Jag ska ”ordbanta”!

Igår kväll skickade jag ett sms till C. Jag skrev att jag saknar C och att jag hoppas att C har det bra hemma.

Jag har fortfarande inte fått något svar. Oartigt kan man tycka. Men jag ställde ju ingen fråga. Även i andra sms till C har jag märkt att ställer jag ingen fråga, så får jag inget svar.

Själv är jag en mångordig person som svarar mer än frågan kräver. Det märks nog även i mina texter. Det blir många ord.

Rak kort kommunikation fungerar egentligen bäst. Framförallt på personer med autism.

För ett tag sedan när C och jag kommunicerade blev det helt fel. C ringde mig på jobbet och frågade om hen kunde ta den sista frallan. Jag svarade ”Det är den sista frallan vi har. Jag hade tänkt ta med den till jobbet imorgon till frukost för jag börjar tidigt. Om du tar den har jag ingen!”
Jag tyckte att jag hade sagt ”Nej du får inte ta den!”

När jag kom hem hade C ätit upp frallan. Jag blev arg. C tittade oförstående på mig och sa ”Men mamma, du sa aldrig att jag inte fick ta den. Jag förstår inte varför du är så arg!”

C hade rätt. Jag sa aldrig det. Jag använde för många ord och lindande in att hen inte fick ta frallan. För C blev det obegripligt.

Eftersom jag, oftast, är en person som talar först och tänker sen. Eller en person som tänker högt och låter folk följa med i tankeprocessen, så kan det bli svårt för mig att ”banta” bort ord.

Jag har levt lite i tron att ju fler ord, desto bättre förståelse. För C är det inte så. Troligtvis inte för så många andra heller…

Bilden är lånad från Petra Krantz Lindgren. Klokt! Det är fel på mitt sätt att kommunicera!

Det här med kommunikation är inte lätt.
Nu ska jag ”ordbanta”!

Postat med WordPress för Android