringens och förälderns syfte skiljer sig ofta åt väldigt mycket.

Många av oss föräldrar på kursen upplevde att våra barn låste sig när vi ville prata med dem. Detta blev ett stort hinder i att komma vidare i kommunikationen.

komm syfte från kursen 1 jpeg

Kursledarna tog upp att det finns olika perspektiv på samtal.
Det finns samtal då man måste komma fram till en lösning tillsammans med sin tonåring. Lösningsinriktade samtal. Då är det bra att ställa frågor och be tonåringen komma med förslag på lösningar, att ha fokus på att ta ett beslut och göra en överenskommelse.

Sen finns det samtal med empatifokus. Dessa samtal måste få ta tid. Som förälder ska man lyssna aktivt och visa intresse. Inte döma. Det ska inte vara ett samtal som leder till en lösning.

Något vi föräldrar kom fram till var att vi sällan ”bara är” med våra tonåringar. Om vi går in i deras rum har vi ofta en agenda med ett krav på dem.

Kursledarna sa att vägen i in i de jobbiga samtalen ska gå via en bas där man helt enkelt umgås utan krav. Och att det är viktigt att vara i basen och inte då tänka ”Nu har vi det så mysigt så nu kan jag passa på att prata om…”.

komm syfte från kursen 2 jpeg

Jag inser att vi måste bygga mer på vår bas. Jag har nästan alltid ett krav jag vill lägga på C när vi umgås känns det som.

Vi tog upp olika idéer om hur man kan ha goda stunder och kravlösa samtal. Förslag som kom upp var att gå en promenad, bara gå in i tonåringens rum och hänga, fika tillsammans, titta på TV, åka bil osv. Många föräldrar tyckte att samtalen blev bättre om det skedde i en situationen där man inte behövde ha ögonkontakt när man pratade.

Om man har en bra bas är det ofta lättare sen att ta de kravfyllda lite jobbigare samtalen.  Vid ”jobbiga” samtal är det bra att försöka välja ett bra tillfälle. Det kan också vara bra att ge tonåringen betänketid:
  ”Jag tycker att du spelar lite väl mycket och jag vill prata med dig om det sen. Kan du fundera på om du har någon bra lösning på det så pratar vi om det imorgon!”.
Det kan också vara bra att kommunicera via sms. Det är bra att ha en tydlig agenda ”Jag vill prata med dig om…”. Man ska inte ha för långa samtal. Det är bra om det är tidsbestämt.

För att få en fåordig tonåring att svara kan det vara bra att använda skalor eller göra plus-  och minuslistor. Det kan också vara bra att göra måltrappor så att målet blir tydligt med alla stegen på vägen dit.

Jag har en del att jobba med. Jag måste försöka få till fler kravlösa samtal med C och vara tydligare.
Idag har C och jag varit i centrum för C ville klippa sig. Det blev en god kravlös stund! 🙂

14 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, Hemmasittare, Kommunikation, Lånade kloka tankar, Pedagogiska tips!

Visioner

wpid-20150927_144358-1.jpg

Ibland glömmer jag bort att det inte är som det var förr. Jag bygger upp förväntningar och visioner. I morse blev det så.

Maken är på landet med en kompis och samlar välbehövlig energi. Han tog bilen. Jag är hemma över helgen med våra tre barn och mina föräldrars hund som vi passar i ett par veckor.

Igår kväll satt jag och funderade över hur vi skulle få till frisk luft för oss alla, promenad med hunden och lördagsgodis. Jag kom på en strålande idé. Ca en halvtimmes promenad bort ligger en godisaffär. Jag tänkte att vi går till den allihop och tar med oss hunden. Förr gjorde C sådana saker!

Jag tänkte ut logistiken också. Jag vill inte att hunden ska vänta utanför affären själv så planen var att jag först går in i affären med 6-åringen och 10-åringen medan C stannar utanför med hunden. Sen går vi ut och C får gå in själv och handla sitt godis. En mycket bra plan tyckte jag!

Men… När jag kom med idén till C i morse så skrek hen ”Jag tänker inte gå ut idag!”.
”Jag vill att du får frisk luft och rör på dig lite. Det är viktigt!” sa jag med bedjande röst.
”Är du HELT efterbliven??? Jag tänker inte följa med har jag sagt!”

POFF! Där sprack min bubbla. Min bild av hur barnen tillsammans gick på gångvägen med hunden och en varsin godispåse. Min vision av hur de  gick glada bredvid varandra och småpratade…

Ibland hoppas jag för mycket! POFF så spricker min ballong!

Ibland hoppas jag för mycket! POFF så spricker min vision!

Det kan tyckas som en banal sak och kanske lite konstigt att jag känner mig besviken över en sådan sak som att jag inte får med mig barnen på en promenad och köpa godis. Men jag blev faktiskt ledsen. Det kändes också tråkigt att C reagerade med sådan ilska direkt och kallade mig efterbliven. Jag försöker att inte ta åt mig.

Nuförtiden förväntar jag mig inte så mycket. Jag vet att det oftast inte blir som jag har hoppats eller tänkt mig i alla fall. Men ibland gör jag misstaget att bygga upp en vision och en förväntning på någonting. När jag gör det blir jag ofta ”överdrivet” besviken när det inte fungerar.

Världens finaste hund <3

Världens finaste hund ❤

Istället för promenad till godisaffären med hela gänget gick jag och 6-åringen en promenad med hunden i skogen. Det var jättemysigt. 6-åringen skuttade och sjöng hela tiden. Sen när vi kom hem satt vi och fikade och ritade och efter det tittade vi på en film. C gick själv ut på en eftermiddagspromenad med hunden. Jag behövde inte ens tjata. Dessutom bad C mig om ursäkt för att hen kallade mig efterbliven.
10-åringen har varit lite hängig i veckan så hen tvingade jag inte ut idag.

Det återstår att se vad kvällen har att erbjuda. Det blir i alla fall snart middag och sen glass till efterrätt.

Nu ligger det en lapp i min positiva-saker-burk trots att dagen började trist. Det blev inte som min vision – men det blev ju bra ändå!

Mina samlade lyckliga stunder! :)

Mina samlade lyckliga stunder! 🙂

4 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Kommunikation, Vardag