Källa: Stanna hemma – om barnen som inte klarar att gå till skolan
Detta vill jag att all skolpersonal ska läsa!
Månadsarkiv: september 2015
Sökes: TÅLAMOD
C måste få växa i sin egen takt!
Jag vet att vi måste skynda långsamt. Inte stressa och pressa. Men jag blir tokig! Det går ju i snigelfart. Jag är i ju för sig glad ATT det går. Om så bara 30 minuter för C i skolan på hela veckan.
30 minuter är lite i tid, men det är mycket i möda, och det är oerhört viktigt att det finns någon anknytning till klassen och till skolan. Det känns lite lättare att ta helg nu när C har varit i skolan även denna vecka. Skolan verkar fortfarande inte riktigt förstå och jag känner mig lite besviken över att de inte har hört av sig alls under veckan för att fråga hur C mår och hur det går… (”Kunskapshålet i skolan”)
Snigelfart är inte min grej. Inte ovisshet heller. Jag vill kunna veta. Jag vill kunna påverka. Men jag kan inte det! Varje dag måste jag vakna med den där oron. Så jobbigt för mig! Så jobbigt för C! För oss alla i familjen. Värst för C såklart!
Den där stressen över vad C missar i skolan är tung att bära. Vi får hem arbetsscheman och veckoplaneringar som visar vad alla de andra eleverna jobbar med. C jobbar inte alls… Men det kommer väl. Med oro och ångest i kroppen är det inte lätt att lära sig. Vi måste ha tålamod och låta det ta tid. Ge mig tålamod!
Nu är vi hundvakter i en vecka. Det har ju varit svårt för C att ta sig hemifrån för att få frisk luft. Men idag var C ute med hunden själv i en timme efter lunch. Härligt! Egentligen vore hund bra att ha men det skulle vi aldrig hinna med. Perfekt att kunna låna ibland.
Nu är det återigen två ladda-batterierna-dagar för alla i familjen! Skönt!
Tiden rusar! Visst var det nyss måndag morgon?!
Dela detta:
Curlar jag?
Jag sopar banan!
C har inte varit i skolan på hela veckan. Det har bara inte gått. Stor ångest och många tårar. C har känt sig misslyckad och dålig.
C har vilat hemma. Tittat på TV, spelat och försökt ta en daglig promenad runt kvarteret.
Idag kändes det extra viktigt att C kom iväg en stund. Jag är livrädd för att C ska bli hemma en hel vecka. Sikta på måndag (”Imorgon ska jag gå!”). Misslyckas. Inte kunna gå på tisdag. Och så är vi där igen. I en snurr av ångest…. Orkar inte det! Vill inte!
Så idag har jag försökt stärka, peppa och hjälpa C så mycket jag bara kan.
C tog faktiskt sin ta-vid-behov-medicin mot oro. C åt frukost.
Nu sitter jag i bilen på skolans parkering och väntar. C är i skolan. 🙂
Hen ska bara vara där i 30 minuter på mentorstid. Jag lovade C att vänta och köra hem hen innan jag åker till jobbet.
Om så bara en lilltå finns kvar i skolvärlden är jag glad. Lite kontakt måste C ha. Inte fastna helt i hemmasittandet.
Curlar jag? Det verkar som vissa tycker det. En 13-åring måste kunna ta lite eget ansvar.
Men min 13-åring kan inte det JUST NU. Min 13-åring behöver mer hjälp i vardagen än andra barn. Min 13-åring vill vara som alla andra men klarar/orkar inte det. Oron och ångesten tar för mycket energi men även aspergern har jag förstått (”Ny kunskap”).
Jag struntar i om ”folk” tycker att jag curlar! Om det hjälper mitt barn att lyckas kommer jag att sopa banan varje dag! PUNKT.
Postat med WordPress för Android
Dela detta:
Självkänsla
Boktips!
Idag blev ännu en hemmadag för C trots att vi hade styrt upp mål och lektioner som hen ville. C säger att imorgon ska hen gå… Det skjuts upp hela tiden…
Jag läser en bok igen. Den heter ”Våga vara” och är skriven av Jana Söderberg. Jag märker att C har väldigt låg självkänsla gällande skolan och andra saker just nu. Boken ger bra tips på hur man kan tänka som förälder och hur man kan sätta gränser utan att trycka ner barnets självkänsla.
Jag tror att vi många gånger genom åren har gjort helt fel. Dels på grund av trötthet och dåligt tålamod, men också på grund av att vi inte visste om Cs diagnos.
Jag vill vara lite snällare mot mig själv!
(s. 86 i boken)
När C var liten hade hen världens bästa självförtroende. Hen tyckte som 6-åring, efter en timme i skidskolan, att hen lika gärna kunde sluta för hen kunde redan allt. När det gällde andra aktiviteter var det samma sak. ”Jag kan!”. Men om jag tänker efter vet jag inte om C har haft en bra självkänsla.
s. 39 i boken
Nu har det blivit ”Jag kan inte!”. Oerhört sorgligt. Eftersom förra skolan svek C och inte lyssnade så har C väldigt låg självkänsla. Det som hände har satt sina spår. Alla trodde att hen trotsade och var lat.
Förra skolans ”hantering” av C har satt djupa spår. 😦
Det blir inte bättre av att C inte når de små mål vi har satt upp. Men kravlöst fungerade ju inte heller… Hur ska vi göra….?
Baksidan på boken
Det är lite jobbigt för C för hen har fått kommentarer från kompisar via SKYPE. Någon hade sagt att hen aldrig kommer att få ett bra jobb eftersom C inte är i skolan. En annan hade sagt att C inte kommer att få betyg och någon hade kommenterat att C har så hög rank i spelet för att C spelar hela dagarna när de andra är i skolan. C var väldigt ledsen över detta. Jag sa till C ”Strunta i kompisarna! Dom vet inte hur du har mått och hur du mår! Dom förstår inte! Vi som behöver förstå förstår och det är lärarna på skolan, pappa och jag… Dom andra vet ingenting. VI VET att du kämpar och gör ditt bästa! Säg till kompisarna att det är som när en vuxen har varit sjukskriven. Att du är trött och måste komma tillbaka i lugn takt!”. Jag kan förstå att det är jobbigt för C. Barn kan vara så elaka! Jag önskar att jag kunde skydda C från sånt!
Nu måste vi odla Cs självkänsla. C måste få känna att hen duger! Den här boken och ”tänket” i den kan nog hjälpa mig lite. Vissa delar känns som om de är riktade till föräldrar med lite yngre barn, men jag kan säkert använda tipsen jag med!
Nu måste vi odla Cs självkänsla!
Dela detta:
Mötet
Så vill jag att mina tre älskade barn ska känna!
Idag skulle vi ha mötet med stort M med hemmasittarläraren. Ett viktigt möte. C har varit negativ till planen hela tiden då hen vill gå på sin skola med bästa kompisen. Vi lyckades tyvärr inte få med oss C till mötet så maken och jag gick dit själva.
Jag blir så frustrerad när C inte vill ta emot den hjälp som hen erbjuds! Hur ska vi kunna hjälpa C när hen inte vill få hjälp? Jag blir tokig! Det känns alltid som om vi hamnar i en ond cirkel!
Mötet med hemmasittarläraren blev som en terapitimme för mig och maken. Vi fick prata av oss med någon som verkligen förstod vår situation. Det kändes jätteskönt! Hemmasittarläraren sa att när vi beskriver Cs väg till hemmasittande så är det urtypen av hemmasittare. Det kändes på något sätt skönt när han sa så. Då vet vi att vi inte har gjort fel. Olika omständigheter har gjort att det har blivit såhär. C har varit högfungerande och hållit ihop alla skolår. Sen när C började dippa så förstod ingen utan tog det som trots och lathet. Sen kraschade C och gav upp. Inte konstigt enligt hemmasittarläraren. Vi har bokat ny tid för möte nästa vecka och då ska vi försöka få med oss C. HOPPAS!
C hade ju en tom veckoplan den här veckan som C skulle fylla själv. Idag kom C inte iväg till skolan. Imorgon är det orientering och eftersom C inte har deltagit på idrotten alls den här terminen så vill C inte följa med på det. Det kan jag förstå!
Så nästa skoldag för C blir på onsdag. C sa idag att hen vill att vi ska skriva in lektioner och sätta upp mål åt hen. C tyckte att det kändes konstigt med en tom plan. Så nu har vi tillsammans med C satt upp mål igen. En lektion/dag onsdag och torsdag och två lektioner på fredag. Datatid har vi kopplat till frisk luft och rörelse istället för till skolan. Ingen rörelse/frisk luft = ingen datatid. C tyckte att det lät bra.
Nu har vi i alla fall testat helt kravlöst och vet att det inte heller passar C. Tillbaka till struktur och tydliga mål. Det som känns jobbigt är att mål kan leda till misslyckande. Jag vill inte att C ska känna att hen misslyckas! Vi kan inte göra annat än att försöka och försöka och försöka…..
Nu på kvällen har jag och maken varit på föräldramöte på Cs skola. Det kändes väldigt jobbigt! Vi fick sitta där och lyssna på vad som gäller med loggböcker, betyg, studieteknik osv. Stressen över allt C missar känns enorm. Jag önskar så att C också kunde gå till skolan och vara i skolan som alla andra barn i klassen. Det är en stor sorg att ha ett barn som inte mår bra. Och det är en ännu större sorg att som mamma inte lyckas hjälpa mitt barn.
Jag är så rädd för att C inte kommer att fixa detta läsår och gå vidare till 8:an. C skulle bryta ihop om hen fick gå om. Jag kan inte stressa och pressa C angående detta såklart men det oroar mig! Nu orkar C knappt en timme i skolan. Hur ska vi få C att orka mer….?
Dela detta:
Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola
Nytt grepp
Skam den som ger sig! Nu ska vi prova något nytt! Eftersom jag har min nya kunskap så förstår jag att C är trött. VÄLDIGT TRÖTT. Utmattad. Skolan verkar fortfarande inte riktigt förstå (”Kunskapshålet i skolan”) så då måste vi föräldrar bestämma och lära skolan. C slutade gå till skolan för att ingen förstod. Nu måste vi hjälpa C tillbaka.
Igår berättade vi för C om planen med hemmasittarläraren (”Överföring av kunskap”) och att C sakta ska vänja sig vid skolan igen. Skolträna. Någon timme på hemskolan och någon timme med hemmasittarläraren i en lugnare miljö. C blev arg och köpte inte riktigt planen tyvärr. C vill gå på SIN skola. Men C gick i alla fall med på att träffa hemmasittarläraren imorgon. Hoppas verkligen att C lyckas med det!
Skolan vill såklart att C ska vara på plats I SKOLAN. De har undervisningsplikt och skyldigheter att lära mitt barn olika saker. Om C inte är där blir det svårt för dem att lyckas med sitt uppdrag. Skolan vill ha en plan. Anpassad studiegång med ett visst antal ämnen och lektioner.
Vårt nya grepp är att skippa planen. Skolan kanske inte köper det, men det är det vi ska testa nu. C får själv vakna och känna efter varje morgon och gå till skolan när hen själv tycker att det KÄNNS BRA. Ingen press och ingen stress. Eftersom jag vet att C kan lyckas med i princip vad som helst om hen har den inre motivationen så hoppas jag att vi kan locka fram den på detta sätt (”Att simma i gelé”). På detta sätt kan C inte misslyckas för det finns inga förväntningar och inga krav. C kan bara lyckas! (Tack till dig på FB som hjälper mig våga ”trotsa” skolan…)
Nu hoppas jag att C, genom sin inre motivation och vilja, kan hitta sin egen väg tillbaka till skolan i en takt som passar C.
Tiden får utvisa hur det blir. En dag i taget…
Nu får C fylla på själv!
Dela detta:
Under Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag
Dominoeffekten
Faller en faller alla!
Det är så tydligt att hela familjen påverkas av Cs mående. Jag och maken stressar och känner oss pressade och oroliga HELA TIDEN. En konstant molande värkande oro i hela kroppen. Korta stunder kan jag låtsas att allt är bra. Tillåta mig själv att koppla av och känna mig positiv och lycklig. Men under ytan ligger oron och pockar på. Låter mig inte slappna av. Bubblar och väser…
Även syskonen påverkas (”I skuggan av C”, ”(O)rättvisor”)). Det blev så tydligt igår kväll. 6-åringen hade somnat och både C och 10-åringen satt vid sina datorer. Maken och jag satt i soffan och pratade om C. Som vanligt. Vi pratade om hur veckan har gått, hur vi ska lägga upp nästa vecka, om mötet med hemmasittarläraren på måndag, om hur vi ska förbereda C för mötet… Vi analyserade oss själva, vår barndom, vår skolgång… Vi försökte hitta likheter och kopplingar. Vi pratade om hur vi har uppfostrat C. Och som vanligt kom vi in på hur detta ofattbara kunde hända – vi har ett barn som inte går till skolan! Detta är fortfarande så svårt att greppa!
Plötsligt när vi satt där kom 10-åringen och ville ha chips. Vi pratade lite med hen och hen tog sina chips och gick tillbaka till sitt rum.
10-åringen ja… (”Mellanbarn”) OCH 6-åringen… (”Till min 6-åring”). Dom hinner vi aldrig prata om känns det som. Dom finns där i periferin någonstans. I utkanten. Jag vill räcka till och hinna med alla mina härliga älskade barn. Men C suger så mycket energi och ger så lite tillbaka.
10-åringen är labil. Hen har enorma humörsvängningar och tycker att vi är världens mest orättvisa föräldrar. 6-åringen pratar högre och högre i sina försök att få uppmärksamhet.
Ingen i vår familj mår riktigt bra. Ingen är stabil och harmonisk. Det blir verkligen en dominoeffekt. Jag och maken måste kämpa för att inte falla. Faller vi faller alla!
Dela detta:
Efter regn kommer solsken!
Det har varit en tuff vecka!
Sitter och skriver med en rabarberpaj i ugnen. Mums!
Veckan började med en lektion för C i måndags. Efter det har C varit hemma tisdag-torsdag. Det har känts helt hopplöst! Cs dagsform har varit riktigt dålig. Igår var en supertuff dag från början men den blev riktigt bra (”Nu bygger vi!”). C verkar ha funderat en hel del den här veckan på varför det har blivit såhär jobbigt (”Mamma, vad hände med mig egentligen…?”).
Men idag vaknade C och var på gott humör. C skulle gå till skolan en lektion. Och hen kom iväg UTAN PROBLEM. Jag är fortfarande chockad. Sen fick jag ett sms där det stod ”jag stannar en lektion till”. Jag höll på att svimma! Vilken dag! En underbar dag enligt vår nya måttstock! Det går verkligen upp och ner. Men efter regn kommer solsken brukar man ju säga! 😉
Solen tittar fram! 🙂
Nu på kvällen var C på sin nya aktivitet igen. Vi hade tur för C fick byta grupp och även kompisen fick gå i samma grupp. Vilken lycka! C tyckte att det var superkul!
Jag och maken ska ha ett ”möte” med C imorgon då vi ska berätta om vår plan för kommande vecka. Jag har fått många kloka råd från personer i olika grupper, bloggar och böcker. Nu ska vi prova ett nytt grepp! Men DET skriver jag om en annan dag!
Vila nu i helgen! ❤ Det ska jag försöka göra!
Dela detta:
Under Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag
Nu bygger vi!
Vi måste bygga upp C!
En dag som började väldigt jobbigt blev trots allt en riktigt bra dag.
Jag bestämde mig för att vara hemma och stötta C. Det är inte lätt att vara konsekvent. C hade själv ”villkorat” datorn med skolan och vi gjorde en ”deal” (”Imorgon ska jag gå!”, Ond cirkel).
Tyvärr misslyckades C idag och då blev det ingen dator. Det känns hemskt att straffa med datafritt men jag känner ändå att C måste känna tryggheten i att det blir som vi har sagt och bestämt. Jag tror dock att vi framöver låter bli att ”villkora” datorn. Om C KAN gå till skolan kommer C att gå till skolan oavsett hur vi gör. Vi måste ha mer tålamod och vänta på Cs KAN. C måste hitta sin inre motor och motivation igen.
Idag satt C och jag och tittade på TV, vi pratade, tog en promenad och C klippte sig. Hen blev så fin!
Vi gick till Friskis & Svettis och köpte ett månadskort så att C får prova på att träna lite mer där. Efter det träffade C en kompis och de lekte ute i ett par timmar. Den datafria dagen blev bra! Om C hade fått spela idag hade hen inte kommit utanför dörren.
Vi måste bygga upp C. Kärlek har jag mycket av men jag måste ha mer tålamod…
Dela detta:
Under Dator, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag
supermamsen 