E, min 13-åring med ADD, kämpade sig iväg till skolan hela förra veckan och även i måndags.
Ny skola, nytt schema, många nya klasskamrater… Allt nytt tar mycket energi.
Igår när jag skulle väcka E var hen i sin dvala. Det gick knappt att få kontakt med E. Hen bara mumlade. Jag frågade om jag skulle komma tillbaka om 10 minuter. E skakade på huvudet.
”Måste du vila idag?” frågade jag.
E nickade.
Jag stängde dörren till Es rum.
Och jag tänkte ”Nej inte redan! Inte igen!”
E har två år på raken klarat de första veckorna på terminen för att sedan bara orka 2-3 dagar i veckan och sen krascha helt vid höstlovet.
E är envis och vill inte ha anpassat schema. Hen har ingen självinsikt alls. Vill så gärna göra som alla andra.
Igår vilade E. Jag var livrädd för att det skulle bli en hemmadag idag med. Men idag kom E upp utan problem 😊
Varje morgon är en tuff morgon för mig som mamma. Jag kan aldrig vara säker på utgången. Det tar på krafterna.
Om den är tuff för mig – hur tuff är den då inte för mina älskade barn? ❤
supermamsen 
Ping: Det gör ont när bubblan spricker | supermamsen