Etikettarkiv: jobb

Om att vara tvungen att bli en ”annan jag”

Imorgon börjar jag jobba igen efter fem veckor av ledighet. Det känns både roligt och lite jobbigt. Roligt för att jag kommer att byta lite uppdrag/arbetsuppgifter på jobbet och det känns spännande och utmanande.

Jobbigt för att jag vet att jag och min familj kommer att möta mycket utmaningar privat och vissa av våra utmaningar hade jag hellre varit utan. Det är tärande med oron för barnens skolgång. Killarna brukar få en fin start på hösten men håller historiskt sett inte över tid. Att varje dag vakna och undra ”Är det idag det kommer att braka?” tär. Jag har dock hopp – som alltid. Den här gången kanske det faktiskt är vår tur. Kanske…

Jag var sjukskriven för utmattning i två år, ett år på heltid och ett år på deltid. Det som har varit, och fortfarande är, svårt för mig är att jag har varit tvungen att bli en ”annan jag” efter min sjukskrivning. Den jag var innan utmattningen höll inte. Jag kan inte vara likadan igen. Innan min utmattning var jag avdelningsansvarig på fritids, jag har varit arbetslagsledare, med i ledningsgruppen på skolan osv. Jag tog på mig mycket arbetsuppgifter, dels för att jag tycker om ansvar men också för att jag tycker om att ha koll och vara delaktig. Privat var jag även klassförälder i olika omgångar och höll i discon mm.

Efter jag kom tillbaka från min sjukskrivning och började jobba deltid hösten 2016 har jag fått jobba aktivt med att backa – inte räcka upp handen och ta på mig det där extra, inte anmäla mig till grupper med olika ansvarsområden, inte vara avdelningsansvarig… Jag har varit tvungen att hitta ett nytt ”jag”. Att hitta detta ”jag” har inte varit lätt. Jag har nästan fått sitta på mina händer ibland för att de inte ska flyga upp och munnen ska säga ”Jag kan vara ansvarig för…”. Det är inte lätt att försöka ändra på sitt sätt att vara – att bli en ”annan jag”.

Då jag på grund av min roll som NPF-mamma även har utvecklats mycket som pedagog så har jag lagt mycket av min energi på att försöka ”NPF-säkra” skolan jag jobbar på. Jag har t ex haft en genomgång av bildstöd för mina kollegor, satt upp bildstöd i matsalen, toaletterna, omklädningsrummen osv. Jag har jobbat mycket med trygghet och relationer, gjort bildstöd för olika lekar, försökt prata mycket om lågaffektivt bemötande med mina kollegor, använt mig av ritprat med elever mm. Mina chefer är på samma linje vilket känns jätteskönt.

Med andra ord tar jag fortfarande på mig en hel del men på ett annat sätt än tidigare. Det står inte i ett dokument att jag är extra ansvarig för något. Nu kommer allt jag gör inifrån mig för att jag brinner för det. Även om det jag gör nu tar tid så tar det inte energi på samma sätt. Det ger energi för jag kan se att det jag gör faktiskt gör skillnad.

Något jag, och även mina barn, behöver träna på är ”good enough”. Det vi gör räcker. Jag behöver också bli bättre på att inte skuldbelägga mig själv. Det finns många saker i mitt liv som jag inte kan kontrollera hur mycket jag än försöker. Jag kan t ex inte påverka mina barns ork, men jag kan försöka hjälpa dem att hitta strategier för att spara sin energi. Det är viktigt att jag själv lägger min energi på det jag på riktigt kan påverka. Jag har de senaste åren blivit bättre på det men jag behöver bli ännu bättre.

Efter en riktigt skön semester, den bästa på flera år, så är jag nog så redo jag kan bli för höstens utmaningar. Bring it on!

Annonser

2 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare

På väg tillbaka till arbetslivet

(bilden är från Messenger)

(bilden är från Messenger)

Äntligen sitter jag vid datorn och skriver igen. Jag har nu jobbat ett par veckor och jag hinner/orkar inte skriva av mig och rensa hjärnan på samma sätt längre. Jag saknar det!

Jag jobbar 25%, två timmar/dag. Min chef är väldigt förstående och jag har fått välja själv när jag kan jobba varje dag. Det är en dryg halvtimmes promenad till jobbet så ca. tre timmar/dag går åt till jobbet.

Att jobba är blandade känslor. Det är roligt att träffa alla kollegor. Jag är en väldigt social person så att få socialt utbyte är viktigt för mig. Däremot känner jag att mina två timmar inte ger mig utrymme att vara social. Jag jobbar ju i ett under mina två timmar. Det blir inga fikapauser eller annat socialt småprat för det hinner jag inte.

Två timmar/dag är inte mycket men ändå är jag galet trött när jag kommer hem. Jag har inte samma tålamod med mina barn (inte för att det var så bra innan heller…).

Tyvärr känner jag mig heller inte så taggad för mitt jobb. Det är inte roligt och motiverande. Det känns som jag borde göra något annat. Men vad? Och vem vill ha en utmattad 40+ på sin arbetsplats? Och hur ska min såsiga hjärna kunna lära sig något nytt? Det är inte direkt läge att gå på intervjuer och försöka sälja in mig själv.
”Hej! Jag jobbar gärna men bara 25% och jag vill inte ha något ansvar. Arbetstiderna måste vara flexibla och jag kommer att vara borta mycket. Räkna inte med att jag kan lära mig något nytt för min hjärna är som en teflonpanna. Men jag är trevlig! Och just det… Jag vill ha hög lön också!”

Läkaren har skrivit ett intyg på 75% sjukskrivning till och med januari. Ännu så länge har Försäkringskassan inte hört av sig om det.

Jag har svårt att se hur jag ska orka jobba 50% efter det. Vi får se om jag försöker få jobba 25% ett tag till. Nackdelen med det är att jag inte jobbar in så mycket semester och jag kommer att behöva vila och vara ledig i sommar.  Jag känner mig stressad av hela grejen…

Vi hade julbord med jobbet häromdagen. På bussen hem satt jag och pratade med några kollegor. En av dem sa:
”Jag förstår inte hur föräldrar kan låta sina barn sitta och äta måltider framför TV:n! Tar föräldrarna inget ansvar för barnens uppfostran längre?”

Detta eviga ämne om ”curlingföräldrar”…
Jag sa inget men tänkte för mig själv:
”Ni skulle bara veta hur vi gör hemma! C äter i princip alla måltider vid datorn i sitt rum. L äter nästan alltid framför TV:n. E äter ofta i sitt rum eller vid TV:n men med oss ibland. Förr försökte vi äta tillsammans hela familjen för det SKA man ju göra. Men det gick inte! C trackade sina syskon. E grät och lämnade oftast bordet. E har ju kämpigt med maten och inte blev det bättre av att bli psykad av C. L kunde inte sitta still utan flög upp och ner från stolen. Jag och maken blev arga och stressade. Nu äter vi allihop, men inte på samma plats. Och alla mår bättre. Ibland äter vi tillsammans alla fem, när barnen själva väljer det eller när det är något speciellt. Och då kan det faktiskt fungera!”.

Ibland blir jag så trött på andras åsikter. Jag är så tacksam över alla ”nätvänner” jag har fått genom olika grupper på Facebook. I dessa forum möts jag av förståelse och blir inte dömd. Min kollegas kommentar fick mig att känna mig som en dålig mamma. Men om jag tänker efter vet jag egentligen att jag och maken gör det som passar just vår familj bäst för att få det att fungera. Ingen som inte har upplevt detta liv kan riktigt förstå hur det är.

Jag har som sagt fått välja vilka tider jag kan jobba och det har blivit tre eftermiddagar och två förmiddagar. Jag har lagt tiderna så att jag fortfarande kan stötta både C och E till skolan och fixa lunch till dem varje dag.

Häromdagen när jag skulle gå hem vid 11-tiden ropade en kollega:
”Njut nu av eftermiddagen! Ta en långpromenad och en fika och se till att verkligen koppla av!”

Koppla av?! Vilken ironi. Är det det hon tror att jag har gjort i ett år nu när jag har varit hemma?
Jag sa:
”Nä så mycket avkoppling blir det inte! Jag måste hem och fixa lunch till C och E. Sen ska jag försöka hjälpa E att komma iväg till skolan ett par timmar. Ibland måste jag vara med E i skolan. Oftast är jag helt dränerad efter det.”
”Men oj! Ta hand om dig!”
sa kollegan med förvånad min.

C har just nu planerade skoldagar på tisdagar och torsdagar. Den här veckan kom C iväg båda dagarna. Vilken lycka! E kom iväg två timmar i torsdags. Så i torsdags hade jag tre av tre barn i skolan! Det är stort i min värld för det har inte hänt på ett par månader.

Om jag väcker C eller E en dag och försöker hjälpa dem förbi ångest och låsningar och de kommer iväg så känner jag mig så lycklig och lättad. Då kan jag komma till jobbet med lite energi. Om det däremot är en morgon då de inte kommer iväg så är jag helt dränerad och låg.

Om jag jobbar förmiddag för att sen ta mig hem för att hjälpa E komma iväg så bär jag en oro i mig hela förmiddagen. Det tar så mycket energi från mig! Jag vet att det inte hjälper att jag oroar mig. Jag kan ju ändå inte påverka utfallet. Jag önskar att jag vore bättre på att låta saker bara vara som de är… Att acceptera livet som blev istället för att hela tiden kriga för att förändra det.

Något positivt med jobbet är i alla fall att jag får lite annan input och lite andra intryck än bara mina egna barn och hemmet. Jag får ett par timmar då jag inte hinner tänka på våra problem hela tiden. Det är faktiskt lite skönt. Nu hoppas jag bara att jag orkar och att jag får ta det i en takt som passar mig!

7 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Stress, Vardag

Måttstock på en bra dag

Idag är det en underbar regnig dag! :)

Idag är det en underbar regnig dag! 🙂

Idag är det grått och regnigt. En tillsynes trist dag. Men en bra dag! C kom iväg sin timme idag. Jag är så OTROLIGT glad för Cs skull. Det är fortfarande jobbigt. Men hen gjorde det!

Jag är hemma från jobbet idag och imorgon (åtminstone). Dels för att stötta C såklart men också för att ladda mina egna batterier lite. Jag är helt slut! Och det är kaos på jobbet. Inte kul att ha kaos överallt…

Idag är det en underbar regnig dag. Måttstocken för en bra dag har ändrats. Det känns som om måttstocken är helt baserad på om C tar sig till skolan eller inte. I morse var syskonen trötta. Sega. Vi fick tjata och tjata. Det blev lite tjafs som vanligt. Men det gör inget för C är i skolan!

Varje liten timme i skolan är ett steg i rätt riktning. Just nu behöver C inte jobba i skolan. Kunskapen får komma sen. Målet nu är att C ska känna sig trygg i skolan och att hen ska lyckas ta sig dit utan att få en ångestattack. Om man mår dåligt kan man ändå inte lära sig något.

På måndag ska vi äntligen ha ett möte med skolan för att lägga upp Cs dagar. Skolan känns fortfarande lite oförstående faktiskt. Lite jobbigt… (”Kunskapshålet i skolan”).

Jag satt och tittade lite på Dr. Phil nu på morgonen efter att C hade gått. Jag såg bara slutet men det handlade tydligen om mammor till svårt autistiska barn. Dessa mammor hade försökt döda både sig själva och sina barn för att de kände sig så hjälplösa och fick ingen hjälp från samhället. Helt sjukt! Jag inser ju att om man sätter saker i perspektiv och jämför med (vissa) andra så har jag det riktigt bra!

Idag är det en bra dag enligt min nya måttstock! Jag ska njuta nu!

2 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Vardag

Ovisshet

Idag var det min första jobbdag efter semestern. Det kändes som vanligt lite rörigt och som att jag har noll koll. Men jag kommer in i det!

Som alltid efter min semester så tänker jag att jag kanske inte uppskattade min ledighet tillräckligt mycket när jag var ledig. Det har ju på många sätt varit en jobbig semester (”Semester?” ”Idag föll C”, ”Bojen”, ”En sorg”), men egentligen är det ingenting mot vad som komma skall. Jag vill bli bättre på att uppskatta nuet. Sommaren har bestått av mycket oro i år och jag har inte riktigt kunnat koppla av.

6-åringen hade haft en toppendag i skolan idag. Skönt! Hen frågade mig nu på kvällen:
”Kan jag gå och lägga mig nu så att det blir morgon fortare. Jag längtar till skolan!”
Underbart!

C har suttit vid sin dator mest hela dagen. Nu är det nedtrappning av datatimmar som gäller. Vi har gjort ett schema som hen ska följa. Hoppas att det fungerar! C har flera gånger sagt att datorn är det enda stället där C mår bra och slipper tänka. Jag kan förstå hen. Datorn släpper in C  i en annan värld utan press och krav (”Den där datorn…”).
Nu gäller det även att komma in i bra sovrutiner igen, vända tillbaka dygnet för både C och 10-åringen.

Det är så svårt för jag känner att vi behöver förbereda C för skolstarten genom att prata lite om den. Jag tänker att hen kanske vänjer sig lite vid tanken då. Jag vill också att C ska ha lite koll på när den är och att det närmar sig så att det inte blir en chock när vi säger ”Imorgon ska du till skolan!”.
Att prata om skolan går inget vidare. C låser sig ofta på en gång och säger att hen inte vill prata om det. Vissa dagar kan vi prata lite och jag kan känna att det kanske kan fungera trots allt. Andra dagar så bryter C ihop direkt och det går inte alls. Jag har försökt förklara för C att hen kan gå kortare dagar. Hen verkar vilja det men är orolig för vad kompisar ska säga om hen kommer senare eller går hem tidigare . Den oron kan jag förstå! Barn kan vara så elaka. Jag hoppas att Cs personal kan bemöta det och förklara för klassen på ett bra sätt. OM vi ens lyckas få dit C… Denna ovisshet är så tärande. Just nu känner jag att jag struntar fullständigt i om C lär sig något i skolan, bara hen går dit!

För något år sedan hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att jag skulle ha ett barn som inte går till skolan. Det hela känns fortfarande väldigt absurt. Overkligt. Men det är så det är…

C berättade för mig att hen för några dagar hade berättat för sin bästa kompis, som ska gå i samma klass, om sin autism. C hade förklarat att hen blir väldigt trött och inte alltid kan klara av att göra saker som hen har lovat. Kompisen hade inte sagt så mycket, men lovat att inte berätta för någon annan. Jag hoppas att kompisen förvaltar det förtroende hen fick. Annars kan det bli förödande för C.

Jag pratade med min chef idag. Jag berättade att det återigen kan bli ett tufft år. Jag sade att jag kommer att behöva gå på en hel del möten och att det ibland kan bli akututryckningar. Det känns lite jobbigt att inte vara en person att räkna med på jobbet. Jag har en hög arbetsmoral och höga krav på mig själv i min yrkesroll. Det känns jobbigt med ovissheten – hur mycket kommer jag att kunna jobba? Kommer jag att orka ge mycket på jobbet när jag har så mycket hemma? En sak är i alla fall säker – min familj kommer först!

Ovisshet är inte min grej… Så mycket är säkert! Men vissa saker kan jag inte påverka hur mycket jag än försöker. Det är bara att hoppas! Hopp har jag kvar!

Hoppet har jag kvar!

Hoppet har jag kvar!

7 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Rutiner, Skola