Att undvika maktkamp

När man har extra vilje- och känslostarka barn hamnar man lätt i en fälla – maktkampen.
Problemet är bara att det inte finns någon vinnare i maktkampen. Den blir evig. Och den är väldigt energikrävande och dränerande för alla inblandade.

L, min 7-åring, är ett väldigt vilje- och känslostarkt barn.
Förr hamnade jag ofta i fällan:

– Kom nu L! Vi ska borsta dina tänder!
– Nej!
– Jo! Kom nu säger jag!
– Nej! Jag kommer inte!
– Jo! Du vet att du ska borsta tänderna varje kväll! Kom NU!
Min röst blir argare och argare. Ls röst blir mer och mer bestämd.
– L! Nu kommer du!
– Jag lyssnar inte på dig!
L sätter sig med armarna i kors och stirrar på mig.

Det kunde ofta sluta med att jag bar en skrikande L till badrummet och väl där vägrade ungen öppna munnen i alla fall. Vann jag? Knappast! Vann L? Nej. Ingen av oss vann. Vi blev osams och båda blev ledsna.

maktkamp1

L kan inte bara skärpa sig. Då skulle hen ha gjort det. Ansvaret här ligger på mig som vuxen. Hur kan jag få som jag vill utan att hamna i den där maktkampen?

Numera sätter jag timetimern så att den ringer när det är dags att borsta tänderna. Jag brukar visa L tiden och säga ”När den här piper ska vi borsta tänderna!” Oftast brukar det vara om ca 30 minuter.

När timetimern piper går jag till L och säger:
– Kom så kör vi tåget till badrummet!
Eller
– Kom så ser vi om du orkar gå skottkärran till badrummet!
Eller
– Undra om du hinner till badrummet innan jag har lämnat det här i köket?!

Jag brukar försöka hitta på något och det brukar oftast gå bra då.

maktkamp2L har också en tendens att ta saker som hen inte får. L kan springa iväg med min mobiltelefon t ex. Om jag ber L att få tillbaka den eller jagar L så triggar jag bara igång L ännu mer. Istället brukar jag köra lite omvänt:
– Tack L! Vad bra att du tog hand om den åt mig! Nu kan jag ta den!
Då brukar L snällt lämna tillbaka den. Det är som att L blir lite chockad av att jag tolkar beteendet som att hen vill hjälpa. Och att få känna den känslan är ju positivt.

maktkamp3

maktkamp4

Ibland i mataffären kan L gå och plocka godis eller annat som hen vill ha och lägga i kundvagnen. Någon gång har jag blivit riktigt arg. Då har L hämtat ännu mer saker eller högljutt börjat tjafsa emot eller tjata. Det fungerar bättre om jag säger:
– L! De där sakerna ska vi inte ha. Du som vet var de ska ligga får gärna lägga tillbaka dem. Sen ska du få ett uppdrag av mig att hämta en sak.

Om jag inte låter arg så brukar det fungera. Om jag själv går i affekt och låter arg så brukar det bli en jobbig maktkamp.

Timetimern använder vi mycket. Vi sätter den på en tid på morgonen så att L ska veta när hen ska stänga av TV:n och göra sig i ordning för att gå. Vi använder den på kvällen innan sovdags. Sen använder vi den ibland när maken och jag vill prata i fred en stund ”L, nu sätter vi timetimern på 15 minuter. Under den tiden vill mamma och pappa prata lite. Kan du säga till oss när tiden är ute?”

L har väldigt svårt för tillsägelser och reagerar starkt på tonlägen. Om jag låter arg så trotsar L ännu mer. Om jag står på mig och försöker markera så går det ännu sämre och konflikten blir värre.

”Folk” kan tycka att jag ”lirkar” för mycket med mitt barn. Att jag borde markera mer. Det är ju jag som vuxen som ska bestämma över mitt 7-åriga barn. Självklart är det så!

Jag har dock provat alla ”vanliga” uppfostringsmetoder som brukar fungera med ”vanliga” barn. Med L fungerar det inte. Är jag då smart om jag kör på i samma spår utan gott resultat? Knappast!

Här måste jag ju hitta en alternativ, kreativ och möjlig, väg för att få min vilja igenom. L borstar tänderna varje kväll. Inte för att jag ”kommenderar” L att göra det utan för att jag har hittat en annan väg som fungerar för just oss.

Självklart har jag dagar då jag inte orkar vända ut och in på mig själv för att hitta smidiga vägar. Ibland gormar jag. De gånger jag gormar och tappar tålamodet (går i affekt) så går även L i affekt och allt blir totalt kaos med tårar och energidränering för oss båda.

Så vad är smartast?
Vägen mot härdsmältan?
Eller att hitta en möjlig väg?

Annonser

18 kommentarer

Filed under Anpassningar, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!

18 responses to “Att undvika maktkamp

  1. Annette Jansson Garcia

    Så bra du har beskrivit er situation, känner igen mig. har samma problem med mitt barn på 13 år. Trotsar så fort vi går på för mycket. Har mycket svårt att komma ut, bara att ta på kläder är en stor grej, så jag har fått göra delmål. Vi får hjälpa till med alla kläder i omgångar, och sedan när han har fått på sig alla kläder får barnet bestämma om den vill göra äventyret eller inte. Där får man lägga in lite lirk för att barnet skall komma över tröskel. Men känner vi att det inte går så backar vi, Då har barnet i alla fall fått träna att ta på kläder. Det har gjort att det går lättare nästa gång.
    Så var det när vi skulle till tandläkaren. Vi bestämde att vid bilen skulle barnet få bestämma om vi skulle åka eller inte. Denna gång valde barnet att
    gå in igen än att åka till tandläkaren. 4 dagar senare fixade tandläkaren.
    skönt…skönt.

    Liked by 1 person

  2. Annette Jansson Garcia

    Vi får jobba med mycket motiveringssamtal, för det sägs nej till allt. Prova säg ja, brukar jag säga. Hur skulle det kännas om du sa ja ?Har du motstånd, ja säger barnet. Ok vad vill du göra? Lyssna in, vägleda, prata vad mitt behov är , fråga barnet vad den har för behov.
    Ja , det tar tid men bättre än att skrika, bli arg , höja rösten.

    Liked by 1 person

  3. Så bra skrivet!!!! Helt i min melodi vilket gör att folk i bland tycker att jag curlar eller inte sätter gränser🙌🏻 Fortsätt som du gör!!!

    Liked by 1 person

  4. Lottis

    Det är väl det här som är lågaffektivt bemötande/förhållningssätt och att undvika affektsmitta? Jag tycker du gör det jättebra!

    Liked by 1 person

  5. Eva

    Jag tycker du gör helt rätt, man får göra det som fungerar helt enkelt!

    Liked by 1 person

  6. Pingback: Pusselbitar | supermamsen

  7. Pingback: Ännu ett år har gått | supermamsen

  8. Pingback: Att våga be om, och ta emot, hjälp | supermamsen

  9. Pingback: Konsekvenser | supermamsen

  10. Pingback: Olikheter  | supermamsen

  11. Pingback: Spelarbyten och taktik  | supermamsen

  12. Pingback: Affektutbrott | supermamsen

  13. Pingback: Merjobb? | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s