Känslomässig bergodalbana

Jag har laddat i flera dagar för att skriva ett positivt inlägg. Det har varit så många framsteg den sista tiden och jag såg verkligen framemot att skriva ner dem och dela med mig.

Men nu hann jag inte skriva det inlägget innan idag och idag är inte en bra dag. Jag återkommer till dagen men vill först ändå hålla mig positiv och försöka se det som har varit, och är, bra.

en-foralderns-bergodalbana

Jag har känt så mycket hopp på sistone. Som att detta kanske ändå är på väg att vända. Som att det äntligen är vår tur att få slappna av lite i alla fall.

C var i skolan två av två dagar förra veckan. Vilken lycka! Läraren sa att C hade varit pigg och glad och jobbat bra. Härligt!

C duschar var och varannan dag utan att vi påminner. Förr kunde det gå en vecka mellan duschningar trots påminnelser och tjat. C kommer oftast ihåg sin medicin själv och fixar egen frukost då och då. C har börjat träna lite på Friskis & Svettis och pratar om att börja träna fotboll igen.

C umgås med kompisar nästan hela tiden och har inte suttit vid datorn på två veckor nu. C åker in till stan med kompisar, går i affärer, äter på Mc Donalds, går på bio… Hen har ofta kompisar här. De kollar på film, sitter och pratar, spelar pingis… Det är helt fantastiskt! C är glad och positiv.  Och pigg! Kanske droppet med järn har gjort lite nytta nu. Jag gläds otroligt mycket åt framstegen och känner så mycket hopp! Dessutom har C äntligen fått en kontaktperson via LSS. Insatsen blev beviljad i maj. De har gått på bio en gång och C tyckte att det var en bra person. Skönt!

E har ju fått sin ADD-diagnos nu och känner sig själv nöjd med en förklaring till sitt mående och bristande ork. E har varit mer i skolan nu efter jullovet än vad hen var totalt mellan höstlov och jullov. E har varit i skolan 5 hela dagar efter lovet. Es lärare är fantastisk och vill stötta och hjälpa. E är gladare men fortfarande väldigt trött vissa dagar.

Med andra ord har jag känt mig så glad och hoppfull på sistone. Det hade börjat kännas som att vi är på rätt spår. ÄNTLIGEN!

Men så kom IDAG och jag bara känner hur jag faller. Hur allt hopp bara dör. Hur maktlösheten och frustrationen tar över och jag känner det där trycket över bröstet och undrar hur länge jag måste orka? Hur länge ska vi ha det så här? Kommer det någonsin att vända? Jag känner mig så trött…

Igår kväll kändes det lugnt inför idag. Men jag borde veta bättre. Det är ALDRIG lugnt. Jag kan aldrig ta något för givet. Jag vet aldrig hur det blir…

Lilla L gick upp med maken. De åkte strax före kl. 8. (Vi har fått en tid framöver för att eventuellt utreda även L.).

Kvar i huset var jag med C och E. C börjar tidigast så jag väckte hen först. C verkade okej vid väckningen. Hen sa att hen skulle komma snart. Jag gick och fixade frukost. Efter ett tag gick jag tillbaka till C, som fortfarande låg i sängen. Jag försökte låta lugn (så svårt!) och sa:
”Kom nu! Frukosten är klar!”
”Men det känns inte bra idag…”
”Vadå känns inte bra?”
”Det känns jobbigt…”

”Men kom nu! Du fixar det! Frukosten är klar!” Jag började känna ett tryck över bröstet och lite ilska. Det gick ju så bra förra veckan!
”Men det går bara inte idag. Du förstår inte!” C drog täcket över huvudet och vände ryggen mot mig.
”Klart att det går! Kom nu! Du fixar det!” Jag började tappa hoppet. Kände hur jag blev mer och mer ledsen. Men det fick jag inte visa.
”Du fattar ju inte! Gå ut ur mitt rum!”

Jag gick ut ur rummet och avbokade dagens taxi. Satte mig och bara lät tårarna rinna. Varför kan vi aldrig få lite flyt? Men jag var tvungen att snabbt samla mig och gå och väcka E som har sovmorgon på tisdagar. E var hemma igår (vi hade en aktiv helg) och hade lovat mig att gå idag.
Jag gick in i rummet:
”E, dags att vakna nu!”
”Mmmm….”
”Det är morgon! Dags att vakna
!” Jag drog upp rullgardinen.
E snurrade lite i sängen och drog åt täcket hårdare runt kroppen.
”E! Dags att vakna!”
”Jag är trött!”
”Jag vet att du är trött men det är dags att gå upp nu!”
”Jag orkar inte!”
”Nej, men vi bestämde igår att du skulle gå idag så nu kommer du upp så gör vi ett försök idag!”
”Jag är jättetrött! Jag drömde en läskig dröm. Jag har sovit dåligt! Det går inte…”
Inte ett barn till hemma!  Jag vill ha barn som går till skolan!

Jag började busa lite med E för att avleda. Jag klädde på E och vi gick till soffan där E fick kanelbulle och juice (E äter ju nästan ingenting just nu). Jag började känna hopp igen. Det kanske kommer att gå idag ändå!
Jag satte timern på 30 minuter och visade E att när tiden var ute så skulle vi gå. E nickade.
Yes! tänkte jag.

Tiden gick. När timern ringde lade sig E i soffan och drog en filt över sig.
”Mamma, idag orkar jag inte. Det går bara inte idag. Jag siktar på imorgon. Jag måste vara hemma idag!”

en-foralderns-bergodalbana-morgon

Så idag är C och E hemma och jag har gått igenom hela mitt känsloliv på två timmar. Jag är helt slut. Jag har sprängande huvudvärk. Egentligen ska jag jobba två timmar i eftermiddag men jag har anmält VAB för E eftersom E inte vågar/vill vara hemma själv med C.

Det är ju inte konstigt att man som förälder blir trött av att gå igenom detta på en morgon eller egentligen hela tiden på olika sätt.  Och något viktigt som jag måste tänka på – mina barn upplever ju samma bergodalbana! Klart att de blir trötta!

Så… Ja, det händer positiva saker! Det gör det. Jag får inte glömma det. På det STORA HELA är det bättre. Men just idag är det en PISSDAG!

Annonser

12 kommentarer

Filed under ADD, autism, Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

12 responses to “Känslomässig bergodalbana

  1. Nanna

    Har du gjort sånt till dig själv alltså en sån lista med olika saker med en glad gubbe i ena änden på strecket och en ledsen i andra. Sånt detektivarbete? Liksom skattningsskalor. Eller bett nån annan göra en till dig?

    För jag läser att du är trött och att du kämpat och varit överjordiskt tålmodig och så grät du. Men jag tycker verkligen detta borde vara ett bra resultat. Ur mamma-perspektiv gjorde du allt du förmådde och ändå lyssnade du på dina barn. (Och visst grät du men det kan ju bli så liksom en urladdning) Jag tycker du har haft en bra dag. (Inte glad och inte skolgångsframgångsrik men som mamma har du gjort rätt. )

    Liked by 1 person

  2. Christel Wallin

    Stor varm kram. Kan bara säga jag vet hur du känner å fajtas. Det finns inga ord för oss föräldrar som har barn ned funktionsnedsättningar. All styrka och kärlek till dig. Vi ger allt. Varje dag. Du är en fantastisk mamma.

    Liked by 1 person

  3. Pingback: Stärkande ord | supermamsen

  4. Clara

    Först och främst, fasiken vad bra dina barn är! Riktigt bra att C har fått en kontaktperson också, som det funkar med! Det kommer hjälpa er alla i längden. Toppen!
    Sen gällande att det kändes som att allt förstördes, det gjorde det inte. Ni är alla lika bra som alltid, det var bara en dålig dag. Ett tips som kanske kan fungera är att du ‘minskar’ ditt ‘peppande’ som jag upplever att du har, utifrån hur du beskriver din konversation med C. För jag tycker att det låter som att hen verkligen låste sig när du blev den glada och peppande personen. Jag förstår varför du blir det, för det är den generella reaktionen vi har när någon är lite nere eller omotiverad. Jag har också gjort så, men när jag upptäckte att det blev sämre så bytte jag taktik. Så, något du kanske kan testa är att vara ‘förstående’ i form av att bekräfta att du förstår att C har det jobbigt, att det inte känns bra idag – inget prat om att C måste, bara fokus på att hur C känner. Sen när ni har pratat en kort stund om det – C förstår att du förstår – så kan du säga t.ex. ”Det känns jobbigt idag, vilket det gör ibland, och min tanke är att vi gör ett försök att gå till skolan. Jag tror på dig.” Där har du bekräftat C mående, C har fått vakna lite mer och komma igång trots att hen fortfarande är i sängen, och sen har du inget ”men” eller ”trots det” i meningen, för de orden kan göra att en tänker att en inte alls bryr sig om det en sa. Sen känner du C bäst – jag känner inte C, utan har bara det du skriver att gå på – så du kanske ser på en gång att det här inte funkar.
    Jättebra gjort med E! E kom med en massa ursäkter till varför inte, vilket personer med ADD är proffs på, men du avledde (stort plus!) och E kom upp och åt frukost (super!). Sen tog det stopp när ni skulle åka. Min fundering är om det kanske gick ‘för lång tid’ mellan frukost tills det var dags att åka, för ibland kan det behövas att en kör på i en jämn hastighet under morgonrutinerna och att det inte blir några stopp. Lite i stil med gör 1, gör 2, gör 3, gör 4 och ut genom dörren. Det här gör att E inte hinner ångra sig, tänker jag och då kanske E kommer iväg lättare? Som sagt, du känner dina barn bäst, men jag tänker att jag delar med mig av det jag kommer att tänka på när jag läser det du skriver. Du fixar det här. Det är jobbigt, men du fixar det.

    Liked by 1 person

    • Stort varmt tack! Det ligger mycket i det du skriver. Vi har inget ”flow” i morgonrutinen för E trots att vi har samma rutin varje morgon. Det blir stopp på vägen. Jag får fundera över hur vi kan få mer flyt.
      Och C… Ibland när jag peppar lite så funkar det och C kommer iväg och är glad och nöjd efter. Därför blir det ofta att jag går in i peppa – rollen. Måste nog dämpa det lite mer. Tack!!! 💕

      Gilla

  5. Pingback: Låtsas att allt är bra eller se det som är bra? | supermamsen

  6. Pingback: Besviken | supermamsen

  7. Pingback: Äntligen sommarlov! | supermamsen

  8. Pingback: Nu kommer alla känslorna på en och samma gång  | supermamsen

  9. Pingback: Stolt  | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s