Nu har jag lyssnat på boken ”Scener ur hjärtat” av Malena Ernman och Svante Thunberg (Bokförlaget Polaris, 2018).
Jag har lyssnat istället för att läsa eftersom min hjärna just nu inte orkar läsa. Jag är till stor del tillbaka efter min utmattning och jobbar 75%. Att återigen kunna hålla fokus och läsa långa texter är en förmåga jag tyvärr inte helt har återfått. Än.
Boken har berört mig på flera plan. Det som berör mig mest är det som ligger nära – den tunga känslan man som förälder har när ens barn mår dåligt, den tuffa kampen för att få hjälp och stöd, att bli ifrågasatt som förälder, att skicka tusen mail och ringa tusen samtal, maktlösheten, frustrationen, oron… Jag känner igen allt! Mina tårar har sakta runnit ner för mina kinder under mina promenader då jag har lyssnat på boken.
Malena läser texten med hjärta och inlevelse. Inte så konstigt för det är ju hennes ord och upplevelser. Beskrivningar av barn som inte äter, barn som inte mäktar med omgivningens krav och miljön runtomkring. Barn som känner sig annorlunda och missförstådda. Föräldrar som famlar i mörkret efter en hjälp som inte verkar finnas. En familj som blir trasig. Lika trasig som min familj.
Malena och Svante har två av två barn med diagnoser. Jag har tre av tre. Våra berättelser liknar varandras. Vägen vi vandrar är lik. Först kraschar ett barn, sedan ett till och efter år av kämpande så kraschar föräldrarna. För hur mycket ska man behöva orka?
Ett av mina barn har ett selektivt ätande. Mitt barn är hungrigt och VILL äta men kan inte. Jag vet precis hur det är att oroa sig för om barnet får i sig tillräckligt med näring. I vårt fall måste vi åka till McDonalds nästan varje dag. Än så länge är nuggets det säkra kortet som alltid fungerar.
Att våra barn inte mäktar med skolmiljön är vi inte ensamma om. Jag har läst siffror om att det finns 50 000 – 70 000 hemmasittare i Sverige (ur Dagens samhälle 160628). Detta är ett systemfel som måste åtgärdas. Vi kan inte ha en skola som slår ut så många elever.
Att Malena och Svante väljer att dela med sig av det svåra är viktigt och jag är väldigt tacksam över att de gör det. De är offentliga personer som väljer att visa det svåra. Istället för lyckliga ansikten på Instagram och en fin fasad får vi titta in i det trasiga och sköra. Vi är alltför många familjer som kan känna igen oss i deras berättelse.
Den andra delen av boken handlar om miljökrisen som världen står inför och redan är i. Den krisen är allvarlig och den berör mig men eftersom den inte känns överskådlig och greppbar så är det lättare att putta bort den. Just detta tar Malena upp. Att vi helst vill blunda för den för det är så stort att vi inte klarar av att ta in den. Vi vill inte göra några uppoffringar. Vi vill leva vårt bekväma liv med resor och hög konsumtion av varor.
Vi källsorterar, jag går eller cyklar till jobbet, maken åker buss till jobbet, vi flyger inte så ofta… Vi har inte aktivt valt bort flyg för miljön men vår familjs situation, då barnen har olika diagnoser, har gjort det svårt för oss att åka iväg på resor. Jag har flugit två gånger de senaste sju åren. Min man har inte flugit alls sedan 2010. Mina barn (16 år, 13 år och 9 år) har flugit en gång i sitt liv och det var 2010.
Vi är inte en högkonsumerande familj i den bemärkelsen att vi shoppar jättemycket. Men visst har vi ett överflöd av saker.
Under min promenad, då jag lyssnade på avsnitten om miljön, så fick boken mig att reflektera kring hur vi gör. Jag vill gärna friskriva mig och ursäkta mig. Jag vill trycka på det lilla vi gör och känna mig nöjd.
Vi i min familj är inte de största miljöbovarna! Så det så!
Då slår det mig! Det är just exakt det tänkandet och dessa meningar som är faran för miljön! Om vi alla tänker så – vem tar då tag i detta? Och hur går det då för vår planet?
Vi är alla ansvariga för, och delaktiga i, hållbarhetskrisen. Och bara VI TILLSAMMANS kan stoppa den!
Boken förmedlar en stor oro för kommande generationer. Om vi inte gör något nu kommer det att gå riktigt illa. Samtidigt som framtidsvisionen är mörk så spirar hopp. Ett hopp om att människor kommer att vakna innan det är försent. Försent är det nämligen inte om vi alla gör något NU.
En läsvärd bok!
supermamsen 