Etikettarkiv: NPF

Attentions kalender med goda vardagstips och NPF-konst

För några veckor sedan fick jag en fin kalender i min brevlåda. Kalendern heter ”Goda vardagstips – 52 veckor med NPF-konst” (förlag MrsHyper AB).

Kalendern är producerad i projektet Stöd i vardagen som drivits inom Attention Stockholm 2018-2020 med stöd av Arvsfonden. Projektet har haft som syfte att bidra till ökad självinsikt och mer meningsfulla relationer för vuxna med NPF, och har producerat ett flertal olika material. Läs mer om projektet på http://www.attention-stockholm.se

Varje uppslag motsvarar en vecka och består av ett vardagstips och en reflektionsfråga. Till varje tips finns också konst av någon med NPF. Kalendern kan användas på olika sätt, antingen vecka för vecka eller genom att läsa allt i ett svep eller hoppa mellan olika tips. Det är inte en kalender där du kan skriva in dina åtaganden och komihåg utan en kalender som kan ge stöd och bidra till reflektion.

Tips 1
Tips 12

Jag tycker att kalendern är jättefin med många bra tips. Just att den inte är kopplad till datum/år alls gör att man till exempel kan ha sin vecka/tips 1 med start närsom och sen köra sina 52 tips. Den kommer att vara lika aktuell år 2032 som nu.

Kalendern finns att köpa på Bokus och MrsHyper. Perfekt present till någon som kan behöva lite vardagstips, med eller utan NPF!

Lämna en kommentar

Under Boktips, Diagnos, Pedagogiska tips!

Utsläppta

Äntligen är vi friska igen efter vår covid-19-period. Vi är utsläppta ur huset! 🙂 Vi har varit väldigt noggranna med att följa alla restriktioner och vi har hållit oss hemma tills vi alla har varit symptomfria i minst två dagar. Mina symptom höll i sig längst så alla andra har kunnat återgå till jobb/skola lite snabbare än jag.

Både Linnéa och Emil är tillbaka i skolan. Tyvärr har dock Calle, som gör praktik nu, fastnat hemma. Det är aldrig bra när rutiner bryts. Nu tycker han att det känns konstigt att komma tillbaka efter så många veckor hemma. Jag hoppas att han studsar tillbaka igen. En del av mig känner mig oförstående och vill pressa Calle. Jag måste dock tänka på hur det är för honom. Hade han KUNNAT gå hade han gjort det. Nu behöver han samla sig för att sedan orka igen.

Maken, som jobbar hemifrån i dessa tider, tyckte nog att det var väldigt skönt när jag kunde åka till jobbet i måndags. Det är inte alltför bra för familjesämjan att vara helt isolerade tillsammans i nästan en månad! 😉 Maken har försökt jobba och jag har varit uttråkad och pratsjuk.

Något som är fantastiskt härligt är att Linnéa nu under hösten har fått många nya kompisar. Det är elever i hennes klass som hon har börjat umgås med. De hänger hos varandra efter skolan och i natt sov Linnéa över hos en kompis. Jag är så himla glad för Linnéas skull. De pratar med varandra i telefon, de pratar om vad de ska ha på sig i skolan dagen efter, det tisslas, tasslas och fnissas. ÄNTLIGEN!

Emil kämpar på med sina ämnen i skolans lärstudio. Han har nu lektioner två timmar om dagen och läser fyra ämnen. Han har en del oro för gymnasievalet. Han kommer inte att hinna få ihop betyg till ett högskoleförberedande program som han vill gå utan måste läsa in några ämnen ett år på Individuellt Alternativ.

Julen närmar sig och i år har vi plockat fram julsaker ovanligt tidigt. Många verkar göra det. Jag tror vi alla behöver ljuset och något att se framemot. 2020 är på många sätt ett pissår men för vår familj har året även varit positivt på olika sätt.

Jag känner mig glad över att min bok har fått många fina recensioner (både den tryckta boken och ljudboken). Min förhoppning när jag skrev boken var att den skulle ge stöd och igenkänning och den verkar fylla sin funktion. Det betyder så himla mycket för mig att den bidrar med något och kan hjälpa och stötta. Jag hoppas att boken även når pedagoger och skolledare.

Nu ska jag dricka lite glögg och mysa med familjen ❤
Önskar er alla en mysig andra advent imorgon!

3 kommentarer

Under Hemmasittare, Vardag

Vissa dagar…

Vissa dagar…

1 kommentar

Under förälder, Vardag

Om boken ”Prestationsprinsen”

För ungefär 6 år sedan slutade mitt äldsta barn Calle, nu 18 år, att gå till skolan. Han gick då i årskurs 6. Sommaren mellan årskurs 6 och 7 fick han sen sin aspergerdiagnos. Calle kraschade av utmattning på grund av bristande anpassningar i skolan och av kampen för hans skolgång kraschade även vi föräldrar.

Desperat gick jag med i olika grupper på Facebook om hemmasittare och NPF. Jag googlade och sökte information. Då hittade jag bloggen ”Prestationsprinsen” som gav enorm igenkänning. Dels kände jag igen Calle i Prestationsprinsen men också mig själv i Drottningen.

Nu har Prestationsprinsen blivit en bok. Boken är utgiven av Barthelson förlag och skriven av Prestationsprinsens grundare Aggie Öhman. Boken innehåller ca 40 fiktiva berättelser (de flesta hämtade från bloggen) och kan läsas i vilken ordning man vill. Läsaren får följa Prestationsprinsen och Drottningen i olika situationer och följa deras upplevelser, tankar och känslor. Alla berättelser berör och har alltid barnets bästa i fokus och målet att skapa en förståelse för hur det kan vara att tänka, göra och fungera på ett annat sätt än de flesta andra människor. Alla berättelser är skrivna med stor respekt för olikheter.

Som förälder till barn som inte följer den så kallade normen ger boken ett fint stöd och känslan av att inte vara ensam. Boken bidrar till att vidga perspektiv och öppna ögon.

Boken rekommenderas varmt till alla som möter barn!

Tack Aggie och Prestationsprinsen för en viktig bok.

2 kommentarer

Under Boktips, Förståelse, Hemmasittare

Karantän

Jag har nu varit hemma från jobbet i snart en månad med konstaterad covid-19. Under större delen av tiden har även min make och våra tre barn varit hemma. Maken från början för att han i dessa tider jobbar hemifrån. Sen blev alla sjuka.

När maken och jag var sjuka samtidigt var det inte lätt att få ihop allt. Trots att våra äldsta barn är 15 och 18 år hjälper de inte till med till exempel matlagning. Att 15-åringen Emil dessutom har ett selektivt ätande (arfid) gör inte saken lättare. Som tur är har vi fått hjälp med matleveranser. Oerhört tacksam för hjälpen! ❤

Under karantäntiden har vi haft ett par dagar då vi drog fram lego i vardagsrummet och inspirerade av Lego Masters byggde vi. Upplevelsen blev dock inte som vi hade tänkt oss då arbetsställningen inte var speciellt skön och en stor del av tiden gick åt till att leta efter bitar. 😉

Annars har jag mest suttit i soffan och tittat på en massa husrenoveringsprogram. Nackdelen är att jag har varit hemma så länge att det blir många repriser. Jag är uttråkad men inte pigg och har fortfarande symptom. Jag tänker att jag ska passa på att göra en massa nu när jag ändå måste vara hemma men jag orkar inte. Frustrerande! Jag är ju hemma av en anledning… Jag fattar det. Men ändå! De dagar jag hade hög feber låg jag i sängen och orkade inte äta eller göra någonting alls.

Alla utom 11-åringen Linnéa blev av med smak och lukt. Vi har tack och lov alla börjat få tillbaka dessa sinnen igen. Det är verkligen trist att inte känna någon lukt eller smak alls.

Både Emil och Linnéa är tillbaka i skolan. Skönt! Jag kände mig lite orolig för hur det skulle gå för Emil att komma tillbaka. Calle har däremot fastnat lite hemma men jag hoppas att han kommer igen samtidigt som jag gör det.

Till min glädje har min ljudbok fått fin bedömning på Storytel, jag är med i en artikel på engelska i en ny web-tidning och jag har under karantäntiden hållit min första digitala föreläsning via Zoom. Lite kul saker händer i livet ändå!

8 kommentarer

Under Vardag

Lyckan att höra en gnisslande rullgardin

I morse när jag stod i badrummet kände jag plötsligt ett lyckopirr i kroppen. Anledningen till lyckopirret var att jag hörde Emil dra upp sin gnisslande rullgardin. Helt fantastiskt! Numera har han sin egen klocka på ringning ca. kl. 7, han tänder sina lampor och går snabbt upp och klär på sig.

Att han gör detta sparar mig extremt mycket energi. Förr gick jag in i hans rum med en stor orosklump i magen. Jag visste aldrig om jag skulle lyckas få upp honom eller inte. Nuförtiden behöver jag inte det. Han sköter allting själv vilket är oerhört skönt för mig. Jag behöver inte längre smyga in i hans rum och känna av dagsformen, jag behöver inte kämpa med honom på morgonen i flera timmar, jag behöver inte åka till jobbet och redan vara helt dränerad av morgonens kamp.

I och med covid-19 fick Emil i våras (då åk 8) äntligen möjlighet att plugga hemma. Tack vare detta fick han två fina betyg och hans självkänsla gällande skolarbete kom tillbaka. Han hade varit hemma utan studier länge innan dess då kommunens ”hemmasittarexpert” ansåg att ”skola ska ske i skolan”, trots att vi långt tidigare hade bett om hemmastudier. Emil hade jättestor ångest över allt han missade men kunde ändå inte ta sig till skolan. Han hade viljan, men inte förmågan. All kraft han lade på att oroa sig över att missa så mycket ledde till att han inte ens orkade ta sig till skolan. Tänk om de hade lyssnat på oss tidigare.

Tack vare vårens framgång som gav ny energi och mindre oro har Emil nu, efter återupprättad känsla av ”jag kan”, tagit sig till skolans studio varje dag den här terminen. Han är där 1-2 timmar/dag och pluggar just nu två ämnen.

Tänk att en gnisslande rullgardin kan innebära ren lycka! ❤

6 kommentarer

Under förälder, Förståelse, Rutiner

Framgångsmöten

Det känns så otroligt härligt för den här hösten har vi haft framgångsmöten. Vi är oerhört vana vid möten såsom anmälningsmöten på socialtjänsten, möten om frånvaro, möten om att barnen inte når kunskapsmålen och så vidare. Dessa möten lämnar vi med ont i magen, stress och oro.

Den här höstens möten har varit positiva. Killarna har 100% närvaro enligt sina scheman. Linnéa har haft ett par sjukdagar. Vi har haft ett utvecklingssamtal för Linnéa (åk 5) då vi fick höra att hon når målen i alla ämnen. Vi har haft ett möte med Emil (åk 9) då vi har utökat hans schema i studion med några timmar till/vecka och ett till ämne.

Calle (18 år) har själv haft möte med sin mentor och handledaren på praktikplatsen och ökat från tre till fyra dagar praktik i veckan. Det känns nästan overkligt att Calle, som förr låste sig och knappt kunde följa med på möten, kan gå på ett möte själv och föra sin egen talan.

Äntligen har killarna varit mer mottagliga för att ta emot hjälp. Calle träffar både arbetsterapeut och psykolog och Emil har haft möte med en kurator på habiliteringen och har en tid med en arbetsterapeut om ett par veckor. Vi kör killarna till deras möten men Calle hade sitt möte själv med arbetsterapeuten sist.

Hade någon sagt till mig för sex månader sedan att vi skulle ha det så här sex månader senare hade jag inte trott på det. Jag vet faktiskt inte vad som har hänt, men något är det. Kanske har killarna läkt nu, kanske har de mognat, kanske har vi hittat ett ”lagom” och gett dem möjligheten att lyckas och själva påverka och vara delaktiga i sina scheman, kanske är det att de äntligen lyssnar på oss vuxna och följer den plan vi har bestämt (istället för att som Emil gjorde förr vägra gå kortare dagar utan istället gå heltid med sin klass och sen rakt in i kaklet).

Nu närmar vi oss det där förödande höstlovet som jag egentligen bara skulle vilja ställa in. Go-with-the-flow är vad vi behöver nu. Inte en ledig vecka. Vi behöver inte vintertid heller. Det är alltid jobbigt när en timme ska ställas om i rutiner. Jag önskar att vi bara kunde skippa både höstlov och vintertid men det är tyvärr inget jag kan styra över.

Jag njuter i alla fall av framgång just NU!

7 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare

Premiär för familjestädning

I helgen började vi med en ny sak – familjestädning. Det har genom åren varit svårt att få hjälp av barnen med hushållsarbete. De har haft det tufft med orken och med att automatisera rutiner. Deras energi har helt enkelt inte räckt till för att göra mer än ”basen”, det vill säga sköta sin hygien (kläder, dusch, tandborstning), försöka orka med skola, duka undan sin tallrik efter maten, ibland gå ut med soporna. Bortsett från några få undantagsfall har vi inte fått mer hjälp än så.

Calle, nu 18 år, har fått i ”läxa” av arbetsterapeuten att göra mer hushållsarbete hemma. Vi tänkte att det var lika bra att involvera även Emil (15 år) och Linnéa (11 år) i detta.

Vi började söndagen med brunch. Det är viktigt att alla är mätta och nöjda så att energin finns.

Vi hade bestämt att vi alla skulle städa tillsammans i en timme och att vi ska göra det varje söndag. Jag hade förberett städkort. Alla kort i samma storlek så att det inte skulle gå att skilja dem åt.

Vissa uppgifter var små och snabba, t ex vattna blommorna eller torka en spegel. Andra var större såsom dammsug vardagsrummet eller städa toaletten. Fick man en större mer komplicerad uppgift fanns ett större kort med instruktioner som man kunde ta. Vissa lappar, såsom olja in matbordet, kommer inte att finnas med varje vecka. Alla fick dra kort och göra uppgifter tills timmen var slut.

Vi köpte hem en massa olika städservetter och rengöringsmedel. Städningen blir lite roligare då.

Detta blev så lyckat! Vi alla jobbade på och huset blev riktigt städat. Barnen kände sig nöjda med att ha bidragit. Det märktes att de var stolta. En timme gick fort. Målet är att städrutinerna ska bli automatiserade. Vi får se hur det går nästa vecka. En bra premiär blev det i alla fall. 🙂

9 kommentarer

Under Vardag

Service eller anpassningar?

Ibland, framförallt när jag är i en trött period, hamnar jag i tankar om att jag är en servicepersonal här hemma som barnen bara kör med. Igår lagade jag till exempel fyra olika maträtter till middag. Bara en sådan sak!

 I morse gick jag upp kl. 6:30 och väckte Linnéa (11 år, adhd). Jag försökte att få henne att äta något men det gick knappt. Till slut åt hon en bulle och drack varm choklad. Efter att ha hjälpt Linnéa iväg väckte jag killarna (18 år med asperger och 15 år med add/asperger) ca. kl. 7:30. Jag fixade mackor och o´boy till den ena och amerikanska pannkakor till den andre. Sen gjorde jag sällskap med killarna till skola för den ena och praktik för den andre. De börjar kl. 9.

Jag kan ibland känna att mina barn är lata slavdrivare som tar allt för givet. Jag kan känna att de utnyttjar mig. Är det så? Egentligen vet jag att det (oftast) inte är så. Om jag berättar om mitt liv för dem som inte alls lever liknande liv kan jag bli ifrågasatt. ”Folk” kan komma med goda råd som jag av erfarenhet vet inte alls fungerar för/med mina barn.

Emil, och även till viss del Linnéa, har ett selektivt ätande. Detta innebär att jag måste laga mat de tycker om, annars kan de inte äta. Ibland försöker de äta något de brukar tycka om och så går det inte ändå. Då kan jag (eller maken) få fixa något extra på kvällen eller åka och köpa hem något från Mc Donalds. Hade jag kunnat strunta i att laga extra maträtter? Ja, det hade jag kanske kunnat men då hade jag haft underviktiga energilösa barn.

Jag känner att jag då och då behöver motivera och rättfärdiga för mig själv varför jag gör som jag gör. Jag behöver intala mig själv att jag inte är en dålig klen mamma som har barn som utnyttjar mig.

Mina barn har diagnoser och de har fått sina diagnoser av en anledning. De har utmaningar som inte ”vanliga” barn har. Jag kan förstå att det utåt sett kan upplevas som att jag har lata och bortskämda barn men så är det inte.

Att vi föräldrar får kämpa med saker som maten, skjutsa, hjälpa dem med rutiner osv är det som gör att vi har rätt att söka omvårdnadsbidrag. Vi har ett slitsamt föräldraskap.

Mina barn tränas i självständighet vid väl valda tillfällen när energin finns. Just nu vill jag att de lägger sin energi på att komma iväg till skola och praktik.

Service eller anpassningar? Anpassningar! ❤

10 kommentarer

Under Anpassningar, Förståelse

Betydelsefulla saker

(Bild från Messenger)

I veckan skulle Linnéa ha prov. Vi pluggade med henne förra veckan och mycket förra helgen. Hon kunde allt bra då men hon var jättenervös inför provet.

Dagen innan provet kom Linnéa hem från skolan – och hade gjort provet! Hennes lärare hade lagt märke till att Linnéa oroade sig mycket för provet. Hen hade frågat om Linnéa ville göra provet den dagen istället och det ville hon. Hon fick göra det muntligt på sin rast. Hon hade klarat det med bravur och var så stolt och lättad den kvällen.

Hon slapp dagen-före-provet-oron och vi slapp lägga tid på att plugga ännu mer med henne och lugna henne.

Saker som detta kan ha så stor betydelse. Tacksam!

2 kommentarer

Under ADHD, Anpassningar, Skola