Nu börjar det…

Jag har förberett C för skolstarten i flera dagar nu. Jag har gått igenom tiderna och vad som gäller. C har inte varit speciellt intresserad av att lyssna utan bara sagt ”Jag är inte orolig. Jag kommer att fixa det!” och irriterat viftat bort mig.

Mitt hopp hade börjat växa men även en gnagande oro. Alltid beredd på tvära kast och bakslag. Så ser vårt liv ut. Aldrig riktigt veta… Det är så tärande att alltid gå runt med ovissheten och att vandra på minfältet.

C har varit lugn inför skolstarten. Kanske för lugn. Nu på kvällen kom C till mig och frågade om schemat för veckan. Jag sa tiderna. C sjönk ihop och sa att dessa tider visste inte hen om. Jag som har pratat med C och försökt förbereda hen i flera dagar. Jag har sagt tiderna. C har till och med varit med och bestämt tiderna. Men C har tydligen inte tagit in dem.

Jag sa till C att vi kan göra om tiderna. Men C blev helt låst och sa att hen inte kan gå på torsdag och fredag.

När C sa så gick det som en våg av ångest genom hela min kropp. Det var som en kalldusch. Jag fick tryck över bröstet och luftstrupen kändes som den liksom blev trängre. Det kändes som mina ben blev som gelé. Jag ville bara gråta och skrika rakt ut ”JAG ORKAR INTE MED DETTA!”

Istället var jag tvungen att behålla lugnet. Jag ville ju inte att C skulle se min besvikelse. Jag försökte låta lugn:

”Oj vad dumt att du inte hade uppfattat tiderna jag sa till dig. Jag förstår att det känns jobbigt för dig nu. Hur vill du göra då?”

”Jag ska satsa på måndag med de tider som jag hade tänkt mig”.

”Men vi kan fixa så du kan gå den tiden på fredag!”

”Det går inte den här veckan. Det känns jättejobbigt att det var fel tider”.

”Okej. Om du känner så så bokar jag av taxin så satsar vi på måndag!”

”Tack mamma!”

Så nu måste jag oroa mig över helgen. Det är jag i ju för sig van vid. Oro över helgen, jullovet, sommarlovet… Oro över natten för morgondagen…

Det finns ändå ett stort plus i detta – C kan uttrycka och förklara vad hen känner. Det kunde inte C förr.

Men jag känner hur snaran dras åt. Det var så här jobbigt det var. Jag hade nästan förträngt känslan över sommaren.

Jag hade hoppats för mycket. Jag märker det nu när jag faller. Jag trodde att det åtminstone skulle fungera i ett par veckor. Eller i alla fall ett par dagar. Jag trodde verkligen det…

Nu börjar det…