Ovisshet

Idag var det min första jobbdag efter semestern. Det kändes som vanligt lite rörigt och som att jag har noll koll. Men jag kommer in i det!

Som alltid efter min semester så tänker jag att jag kanske inte uppskattade min ledighet tillräckligt mycket när jag var ledig. Det har ju på många sätt varit en jobbig semester (”Semester?” ”Idag föll C”, ”Bojen”, ”En sorg”), men egentligen är det ingenting mot vad som komma skall. Jag vill bli bättre på att uppskatta nuet. Sommaren har bestått av mycket oro i år och jag har inte riktigt kunnat koppla av.

6-åringen hade haft en toppendag i skolan idag. Skönt! Hen frågade mig nu på kvällen:
”Kan jag gå och lägga mig nu så att det blir morgon fortare. Jag längtar till skolan!”
Underbart!

C har suttit vid sin dator mest hela dagen. Nu är det nedtrappning av datatimmar som gäller. Vi har gjort ett schema som hen ska följa. Hoppas att det fungerar! C har flera gånger sagt att datorn är det enda stället där C mår bra och slipper tänka. Jag kan förstå hen. Datorn släpper in C  i en annan värld utan press och krav (”Den där datorn…”).
Nu gäller det även att komma in i bra sovrutiner igen, vända tillbaka dygnet för både C och 10-åringen.

Det är så svårt för jag känner att vi behöver förbereda C för skolstarten genom att prata lite om den. Jag tänker att hen kanske vänjer sig lite vid tanken då. Jag vill också att C ska ha lite koll på när den är och att det närmar sig så att det inte blir en chock när vi säger ”Imorgon ska du till skolan!”.
Att prata om skolan går inget vidare. C låser sig ofta på en gång och säger att hen inte vill prata om det. Vissa dagar kan vi prata lite och jag kan känna att det kanske kan fungera trots allt. Andra dagar så bryter C ihop direkt och det går inte alls. Jag har försökt förklara för C att hen kan gå kortare dagar. Hen verkar vilja det men är orolig för vad kompisar ska säga om hen kommer senare eller går hem tidigare . Den oron kan jag förstå! Barn kan vara så elaka. Jag hoppas att Cs personal kan bemöta det och förklara för klassen på ett bra sätt. OM vi ens lyckas få dit C… Denna ovisshet är så tärande. Just nu känner jag att jag struntar fullständigt i om C lär sig något i skolan, bara hen går dit!

För något år sedan hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att jag skulle ha ett barn som inte går till skolan. Det hela känns fortfarande väldigt absurt. Overkligt. Men det är så det är…

C berättade för mig att hen för några dagar hade berättat för sin bästa kompis, som ska gå i samma klass, om sin autism. C hade förklarat att hen blir väldigt trött och inte alltid kan klara av att göra saker som hen har lovat. Kompisen hade inte sagt så mycket, men lovat att inte berätta för någon annan. Jag hoppas att kompisen förvaltar det förtroende hen fick. Annars kan det bli förödande för C.

Jag pratade med min chef idag. Jag berättade att det återigen kan bli ett tufft år. Jag sade att jag kommer att behöva gå på en hel del möten och att det ibland kan bli akututryckningar. Det känns lite jobbigt att inte vara en person att räkna med på jobbet. Jag har en hög arbetsmoral och höga krav på mig själv i min yrkesroll. Det känns jobbigt med ovissheten – hur mycket kommer jag att kunna jobba? Kommer jag att orka ge mycket på jobbet när jag har så mycket hemma? En sak är i alla fall säker – min familj kommer först!

Ovisshet är inte min grej… Så mycket är säkert! Men vissa saker kan jag inte påverka hur mycket jag än försöker. Det är bara att hoppas! Hopp har jag kvar!

Hoppet har jag kvar!