”Om man jämför har du det inte så jobbigt!”
Den kommentaren är inte kul att få när man är inne i sitt kaos med ett barn som inte går till skolan, syskon som hamnar i skuggan och glöms bort… När man själv lever i ett inre kaos av grubblerier.
”Det finns de som är ensamstående som är i samma situation som du! Tänk på dem! Ni är i alla fall två!”
Ja, det är vi, men det gör inte livet lättare för oss just nu…
”Ni har i alla fall inte svårt sjuka barn eller barn som har dött!”
Nej, det har vi inte (peppar peppar) men livet med barn blev ändå inte riktigt som jag hade tänkt mig. Får jag tycka så?
”Du är ju själv frisk! Tänk på dem som dessutom själva är sjuka!”
Ja, jag är frisk (peppar peppar) men jag har svårt att sova, jag har ofta huvudvärk och magont. Jag känner en enorm stress och oro. Får jag göra det? Jag känner mig ofta misslyckad för att jag inte lyckas hjälpa C eller för att jag inte räcker till för syskonen och maken.
En kollega ville trösta mig en gång när jag var ledsen på jobbet. Hon sa ”Tänk på att hur jobbigt du nu än har det så har C det hundra gånger värre!”
Jag tittade på henne med en frågande min ”Skulle det där få mig att må bättre!?”
Hon kom på vad hon hade sagt och bad om ursäkt. Vi skrattade båda två. Så fel det kan bli!
Måste vi alltid jämföra? Kan jag inte få ha det jobbigt i min värld? Kan jag få tycka lite synd om mig själv?
Jag ska inte vältra mig i det, men ändå få känna att livet är lite orättvist ibland.
Jag rekommenderar en sida på Facebook som heter Framsteg. Jesper Caron som har sidan lägger upp mycket tänkvärt. Många av hans inlägg ger mig styrka och ett litet leende. Jag delar hans bild idag.
Nya tag imorgon!
supermamsen 