Andras åsikter!

20160715_151254.jpg

”Varför gör du frukost till din 14-åring? Det är ju helt galet!”
”Det gör jag för att jag vet att jag då sparar hens energi så att hen kan orka andra viktigare saker!”

”Men hur ska ditt barn lära sig göra frukost? Hen måste ta eget ansvar!”
”Mitt barn vet hur man gör. Hen har bara oftast inte orken just nu. Det viktigaste är att vi får skolan att fungera igen efter kraschen för snart två år sedan”.

”Varför hjälper ditt barn inte till hemma? Barn i hens ålder borde göra det!”
”Ja, det kan man tycka. Men nu är det så att mitt barns ork och förmåga just nu bara räcker till det allra nödvändigaste. Jag vill hellre att mitt barn fortsätter läka och må bättre än att hen ska hjälpa till på bekostnad av skolan”.

”Men hur kan ditt barn orka träffa vänner om hen inte orkar hjälpa till hemma?”
”Mitt barn skulle kanske orka hjälpa till hemma men då skulle hen inte orka träffa sina vänner. Hen orkar inte både och. Jag tycker att det är bättre för mitt barn om hen lägger sin energi på att träffa sina vänner!”

”Ditt barn sitter vid datorn jättemycket! Hur kan du tillåta det?”
”Ja, mitt barn sitter mycket vid datorn. Det beror på att datorn länge var mitt barns enda sociala plattform. Vid datorn kunde mitt barn gå in i en annan värld och slippa alla jobbiga tankar. Hen hittade vänner, kände sig duktig och bekräftad och mådde bra vid datorn. Hen kunde känna sig ”normal”. Datorn var ett tag det enda som gav mitt barn lugn och energi. Nu när hen mår bättre väljer hen oftare bort datorn och gör andra saker!”

”Barn ska lära sig sitta vid bordet och äta! Varför sitter ditt barn vid datorn?”
”Mitt barn sitter oftast vid datorn och äter för att det blir bäst för alla då. Om hen har en dag då hen orkar sitta vid bordet och umgås och vara trevlig så gör hen det. Andra dagar, när hen inte orkar, sitter hen vid datorn. Om vi tvingar hen att sitta vid bordet på ”fel” dag så blir det en jobbig middag för alla med bråk och retsamheter med syskonen. Jag vill inte att mitt barn ska behöva misslyckas!”

”Varför hjälper du ditt barn med att ta fram kläder, påminner om duschning och medicin?  Hen är 14 år och borde kunna det!”
”Jag gör det för att mitt barn ska slippa lägga energi på det. Självklart tränar vi på att hen ska bli mer självgående. Men just nu tar allt sådant kraft och energi  från mitt barn. Det går inte på rutin som för ”vanliga” barn. Det är inte automatiserat på det sättet. Alla delmoment tar mycket kraft från mitt barn! Jag märker dock framsteg och mitt barn kommer numera oftast in i duschen utan påminnelser och klär på sig själv varje morgon. Så var det inte före sommaren för då fick jag nästan varje dag hjälpa till med påklädning.”

”Varför tvingar du inte ditt barn att följa med på släktfikan och middagar?”
”För att jag vet att mitt barn tycker att sådant är jobbigt. Det tar kraft och energi. Om mitt barn har en dag då hen känner att hen kan följa med så gör hen det!”

”Varför daltar du med ditt barn och lagar olika maträtter till familjen? Barn ska äta det som bjuds!”
”För att om mitt barn inte äter det som bjuds så mår mitt barn dåligt vilket i förlängningen brukar leda till jobbiga situationer och konflikter. Om mitt barn äter är förutsättningarna för en lyckad dag mycket större!”

”Jag tycker inte att ditt barn verkar autistiskt?”
”Tack för den kommentaren! Är det något jag har hittat på då? Har mitt barn blivit utrett av proffs som har fel då…? Jag är säker på att mitt barn har en diagnos. Det är mycket jag hade gjort annorlunda genom åren om jag hade förstått det tidigare!

”Varför låter du ditt barn vinna när ni har diskussioner? Du är föräldern och du bestämmer!”
”Det handlar inte om att jag låter mitt barn vinna. Jag ger mitt barn ett visst medbestämmande för att hen ska känna sig delaktig och inte tappa kontrollen. Jag har märkt att jag måste välja mina strider. Vi tjänar på det allihop. Vi slipper stora härdsmältor och både mitt barn och jag slipper misslyckas!”

”Jag tycker att du curlar för mycket! Ditt barn lär sig inte ta ansvar!”
”Jag ser det som att jag hjälper mitt barn och kompenserar där hen har det tufft JUST NU. Jag tror på att om jag hjälper mitt barn nu så kommer förmågorna sakta att komma när hen har kraften och orken. Mitt barn tar ansvar för det som hen just nu orkar ta ansvar för. Mitt barn har en diagnos. En osynlig diagnos. Hen tänker lite annorlunda än de flesta andra människor och vissa saker tar mer energi från hen. Jag tror på att om jag stöttar och hjälper mitt barn nu så kommer hen att växa!”

FRÅGOR PÅ DET?

Annonser

37 kommentarer

Filed under Anpassningar, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Låg-affektivt bemötande, Vardag

37 responses to “Andras åsikter!

  1. Åsa Seger Pyke

    Tack för att du sätter ord på hur det kan vara och hur man får tänka utanför sedvanliga mönster för att få det att fungera. Vi är rätt flexibla vi föräldrar med barn med diagnoser inom NPF.

    Liked by 1 person

  2. Men så är det inte hos oss! Eller?
    Är jag så van att jag inte ser när jag anpassar utifrån barnets behov och ork?

    Liked by 1 person

  3. Cissi

    Tack för att du delar med dig. Precis så är det hos oss oxå. Många som inte förstår varför man gör saker åt en barn. Vi har lärt oss den hårda vägen.

    Gilla

  4. Eva Andersson

    Fast jag gör tvärtom för det hjälpte mig..tydliga regler och riktlinjer från början.. ☺️Och hittils så går det bra
    Men vi utgår alla från olika punkter ☺️

    Liked by 1 person

  5. Maria

    Det är så precis 😦 Du kämpar bra! ❤ Försöker intala mig själv det också men det är svårt när man får allt sånt du skriver om kastat på sig alltför ofta och alltför lång tid.

    Liked by 1 person

  6. Pingback: Råd fyllda med okunskap | supermamsen

  7. Pingback: Tärande oro | supermamsen

  8. Pingback: Mitt barns diagnos kan jag hantera men.. | supermamsen

  9. Pingback: På väg tillbaka till arbetslivet | supermamsen

  10. Pingback: Gott Nytt År! | supermamsen

  11. Pingback: Ett kvitto på att vi har gjort rätt! | supermamsen

  12. Annika Moberg

    Klockrent! ❤️

    Liked by 1 person

  13. Pingback: Att våga be om, och ta emot, hjälp | supermamsen

  14. Anna Melin

    Åh nu gråter jag, det kunde varit jag som skrivit varje svar – det finns fler som oss ❤️
    Att bli så ifrågasatt hela tiden är så jobbigt, jag vet att O mår bättre och orkar mer när vi hjälps åt. Han gör framsteg hela tiden och ibland går det bakåt. Han har ingen diagnos ännu men ändå är det precis som du skriver, måtte han få en diagnos snart så jag slipper slåss mot fördomar om att han bara är bortskämd! Tack för att du finns 💕

    Gilla

  15. Pingback: Minfältet | supermamsen

  16. Pingback: Dubbla känslor  | supermamsen

  17. Jennie

    Känner igen mig såå väl, fast då många av kommentarerna kommer från min man, grabbens pappa. Vi lever tillsammans fast ändå inte. Hans oförståelse gör att jag tar all last själv. Vet inte riktigt hur man ska få mannen att förstå.

    Gilla

  18. Anna Melin

    Precis sådär är det!
    Nu har inte min son någon diagnos ännu pga långa köer för/till utredning men han har kraschat och gjort det hårt. Förra hösten, nu mår han bättre och får energin att räcka till lite mer 👍🏼
    Skolan är det stora jobbet, en dag i taget.
    Kram

    Gilla

  19. Pingback: När livet lättar  | supermamsen

  20. Åsa

    Vi har det precis som du beskriver. Både jag och mannen grät när vi läste, skönt med nån som sätter ord på detta åt oss. Vi skickar det vidare till våra välmenande nära och kära. De älskar oss, men förstår inte riktigt. Vårt barn kraschade och gick hem helt från skolan. Nu har hen kommit tillbaka så pass att hen börjar skolan igen. Men oj så skört det är och alla ovanstående anpassningar blir livsviktiga. Tack för dina ord! De gör skillnad för oss. ❤

    Gilla

  21. Sinett Christensen

    Superbra text! Har själv ett sjukt barn, dock inte de diagnoserna, och jag får ofta höra att jag skämmer bort honom och att han är stor nog att klara det mesta själv. Det är kanske sant, men jag vill spara hans energi så han orkar med att även ha ett socialt liv.
    Det enda jag reagerade på i texten är möjligtvis det att när de säger att ditt barn inte verkar autistiskt, att de kanske istället försöker ge en lite konstigt formulerad komplimang, att det verkar lika friskt som andra barn. Men jag har ju inte hört sammanhanget eller tonfallet osv. så jag kan egentligen inte uttala mig om det, men i övrigt förstår jag dig helt och fullt och tycker att du gör helt rätt! Du verkar vara en väldigt duktig mamma. 💚 Glöm bara inte bort dig själv!! 💚

    Gilla

  22. Pingback: Merjobb? | supermamsen

  23. Pingback: När skolplikten styr livet | supermamsen

  24. Pingback: Man vet att man är en NPF-förälder när… | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s